Hur hinner folk med…

…att blogga med småbarn??

tidätare

Seriöst, vi är två, vi har varit hemma en dryg vecka nu, ändå räcker tiden inte till att ta upp datorn. Hur gör folk? Jag har ju massor att berätta hela tiden men vår son, som äter så enegiskt att han även tycks dra i sig mitt underhudsfett av bara farten, verkar även suga i sig tid. Ungefär som ett svart hål suger i sig ljus, lite. Tiden liksom dras mot honom, börjar rotera runt honom, och snurrar till sist in i honom för att knappt ens lämna några minnen efter sig.

Det är lite orättvist att jämföra honom med ett svart hål, vill jag ändå tillägga. “Svart hål” låter väldigt negativt, men jag syftar förstås främst på gravitationen; jag, och allt som det ordet innebär — dvs hela min existens — roterar inte längre runt min egen axel utan runt honom. Jag kan nu förstå mammor som förlorar greppet om sin egen identitet och glömmer att det fortfarande finns liv utanför familjen, även om jag inte alls är överens med dem.

Det är viktigt att inte tappa bort sig själv, men helt lätt är det nog inte. Björn tog med vår pojke ut på en promenad själv i förrgår för att jag skulle hinna få klart den här evighetsteckningen jag hållit på med sedan urminnes tider; de hade varit borta 5 min när jag blev tvungen att gråta en skvätt och sedan ringa mamma för att förklara att jag hade problem. Jag tappade fokus helt och visste inte var jag skulle göra av mig själv. Det slet nåt alldeles hjärtskärande i själen över att vara separerade, det la sig som ett fysiskt tryck över bröstkorgen.

“Det är dina hormoner, Lisa. Det är så det ska vara. Han är ju inte ens en vecka gammal!” sa mamma med ett skratt. Jag tyckte inte alls det var kul men lugnade mig, och lyckades samla ihop sms-trackandet av Björn till ett kort förhör om förhållandet klädlager / väder / temperatur på barnet.

Hormonförvirring

Såhär kan det också vara…

Kontrollerar att jag kom ihåg att ta på mig kjolen på morgonen.
Kollar att jag låst dörren.
Kollar kvällsrutinen på jobbet så många gånger att dubbelkollen kan ta 30 min. Och ändå missar jag grejer.
Blandar ihop dagar, veckodagar, datum, tid. Skevt, föränderligt tidsperspektiv. En timme kan försvinna mitt på dan. Ingen vet vart den tog vägen. Timmar kan upprepa sig. Jag kan koppla bort mig själv, och ögonblicket innan jag tittar på klockan vara så nollställd att den kan vara precis vad som helst; alla alternativ känns lika långsökta.
Känslan av att vara passagerare och inte förare. Jag sitter lite i baksätet. Och folk ger mig plats, mer plats. Så JAG måste underhålla kontakt med folk som tror de är omtänksamma men egentligen bara försvårar.
Vissa dagar saknar jag verkligen styrfart.

koka kaffe utan kannaNär man gör kaffe utan kaffekanna på jobbet.

Lite andrum

Vi håller på med flytten för fullt nu. Mina känslor försöker stressa sönder mig över allt som pågår, men mina hormoner jobbar åt andra hållet. Mycket märklig känsla. Resultat: kort, men alltså KORT stubin och perioder av förvirring.
Kom ihåg att andas! – brukar jag säga till en av mina närmaste när hon blir stressad.

image

Så här såg det ut på väg till jobbet igår kl 06:55. Det var ett ögonblicks andrum i förtjusning över så vackra färger. Bilden togs utan filter 🙂