Vi skickar facklan vidare

Ja, för nu är det Björns tur. Jag har precis kommit på fötter, och istället sitter Björn och kramar toalettstolen. Jag är definitivt inte skadeglad, misstolka mig inte, men jag fann en viss tillfredsställelse i följande dialog från igår:

Björn: Shit asså, när jag tänker att det är såhär du mådde i 3 månader när du var nygravid…

Jag: Om du mår likadant som jag gjorde i förrgår, så kan jag säga att det var mycket värre att vara nygravid. Men du mår kanske värre än vad jag gjorde…

Jag tror förstås inte att han mår sämre än vad jag gjorde, varken för 2 dagar sedan eller som nygravid. Jag kommer aldrig tro det, jag kommer vinna den tävlingen i alla lägen, för alltid. Men hans tanke där kändes som balsam för själen ändå.

Inför midsommar

Vi undvek midsommar förra året, jag har för mig att det var på grund av dåligt väder och allmän olust, men i år blir det annorlunda.
Landstället ute i skärgården ärvde Björn tillsammans med sin bror, och de turas om att ha midsommarafton där ute varannat år för att undvika diskussion.

I år är det vår tur. Det väntas 13 grader och regn, hela 3 grader kallare än vanlig ordning, men jag längtar ändå. Stället är av den där sorten som är vackert i alla väder. Apropå vädret så fattar jag inte varför folk i Stockholm är besvikna, det är som att bli besviken över att behöva stå i kö i kassan på Ikea. Är det inte lättare att ta det för vad det är, dvs en regel, och bli glatt förvånad om solen lyser på midsommar istället?

jag längtar till sommaren

Den här bilden tog vi på landet en tidig morgon i september förra året. Jag var illamåendegravid men myntate gick ner och vem trivs inte med den utsikten?

Vi åker ut på torsdag och kommer hem på söndag. Robban och Maria kommer och gör oss sällskap fredag till lördag. Carina, Björns faster, bor hos oss sen igår och är med oss till på söndag innan hon åker hem till Åre igen.
Idag ska jag gå och handla mat till alla innan pappa kommer förbi kl 15 för sen ska vi på middag hos mamma kl 18.

Busy day.

Min verklighet, helst utan skuldkänslor

v39det

Jag brottades med en lite dum frågeställning när jag skulle börja skriva den här bloggen; det kändes som att jag bara klagade och inte hade rätt till det. Jag borde ju vara glad, många kan inte bli gravida ens.

Men, alltså… jag klagar ju inte! Jag berättar. Jag måste bara komma ihåg att berätta de bra sakerna också, och det tycker jag att jag gör. Jag tycker att jag är rättvis. Jag måste få skildra min verklighet utan att förgås av skuldkänslor bara för att ja, de finns många andra som har det tusen gånger värre än jag.

Ändå fortsätter tvisten mellan tacksamhetens dåliga samvete och den ögonblickliga verkligheten i mitt huvud, trots att bloggen inte handlar om tacksamhet, målet, anledningen m.m. Den handlar om graviditeten här och nu som isolerad företeelse. Det är klart att om jag backar och ser till helheten så får allting en annan färg… men i det ljuset försvinner ju också det som jag själv hade velat veta.

Allt det där som andra kvinnor säger, att ”det där glömmer man sen, förstår du…”. Jag vill inte glömma. Jag skriver lika mycket för min egen skull som för andras. Jag vill minnas för jag vill aldrig, aldrig bli den där kvinnan som blir illa berörd, förvånad, stött eller illa till mods av att höra gravida tala om att de mår dåligt eller klaga över bagateller. Det är inte bagateller för dem.

En graviditet, hur den än ter sig, är allt annat än en bagatell.

Jag kommer att dö sockerdöden

Vi har fått påskägg på jobbet…

påskägg

Hur, jag menar HUR kan jag förväntas sitta med detta på nästan en hel armlängds avstånd utan att röra?

Jag kommer att sockerchocka min unge så till den grad att han kanske vill komma ut, stackarn. Jag måste jobba på min självdisciplin, det funkar inte med mitt jobb att han kommer ut nu.

Graviddrömmar

Jag drömmer så sjukt mycket sjuka drömmar.

Jag har alltid sovit stillsamt men drömt livligt — livligt alltså till den detaljgrad att jag när jag vaknar ofta inte kan avgöra om det har hänt eller inte. Vissa sådana drömmar kan följa mig en hel dag; ”har det där hänt, eller har jag drömt det?”.

Detaljrikedomen täcker färger, minnen, känslor och förnimmelser som tex vinden mot huden, lukten av havet eller solen i ansiktet.

Om jag drömmer att jag är en fågel som flyger, så känner jag spänningen från mina vingar i bröstmusklerna.

Om jag drömmer, som jag gjorde i natt, att det är en KYCKLING (du vet den där råa huvudlösa hela kycklingen man köper i mataffären) jag har i magen och inte ett människobarn, så vaknar jag och vet att livet, så som jag känner det, aldrig mer kommer att bli sig likt. Och inte på ett bra sätt, heller.

Det var det äckligaste jag någonsin drömt, och jag fick naturligtvis detaljer om kycklingbarnet; hur det var ledat, hur det kändes att röra vid det, hur det kändes att drabbas av en medicinsk och biologisk omöjlighet.

Jag vaknade och mådde illa… Lite, visade det sig, för att jag hade en spretig baby mot magsäcken, som dessutom roade sig med att leta efter utgången runt mina revben.

 

 

Jag gillar inte mat

Hela den här graviditeten har lite handlat om att hitta saker som jag står ut med att äta. Socker har som regel funkat, men det är det enda och jag tror det är för att hjärnan kör nån form av egen override på kroppens signaler bara för att det är just socker. Strax därefter kommer jos och frukt, men sedan är det ett nystan av grejer som alla byter plats med varandra och inget av det är ok en längre tid.

Nu till exempel. Nu är jag hungrig och mår lite illa av det så klart. Allt jag önskar är att aldrig mer behöva vara hungrig. Jag vill slippa ta mig igenom ät-processen, slippa känna smaker och jobba med att få ner maten för att sen må illa av att ha massa mat i magsäcken för att SEN, 30 min senare, känna att energin är tillbaka med humöret.

Jag är hungrig, men jag vill inte äta. Tanken på mat kväljer mig. Måste allting vara så jävla äckligt hela tiden?

Nya känslor

Mamma sa i början av min graviditet att jag skulle få uppleva massa nytt nu som jag aldrig upplevt förut.

Hon hade rätt, så klart — jag menar, det är ju mamma.

Så, jag har gjort en liten lista över de mest framträdande exemplen:

  • Att vara hungrig och mätt samtidigt.
  • Jag har alltid brödsmulor i min bh. Ingen vet varför.
  • Gråta till Hell’s Kitchen och Under Cover Boss.
  • Aldrig varit så medveten om folks andedräkt.
  • Att äcklas av choklad (!).
  • Höra rappa vassa svar fara över läpparna, och häpna över att de kom från mig.
  • Må för illa för att kräkas.
  • Man kan rysa så att man får gåshud ända ut på kinderna.
  • Förvirringen när man upptäcker att alla tröjor har fläckar mitt fram, alltså på magen, hela tiden. De är för sjutton aldrig smutsiga någon annanstans.
  • Gå till jobbet, komma halvvägs, stanna och på allvar undra om man kom ihåg att ta på sig kjolen, eller om man gått hemifrån i bara strumpbyxor och tröja.

Hur många geléhjärtan kan man äta…

…innan man får magknip?

gelehjärtan

Jag vet inte, jag tappade räkningen, men det tog ungefär en timme.

Jag fick den här asken av min chef när jag kom till jobbet på eftermiddagen idag. Antagligen för att jag ska ge fan i Alla Hjärtans Dag-godiset som är avsett för våra gäster.

Tro inte att jag är så lättmanipulerad! — Jag äter bara dubbelt så mycket istället.