Tydligen finns det kvinnor som inte ens märker att de är gravida

Vi har en gäst på hotellet nu som bott 4 dagar i veckan i 4 veckor nu. Enstörig, fåordig, ganska skygg. Han kan komma och hämta sin frukostbricka på kvällen utan att yttra ett enda ord. Men så ikväll:

“Får man vara näsvis och fråga när det är dags för nedkomst?”

Den oväntade mentala omställningen till konversationsläge med denne man gjorde att jag måste sett förvirrad ut, men jag fann mig:

“Den 19 oktober.”

“Själv har jag precis blivit morfar för andra gången.”

“Å, grattis! Vad roligt.”

Det var som att vrida på en kran. Han berättade om sin dotter, som första gången hon var gravid ringde honom och berättade nyheten när det bara var 3 månader kvar. Han berättade om sina barn, dottern och en son, och om hur hans fru efter graviditeten med dottern haft svårt att gå ner i vikt. Till slut gick hon till doktorn för kontroll, och vid middagen den kvällen sa hon:

“Du vet ju hur jag har klagat över att jag inte går ner i vikt efter förlossningen?”

“Ja,” sa han.

“Jag var hos doktorn idag, och jag är gravid. 5 månader har gått. Vi ska få barn snart igen.”

Jag häpnar. Dels över vilken renodlad icebreaker min mage är, dels att det kom en historia från den här mannen, förstås, men själva historien i sig framför allt. Jag inbillar mig inte att det är speciellt vanligt, men fatta, gravid sedan 5 månader tillbaka och inte ha märkt det. Visserligen nästan direkt efter en förlossning och man vet kanske inte riktigt vad man har att förvänta sig av sin kropp och sådär, men hon hade alltså inte mått illa. Och om hon haft andra symptom så måste de ha överröstats av den allmänna hormonella förvirringen, eller så hade hon verkligen inga.

Jag kan inte låta bli att vara avundsjuk på kvinnor som mår så bra under sina graviditeter, som tydligen “lyser upp” och “aldrig har mått bättre” och “gärna skulle vara gravida jämt om det gick”… Här sitter jag; illamående, tung, trött och med spetsigt humör.

Det lyser definitivt inte om mig, kan jag bara meddela… men det var ju roligt för dem att det gick så bra.

Hurra.

När motorlampan tänds får man åka buss

Mammas bil som jag kör nu till och från jobbet har på sistone börjat bete sig underligt;

  • ingenting händer när man slår på blinkersen
  • indikatorn för handbroms är tänd trots att handbromsen inte alls är i
  • fjärrlåset funkar inte, så man måste klättra in genom bakluckan och öppna inifrån — vilket för mig är ett smärre projekt

Ingenting av det där är kroniskt, utan det kommer och går utan uppenbar anledning eller trigger. Bilen kan starta bra och sen mitt i en korsning sluta blinka, och så vidare. Med anledning av detta har mamma bokat tid på verkstan i morgon bitti.

På väg hem från jobbet igår tändes motorlampan på instrumentbrädan i bilen. Den var tänd hela vägen hem, oberoende av övriga ikoners sporadiska ryck och frispel.

trasig motor

När detta hände med hennes förra bil så var det topplockspackningen som gått, så efter att motorn stängdes av den gången så startade bilen aldrig mer.

Vis av erfarenhet blir hon lite stressad av detta nya läge, så klart, och jag med — tänk att få motorstopp halvvägs hem från jobbet kl 23:30 ikväll liksom, för att inte tala om ångesten i att ha pajat hennes bil för all framtid — så bilen har nu körförbud tills vidare.

Nu står bilen på vår garageuppfart. Hon ska prata med verkstan och sedan ordna med bogseringshjälp dit bort i eftermiddag.

På ett sätt är jag glad att det inte är vår bil, för nu behöver jag inte rodda i det, men samtidigt känns det som att jag borde rodda i det, eftersom det är jag som använt den sista tiden.

Jag meddelade Björn, som hade tänkt låna den efter jobbet och shoppa trösklar på andra sidan stan:

Jag: Har pratat med mamma, bilen har körförbud tills vidare, hon ska försöka ordna med bogsering till verkstan i em. Puss
Björn: På grund av lampan?
Jag: Ja. Vi vågar inte chansa.
Björn: Hur tar du dig hem ikväll? Ska jag komma så att vi har sällskap 23:00?
Jag: Åh hemskt gärna. Hemskt hemskt gärna ❤❤❤

Att slippa åka hem så sent med kollektivtrafiken ensam är vad jag (och mamma) har velat undvika efter den där kvällen när jag blev så skraj, så när jag fick hans sista meddelande blev jag så glad, och tacksam, att jag tydligen blev tvungen att sätta mig vid köksbordet och stortjuta en stund.

Ibland har jag svårt att fatta att jag haft sån tur som träffat honom…

SaveSave