PMS-humör eller ej – INGEN vill väl va den som bara står och skriker?

PMS humör

Mitt hormonstyrda humör har accentuerats med åren. Är det ett ålderstecken?

Vissa dagar menar jag helhjärtat att det är barnens fel – dvs det hormonkaos, som tillverkningen av dem gav upphov till, rubbade hela mig ur balans och när jag kom ut på andra sidan landade jag i nåt annat än tidigare.

Andra dagar menar jag att det bara är mitt eget fel (inte olikt ”vissa dagar”, för övrigt), att egentligen är det ingen skillnad på humöret, jag orkar bara inte bry mig om att lägga band på mig som förr, och så skiter jag lite mer i min omgivning numera och bara kör på folk.

Vilket av dessa två tolkningssätt jag lutar mig mot verkar bero på var i cykeln jag befinner mig. Just nu är det PMS-humör deluxe som pågår. Såhär såg min dag ut igår:

Bakgrundsinfo

Jag gick förvisso ut skolan i fredags (grattis grattis, tack tack), meeeeen i morgon presenterar vi exjobbet på företaget där vi gjort det. Om några dagar stängs åtkomsten till programmen vi jobbat i, så det sista till portfolion måste göras klart NU. Jag hängde i skolan hela dagen, utan minsta egentliga lust att hålla på med den här skiten alls nånsin mer. Typ.

På kvällen var Björn på kurs (om det nu var en kurs eller en ”kurs” – för vi vet ju vad det brukar innebära). Jag hämtade barnen på föris, trasslade oss hem, lagade mat, plockade undan det värsta (dvs matresterna) och la mig sedan på golvet för att vara bebis till Stålmannen-mamman Adrian och Batman-pappan Simon. Timmen mellan middag och tandborstning förflöt ganska ok, ända tills Adrian av mycket oklar anledningen tog ett duplotorn som han hade byggt och 200 % avsiktligt krossade det mot min panna. Likt en glasflaska i ett filmslagsmål gick tornet i tusen bitar (eller 16, för att vara exakt) som tappade varandra vid träffen och flög vidare. Medan djävulsbitarna spred sig över soffa och fönsterbräda slog jag handen för pannan och bara gapade av smärta; det kändes som att slå huvudet i en skåpdörr i köket. Adrian tog det uppenbarligen som ett tecken på att allt gick enligt plan för han plockade upp en vilsen duplobit och kastade den med. I mitt ansikte.

Snabbt och sammanbitet reste jag mig och tog tag i honom, men så hände nåt konstigt. Jag var vansinnigt arg, sådär så att det liksom svider och kliar (allergikliar, som vissa allergiker skulle säga) i en nerv som bor någonstans mellan mitten av bröstkorgen och ryggraden. Men så kunde jag inte få det ur mig; det blossade inte upp mer än det redan gjort. Det var som om den sansade normala delen av mig gick in och kortslöt PMS-humöret. Ilskan var kvar, men jag kunde prata. Argt, förvisso, men ändå. Klar förbättring från de vrålande-av-smärta-ge-mig-en-förklaring-till-denna-galenskap-utbrott som jag har en tendens att behöva brottas med.

Är jag egentligen ett monster?

De där sistnämnda utbrotten är alltid värst för mig själv. Den interna fighten är brutal när jag ska försöka sansa mig, men utåt vet jag inte hur stor skillnad det egentligen är. Det låter nog lite nu som att jag blir ett monster, och det är precis så det känns, men jag säger aldrig saker jag inte menar eller kastar fria anklagelser och kränkningar omkring mig. Jag tappar aldrig besinningen – förutom att känslorna skenar, då.

Resultatet av sammandrabbningen, där Adrian inte var så glad och inte heller kunde tala om varför han hade slagit mig (vilket jag kan förstå), blev tandborstning, olovlig fuktkrämsbrottning och allmänt badrumstrassel för alla.

Sen skulle vi läsa saga. I soffan, bestämde jag, för då blir det inte orättvist vems säng vi ligger i. 10 min gick åt till att valla dit barn med pyjamas, kuddar, filtar och böcker, och sen läste vi 4 sagor. 25 min senare än standard drev jag upp dem ur soffan med respektive säng som mål.

”Simon, gå in i ditt rum så kommer jag strax, jag ska bara säga godnatt till Adrian.”

”Mamma, snääälla mamma, får jag sitta på din fot?”

”Nej, du kan göra det sen, jag ska lägga Adrian nu. Gå in i ditt rum så kommer jag.”

Han satte sig på min fot.

”Simon, sluta, jag blir arg!”

Han suckade och hasade iväg. Ett ögonblick senare började det flyga duplo ut från hans rum, samtidigt ville Adrian hoppa ner i sin säng från spjälkanten.

”Ja ok, hoppa.”

Adrian siktade med böjda ben. Sen stannade hans händelseutveckling av helt.

”Simon, lägg av! Sluta kasta in saker här!! Adrian, hoppa nu då.”

Sådär höll det på. Det kliade i bröstet, men det var som om jag inte orkade bli riktigt arg. Som om det inte var värt energin.

Kanske var det det som var problemet …? När jag är på bättre humör och är själv med dem så tror jag att det inte brukar vara så kämpigt … eller så är det likadant, det är bara min upplevelse som skiljer.

Såååå … Jag kan meddela att dagens slutsats rörande anledningen till mitt förändrade PMS-humör, är att jag är ett enda stort problem. Det är i alla fall så det känns; det är den deppigare fasen där jag inte orkar bråka utan mest känner mig som en halvdålig individ.

Men det kommer också vända. Om några dagar – förhoppningsvis INNAN jag tar pojkarna och åker till Skåne för att hälsa på deras morfar och marmor – så kommer jag vara tillbaka på banan igen.

Oh happy day – oh happy da-ay

Varför, mamma? Varför är det så? Varför?

varför mamma varför

”Varför mamma?”

Det går inte att prata med Simon om någonting, alls, längre utan att behöva macheta sig genom 35 miljoner ”varför?” innan vi kan komma till poängen. Han får alltid sista ordet genom att klämma in den där frågan, en sista gång, och man liksom bara slutat svara eftersom den lätt blir lite … ja, omöjlig. Exempel:

Varför har morfar och marmor åkt hem, varför har dom det? – För att de bara skulle vara hos oss i 3 dagar.

Varför? – För att de har annat att göra också, förutom att vara här.

Varför? – För att de inte bor här, de bor hemma hos sig, i Skåne.

Varför? – För att de vill vara lite ifred ibland, och vi med.

Varför? – För att alla behöver lugn och ro för att vila, så att vi kan bli pigga igen. Som när man ska sova.

Varför? – För att vi är skapta såna.

Varför är vi det? – Det vet ingen. Vissa saker kan man inte veta. Alla svar finns inte.

Varför? – För att det är så.

Ja, men, varför, mamma? – Jag vet inte.

Varför vet du inte? – Björn!

titta där

Jag: Titta Simon, där ligger en grön kotte!

En grön?! Varför är den grön? – För att den trillade av trädet innan den var mogen.

Varför? – Kanske för att det regnade så hårt imorse.

Varför mamma? – Vaddå varför?

Varför … regnade det imorse?

Här är en sketch av CK Louis som handlar exakt om det här. Man kan tro att den är överdriven för scenens skull, men den är en copy-paste från verkligheten.

En enda vit natt

”En vit natt” är vad man kallar en vaken natt. I alla fall på franska, och ofta i partysammanhang. Det var inte så mycket party över natten till idag, men den var inte desto mindre vit om man säger så.

Vi har haft tur hittills, det är vi mycket medvetna om, med ett barn som låter oss sova nästan hela nätterna. Vad jag misstänker hände igår var att vi kom i otakt; han fick hungerslag redan i soffan så jag ammade där istället för i sängen, vilket ledde till att han somnade i soffan strax innan vi väckte honom med blöjbyte och nattrutin. Eftersom det inte går att lägga honom i babynestet i sängen utan att mata honom så fick han amma lite till men då var han ju redan mätt, så han ammade sig inte sömnig och kräktes dessutom upp vad som såg ut att kunna vara hela kvällsmålet. Hela nestet blev blött, så det vara bara att ta upp honom och byta sängkläder, och pyjamas, och börja om. Då hann magen ikapp och det blev nödvändigt att byta blöja 2 ggr och pyjamas igen, och till slut var jag så trött och han så stissig att jag halvsov med armen runt en sprattlande och flåsade bebis som inte kunde finna ro.

Han sparkade, flåsade, stånkade, suckade och gnällde halvhjärtat genom hela natten. Matandet i halvtid, dvs runt kl 03:30, följde samma ryckiga mönster och i morse var det så stökigt att jag blev tvungen att brotta ner och hålla fast honom för att han skulle kunna koncentrera sig på att söka bröstet. När han väl hittade det blev det lugnt och det har det varit sen dess, men då var klockan redan 9:30.

En natt. En enda vit natt, och jag är väck. Kommer man in i andra andningen sen på nåt vis, eller somnar man bara när och var som helst så fort tillfälle ges för att få ihop sina nödvändiga timmar?

stökigt

I morgon

Alltså jag är beräknad till i morgon. Det kommer inte hända. I morgon kommer komma och passera och försvinna in i dåtiden precis som alla andra dagar utan att det händer nåt specifikt väsentligt i mitt liv.

Med risk för upprepning: Mitt tillstånd tycks vara permanent.

Men det går i alla fall framåt med tvångsteckningen 🙂 Det är alltid nåt. Man får fokusera på det.

det går framåt

Jag ska sluta se på nyheterna…

…för jag har inget filter.
Jag tror nu att det ska bli krig mellan Sverige och Ryssland, jag tror att Björn ska bli inkallad, att han ska stupa och att jag ska bli ensam i världen med en bebis och bo i en jordkällare. Detta som resultat av att ha fått höra att de nordiska länderna har inlett ett fördjupat försvarssamarbete som svar på Rysslands agerande det senaste året.
Ingenting i mitt liv känns med ens verkligt. Om man skalar av allting runt om som jag med glädje fyllt mitt liv med hittills, så är kärnan av av min drivkraft, allting som jag egentligen någonsin velat, på väg att hända nu. Ingenting är självklart och det är på gränsen till att jag ifrågasätter om jag verkligen ska få ha det så här bra. Allting får sin förklaring om Ryssland invarderar Sverige; då är det här tillfälligt.

Ändå har jag inga problem att somna, dvs när kravlandet i magen lagt sig och de efterföljande förvärkarna har ebbat ut — vilket brukar ta en ca 30 min — men oron ligger som en konstant filt över mig. Att jag är medveten om det orealistiska i att ovan katastrof skulle inträffa i morgon, hjälper inte.

Dagens utbrott: PostNord

Lolaloo bed rockerVi köpte en bed rocker från Tyskland på eBay. Tyskland har tydligen världens slöaste post, så efter 3 veckor mejlade jag säljaren och undrade om paketet skickats, vilket det hade. Vi har hållit andan och väntat med spänning på den här prylen som dessutom inte var billig.

Idag när jag kom upp låg ett kuvert med en postavi och väntade på mig på köksbordet.

hämtas senast

Jag ringde ICA, som bekräftade att paketet redan lämnat dem och skickats tillbaka. De gav mig numret till PostNord, där jag fick sitta i telefonkö i 18 år innan de sa att de skulle försöka stoppa paketet innan det lämnade utrikesterminalen i Malmö idag, men de kunde inte lova någonting.

jävla skit

Jag har eftersändning av min post. Jag blir fullständigt skogstokig över att behöva vänta i 4-5 veckor till och dessutom betala nytt porto (16€) för att få hit min jävla grej bara för att PostNord INTE SKÖTER SIG. De väntade en vecka med att skicka ut en avi, till fel adress, som sedan dessutom blev försenad av ingen anledning.

Jag hade aldrig en chans! ÅÅÅAAAAAHH!!

När motorlampan tänds får man åka buss

Mammas bil som jag kör nu till och från jobbet har på sistone börjat bete sig underligt;

  • ingenting händer när man slår på blinkersen
  • indikatorn för handbroms är tänd trots att handbromsen inte alls är i
  • fjärrlåset funkar inte, så man måste klättra in genom bakluckan och öppna inifrån — vilket för mig är ett smärre projekt

Ingenting av det där är kroniskt, utan det kommer och går utan uppenbar anledning eller trigger. Bilen kan starta bra och sen mitt i en korsning sluta blinka, och så vidare. Med anledning av detta har mamma bokat tid på verkstan i morgon bitti.

På väg hem från jobbet igår tändes motorlampan på instrumentbrädan i bilen. Den var tänd hela vägen hem, oberoende av övriga ikoners sporadiska ryck och frispel.

trasig motor

När detta hände med hennes förra bil så var det topplockspackningen som gått, så efter att motorn stängdes av den gången så startade bilen aldrig mer.

Vis av erfarenhet blir hon lite stressad av detta nya läge, så klart, och jag med — tänk att få motorstopp halvvägs hem från jobbet kl 23:30 ikväll liksom, för att inte tala om ångesten i att ha pajat hennes bil för all framtid — så bilen har nu körförbud tills vidare.

Nu står bilen på vår garageuppfart. Hon ska prata med verkstan och sedan ordna med bogseringshjälp dit bort i eftermiddag.

På ett sätt är jag glad att det inte är vår bil, för nu behöver jag inte rodda i det, men samtidigt känns det som att jag borde rodda i det, eftersom det är jag som använt den sista tiden.

Jag meddelade Björn, som hade tänkt låna den efter jobbet och shoppa trösklar på andra sidan stan:

Jag: Har pratat med mamma, bilen har körförbud tills vidare, hon ska försöka ordna med bogsering till verkstan i em. Puss
Björn: På grund av lampan?
Jag: Ja. Vi vågar inte chansa.
Björn: Hur tar du dig hem ikväll? Ska jag komma så att vi har sällskap 23:00?
Jag: Åh hemskt gärna. Hemskt hemskt gärna ❤❤❤

Att slippa åka hem så sent med kollektivtrafiken ensam är vad jag (och mamma) har velat undvika efter den där kvällen när jag blev så skraj, så när jag fick hans sista meddelande blev jag så glad, och tacksam, att jag tydligen blev tvungen att sätta mig vid köksbordet och stortjuta en stund.

Ibland har jag svårt att fatta att jag haft sån tur som träffat honom…

SaveSave

Min verklighet, helst utan skuldkänslor

v39det

Jag brottades med en lite dum frågeställning när jag skulle börja skriva den här bloggen; det kändes som att jag bara klagade och inte hade rätt till det. Jag borde ju vara glad, många kan inte bli gravida ens.

Men, alltså… jag klagar ju inte! Jag berättar. Jag måste bara komma ihåg att berätta de bra sakerna också, och det tycker jag att jag gör. Jag tycker att jag är rättvis. Jag måste få skildra min verklighet utan att förgås av skuldkänslor bara för att ja, de finns många andra som har det tusen gånger värre än jag.

Ändå fortsätter tvisten mellan tacksamhetens dåliga samvete och den ögonblickliga verkligheten i mitt huvud, trots att bloggen inte handlar om tacksamhet, målet, anledningen m.m. Den handlar om graviditeten här och nu som isolerad företeelse. Det är klart att om jag backar och ser till helheten så får allting en annan färg… men i det ljuset försvinner ju också det som jag själv hade velat veta.

Allt det där som andra kvinnor säger, att ”det där glömmer man sen, förstår du…”. Jag vill inte glömma. Jag skriver lika mycket för min egen skull som för andras. Jag vill minnas för jag vill aldrig, aldrig bli den där kvinnan som blir illa berörd, förvånad, stött eller illa till mods av att höra gravida tala om att de mår dåligt eller klaga över bagateller. Det är inte bagateller för dem.

En graviditet, hur den än ter sig, är allt annat än en bagatell.