Stanna hos mig, håll mig i handen och säg att det snart blir bra …

Naturbegåvning

Tiden står helt stilla i det mörka rummet med de fuktiga lakanen. Så öppnas dörren, i plötsligt motljus ser jag Adrians kontur närma sig medan Simons slanka silhuett dröjer i dörren.

Adrian lyssnar. Simon kommer också fram, till foten. Han känner, frågar, backar ut och går vidare till annat. Adrian går också. Till sitt rum. Där hämtar han sin lilla stol som han släpar över allrummet och in till mig. Han placerar den på golvet alldeles bredvid min säng, tar min heta hand i sina små nävar, tittar på mig och säger mjukt:

“Mamma, varför är du sjuk?”

“Jag vet inte,” svarar jag. Rösten hackar, halsen bultar och svider.

“Varför vet du inte?”

“Man kan inte veta allt.”

“Jo-o mamma, du vet allt.”

Jag ler genom misären åt sonen som instinktivt anar vad jag behöver.

“Mamma?”

“Mm?”

“Mamma, du är bäst. Jag älskar dig.”

Jag stryker honom över huvudet. “Jag älskar dig också, Adrian.”

“Får jag ligga bredvid dig?”

“Nej älskling, du ska inte vara så nära mitt ansikte, jag vill inte smitta dig.”

Han fortsätter med sina frågor, kramar min hand och arm och försöker lirka sig närmare. Han småsjunger för mig, viskar mamma, liksom lockar på mig att kramas. Jag har nästan 40° feber, ont precis överallt men extra mycket i ryggen och halsen. Huvudet bultar i takt med hjärtslagen, det tinnitus-tjuter i öronen, jag mår illa och ljuset från trapplampan skär i ögonen. Jag kan inte minnas när jag var så sjuk senast … Och Adrian får mig att skratta.

Gav upp och ringde husläkaren

Det där var i fredags kväll. Då hade jag legat och våndats på allvar sedan lunch och började känna att vansinnet rimligen måste få ett slut snart. I lördags var det lite bättre, men inte i halsen – den blev istället, om möjligt, värre. I måndags fick jag nog, tyckte att kroppen minsann hade fått sin chans att fixa det där själv, och ringde husläkaren. Jag hade dragit mig för att ringa henne, eftersom jag inte gillar antibiotika och nånstans fattade att det antagligen fanns på kartan.

“Jag kan inte idag, du får komma imorgon kl 11:15,” sa husläkaren, kort och konkret som alltid.

“Ja, ok, men … Men jag tänkte att kanske jag kunde berätta det här för dig, och att du skulle säga typ att avvakta till fredag och om det inte är bättre så ses vi då?”

“Nej. Imorgon. 11:15.”

Igår var jag alltså där. Hon lyssnade, tittade, hummade … och så kände hon på halsen. Jag hoppade till.

Det slutade med en dunderkur antibiotika.

Ironiskt dansande dam i röd klänning-emoji.

PMS-humör eller ej – INGEN vill väl va den som bara står och skriker?

PMS humör

Mitt hormonstyrda humör har accentuerats med åren. Är det ett ålderstecken?

Vissa dagar menar jag helhjärtat att det är barnens fel – dvs det hormonkaos, som tillverkningen av dem gav upphov till, rubbade hela mig ur balans och när jag kom ut på andra sidan landade jag i nåt annat än tidigare.

Andra dagar menar jag att det bara är mitt eget fel (inte olikt “vissa dagar”, för övrigt), att egentligen är det ingen skillnad på humöret, jag orkar bara inte bry mig om att lägga band på mig som förr, och så skiter jag lite mer i min omgivning numera och bara kör på folk.

Vilket av dessa två tolkningssätt jag lutar mig mot verkar bero på var i cykeln jag befinner mig. Just nu är det PMS-humör deluxe som pågår. Såhär såg min dag ut igår:

Bakgrundsinfo

Jag gick förvisso ut skolan i fredags (grattis grattis, tack tack), meeeeen i morgon presenterar vi exjobbet på företaget där vi gjort det. Om några dagar stängs åtkomsten till programmen vi jobbat i, så det sista till portfolion måste göras klart NU. Jag hängde i skolan hela dagen, utan minsta egentliga lust att hålla på med den här skiten alls nånsin mer. Typ.

På kvällen var Björn på kurs (om det nu var en kurs eller en “kurs” – för vi vet ju vad det brukar innebära). Jag hämtade barnen på föris, trasslade oss hem, lagade mat, plockade undan det värsta (dvs matresterna) och la mig sedan på golvet för att vara bebis till Stålmannen-mamman Adrian och Batman-pappan Simon. Timmen mellan middag och tandborstning förflöt ganska ok, ända tills Adrian av mycket oklar anledningen tog ett duplotorn som han hade byggt och 200 % avsiktligt krossade det mot min panna. Likt en glasflaska i ett filmslagsmål gick tornet i tusen bitar (eller 16, för att vara exakt) som tappade varandra vid träffen och flög vidare. Medan djävulsbitarna spred sig över soffa och fönsterbräda slog jag handen för pannan och bara gapade av smärta; det kändes som att slå huvudet i en skåpdörr i köket. Adrian tog det uppenbarligen som ett tecken på att allt gick enligt plan för han plockade upp en vilsen duplobit och kastade den med. I mitt ansikte.

Snabbt och sammanbitet reste jag mig och tog tag i honom, men så hände nåt konstigt. Jag var vansinnigt arg, sådär så att det liksom svider och kliar (allergikliar, som vissa allergiker skulle säga) i en nerv som bor någonstans mellan mitten av bröstkorgen och ryggraden. Men så kunde jag inte få det ur mig; det blossade inte upp mer än det redan gjort. Det var som om den sansade normala delen av mig gick in och kortslöt PMS-humöret. Ilskan var kvar, men jag kunde prata. Argt, förvisso, men ändå. Klar förbättring från de vrålande-av-smärta-ge-mig-en-förklaring-till-denna-galenskap-utbrott som jag har en tendens att behöva brottas med.

Är jag egentligen ett monster?

De där sistnämnda utbrotten är alltid värst för mig själv. Den interna fighten är brutal när jag ska försöka sansa mig, men utåt vet jag inte hur stor skillnad det egentligen är. Det låter nog lite nu som att jag blir ett monster, och det är precis så det känns, men jag säger aldrig saker jag inte menar eller kastar fria anklagelser och kränkningar omkring mig. Jag tappar aldrig besinningen – förutom att känslorna skenar, då.

Resultatet av sammandrabbningen, där Adrian inte var så glad och inte heller kunde tala om varför han hade slagit mig (vilket jag kan förstå), blev tandborstning, olovlig fuktkrämsbrottning och allmänt badrumstrassel för alla.

Sen skulle vi läsa saga. I soffan, bestämde jag, för då blir det inte orättvist vems säng vi ligger i. 10 min gick åt till att valla dit barn med pyjamas, kuddar, filtar och böcker, och sen läste vi 4 sagor. 25 min senare än standard drev jag upp dem ur soffan med respektive säng som mål.

“Simon, gå in i ditt rum så kommer jag strax, jag ska bara säga godnatt till Adrian.”

“Mamma, snääälla mamma, får jag sitta på din fot?”

“Nej, du kan göra det sen, jag ska lägga Adrian nu. Gå in i ditt rum så kommer jag.”

Han satte sig på min fot.

“Simon, sluta, jag blir arg!”

Han suckade och hasade iväg. Ett ögonblick senare började det flyga duplo ut från hans rum, samtidigt ville Adrian hoppa ner i sin säng från spjälkanten.

“Ja ok, hoppa.”

Adrian siktade med böjda ben. Sen stannade hans händelseutveckling av helt.

“Simon, lägg av! Sluta kasta in saker här!! Adrian, hoppa nu då.”

Sådär höll det på. Det kliade i bröstet, men det var som om jag inte orkade bli riktigt arg. Som om det inte var värt energin.

Kanske var det det som var problemet …? När jag är på bättre humör och är själv med dem så tror jag att det inte brukar vara så kämpigt … eller så är det likadant, det är bara min upplevelse som skiljer.

Såååå … Jag kan meddela att dagens slutsats rörande anledningen till mitt förändrade PMS-humör, är att jag är ett enda stort problem. Det är i alla fall så det känns; det är den deppigare fasen där jag inte orkar bråka utan mest känner mig som en halvdålig individ.

Men det kommer också vända. Om några dagar – förhoppningsvis INNAN jag tar pojkarna och åker till Skåne för att hälsa på deras morfar och marmor – så kommer jag vara tillbaka på banan igen.

Oh happy day – oh happy da-ay

Jag är tydligen den andra mamman

Jag har lite mycket att göra just nu, med exjobb och sånt, men det är över om några dagar bara och under tiden bjuder jag på Adrians reflektion sist han var hemma från förskolan. Nu är det väl en 2 veckor sen, men ändå.

Jag och Adrian har mysmorgon tillsammans. Det är VAB-dag idag; Simon är på förskolan och Björn är på jobbet.

Adrian sitter vid köksbordet iförd förkläde och målar. Han har hållit på en stund och verkar inte tröttna, så jag går och hämta jord och krukor för att plantera om våra elefantöron som av någon anledning växer så det knakar.

När jag dukat upp mitt blomprojekt på bordet mitt emot honom, börjar han konversera sådär som bara Adrian kan:

“Mummel mummel radiobil.”

“Vad sa du, hjärtat?”

“Min mamma kör radiobil.”

“Jaså?”

“Ja, och motorcykel.”

“Motorcykel också, alltså?”

“Ja-a. Och ropar på Sigurd. I radion.”

“Gör jag det?”

“Nej! Annan mamma.”

“Har du en annan mamma?”

“Ja-a. Du är min andra mamma. Hon får inte träffa dig.”

“Ah. Jag förstår.”

På eftermiddan, när Björn kommit innanför dörren och jag håller på med Adrian i badrummet, så kan jag inte hålla mig:

“Älskling?”

“Ja?”

“Adrian säger att han har en annan mamma också, som kör motocykel och ropar i radion. Är det nåt som du känner till?”

Björn kikar runt dörren, med ett clowngrin över ansiktet. Han säger ingenting, men skrattar – inte ett pressat skratt, så det var ju bra. Den där andra mamman är väl just det; den andra mamman.

den andra mamman

Påskägg och påskmiddag hos mormor

Eftersom Adrian var magsjuk under påskhelgen så blev påskfirandet hos min mor framskjutet en vecka. Det är alltid så hjärtevärmande kul att se familj anstränga sig för pojkarna – jag menar, vår familj ställer alltid upp, men när de liksom gör ännu mer än så. Mamma hade gjort påskägg med torkad frukt, en leksaksbil, ballonger och sån där serpentin-tuta, gömt dem och ritat skattkartor till våra små pojkar som sen tomtade runt och letade med varsin kartläsare (min bror Jonas och Björn) efter sig.

Korrekt karta skala 1:80 över min mors lägenhet. Kan också vara ett legomonster. Eller båda.

Min mor är ett geni.

påskägg

Höjdpunkten

Det bästa med den kvällen, förutom påskäggen och efterrätten, var när Jonas visade Adrian hur man skulle blåsa i tutan, och Adrian stoppade fel ände i munnen. Med stadig ögonkontakt tittade han på Jonas, medan han långsamt drog i tutan som rullade upp sig inne i munnen på honom, med en blick som var lite anklagande men på samma gång förväntansfull. Det såg ut som ganska skickligt leksakstrolleri.

present i påskägg

Jag och mamma skrattade oss tårögda åt detta, men Jonas höll minen och sa neutralt:

“A, sådär kan man också göra, men då låter det inget.”

Adrian spottade ut serpentinänden, och vände och vred koncentrerat på den. Jag höll på att trilla av stolen, dels för att han var så rolig men också för att Simon, som förvisso greppat rätt ände, inte orkade blåsa ljud i sin tuta utan liksom gick runt och andades med den i munnen. Påminde rätt mycket om en orm – tungan som far ut och in, du vet.

I övrigt blev det inte mycket påskfirande för oss i år. Hade annars gärna gjort ett eget påskägg, som det för 2 år sen. Det var tider det.

påskägg för vuxna

PS: Glöm inte läsarundersökningen, ovärderliga du. Tar max en minut, du hittar den här (klicka på bilden):

Hur går det med magsjukan, då?

Alltså fy för den lede vad redigt jävla TRÖTTA vi håller på att bli på det här.

Pojkarna fick ju magsjuka samma dag vi åkte till Björnrike – dvs den 27 december förra året – och det är fortfarande inte bra.

Fortfarande.

Inte bra.

Fortfarande.

Senaste budet nu verkar vara (taiträtaiträtaiträtaiträtaiträ) att det sannolikt är färdigkräkt men diarréfesten kommer och går – och kommer så göra i tre månader till. Än är magsjukan – eller snarare effekterna av den – inte över.

– Aha, campylobacter, tänker kanske nån.

Men se du det var det inte, för det har tagits prover och de visade ingenting. I mitt stilla sinne kan jag undra om det inte ändå var det, men att bakterierna hann lämna systemet innan proverna togs. Oavsett så har vi två barn med ordentligt rubbade magapparater.

magsjukan
Så less på att äta, och less på att inte äta. Less, helt enkelt.

Vi måste ge dem tid att läka

Den enda medicinen, eller åtgärden, som vi har kvar att förhålla oss till är laktos- (helst mjölk-) och glutenfri kost i tre månader. Det är inte så svårt som det låter, vi har redan hållit på i … jag vet inte, tre veckor? Eftersom jag är glutenintolerant så blir det nästan ingen förändring hemma på den fronten, och laktosfritt är ju en baggis. Svårare var det att lämna mjölk helt och gå över till växtbaserade alternativ, eftersom den omställningen är ny och alternativen okända för oss. Men vi testar oss fram, och vi räknar med att kunna gå tillbaka till mjölk, men laktosfritt då, om nån vecka kanske.

Akta!

Apropå mjölk, Adrian var så rolig härom morgonen. Barnen får risgröt (gjord på endast vatten alternativt soyamjölk) till frukost, eftersom ris har stoppande effekt på magen, men så fick de soyamjölk till den för första gången – hittills har de fått lite Proviva nyponsoppa till, eftersom det tydligen också ska vara bra för tarmen.

När Björn då hällde upp soyamjölk på Simons tallrik mittemot, så började Adrian skrika.

“Nej! Nej!! NEEEEEEEJ!! INTE! INTE! INTE!”

Han lät liksom provocerad och arg och kränkt, sådär som han brukar låta när han vägrar klä på sig/borsta tänderna/bli buren. Björn reagerade relevant, dvs han svarade stridsberedd att vad är det??

“INTE! INTE! INTE DEEEEN! INTE SÅÅÅÅ! SIMON INTE MJÖÖÖÖÖÖLK!”

Jag fattade, men Björns stridsberedskap tar lite fler sekunder att avveckla än min.

“Han får visst mjölk, Adrian!”

“Adrian,” sa jag så mjukt jag kunde med en hand på hans axel. “Varför får inte Simon mjölk, tycker du?”

“SIMON! ATT! ATT! SIMON! SIMON … JÄTTEKRÄKAS!!!”

Alltså han satt och försvarade Simon, och mitt hjärta … alltså åh.

Egentligen är det inte så konstigt. De har båda kräkts och haft diarré till och från så länge nu, och vi har pratat mycket om vad deras magar tål och inte. De ber förstås om samma saker som förut; russin, mjölk och yoghurt till exempel, men vi förklarar att de inte får det eftersom deras magar inte vill ha det, och vi inte vill att de ska kräkas.

De vill inte heller kräkas, begreppet är inte längre abstrakt utan tillräckligt färskt i deras minnen för att argumentet ska räcka.

Simon, AKA Lillhajen, 2 år

I måndags fyllde Simon 2 år…!

Ibland får jag tidssvindel, och det känns som att jag alltid har haft honom. Det blir liksom svårt att minnas ordentligt tiden före honom, det är som om den var lite dämpad i färg och ljus.

Det här är INTE ett “livet innan barn är tomt och bara ett förspel till det som spelar roll”-uttalande, by the way. Det är bara det att kontrasterna är så stora och kärleken så förblindande het att man blir bländad. Åker man skidor en solig dag och sen går in så ser man knappt nånting – samma sak.

Anyway…

Vi har valt att undvika socker, i den mån det är möjligt utan att bli fanatisk, till vårt yrväder. Jag hittade ett recept på sockerfri tårta på Minimat.se där tårtbotten är gjord med banan som sötningsmedel.

Det blev god, jag följde inte receptet till punkt och pricka eftersom det skulle vara gluten- och mandelfritt så jag kan inte uttala mig rättvist om det, dessutom hade jag i alldeles för mycket grädde.

Och för den som undrar så är står det “Simon 2”, skrivet med frysta blåbär som tinat ihop till en sörja i en sil, på tårtan.

Jag vet, det är Hela Sverige Bakar för mig nästa. Men Simon gillade den.

Vi gav honom en xylofon i present – vi tänkte att vi behöver liva upp det lite här hemma. Det är lite för tyst. Mormor tilläts försöka sig på Blinka lilla stjärna, men annars fick ingen annan röra. Han spelade hamrade på instrumentet, förtjust, och sen spelade han lite på soffan, på bordet, på golvet, på babygymmet och på Adrian innan det tog tvärstopp och xylofonen, det genidraget, förvisades upp till Simons rum.

Han sörjer det inte, han har en sån där leksak du vet där man ska hamra ner plastpinnar i en träplatta, och den bor också där uppe sedan han försökt se efter om hammaren fungerade likadant även på andra underlag (bland annat min näsa). Han sitter ofta på mattan i sitt rum och hamrar med den där, det här kommer bli likadant.

“MAMMA! MAMMA! MAMMA! MAMMAAA!!!”

Senaste nytt

Hans senaste ryck är att inte säga nåt annat än “MAMMA! MAMMA! MAMMA! MAMMAAA!!!” när jag är inom synhåll. Jag kan sitta mitt emot honom vid bordet, se honom i ögonen och försöka konversera med honom – irrelevant. “MAMMAMAMMAMAMMA!!!!!”, och sen skriker han i falsett så att kristallglasen sjunger i skåpen. Och sen skrattar han åt att jag blir missnöjd.

Det är omöjligt för Björn och mig att prata med varandra över bordet vid middan. Det spelar inte enorm roll vem av oss som säger “ja, Simon?”, men om det är Björn så är det ta mig tusan bäst för mig att jag är tyst och inte får för mig att tilltala Adrian, eller nåt annat nonsens som inte har med Simon att göra.

Han äter gärna med handen längst ut på gaffeln – varför skulle han acceptera sked? VI använder ju inte det – och hoppas på det bästa; det verkar vara lite som att försöka få tag i flaskpost med en 2-meters-åra i massivt furu. Med noll kontroll över verktygets andra ända placerar han i samma svep tomatsås i håret, örat, ögat, näsan, halsvecket och haklappen.

“MAMMA! MAMMA!” gastar han från bordets kortända och pekar förnärmat på bröstet där maten till slut landat.

“Ja…”

“MAMMA! MAMMA! MAMMA! MAAAAMMAAAA!!”

“JA, SIMON?!”

Han ger mig en skitsur blängande blick, för det har han precis lärt sig, och pekar på haklappen som om jag ens på avstånd varit inblandat i händelseförloppet som ledde till detta nederlag. Sedan plockar han upp en bit tomatdränkt fisk på gaffeln, som om han aldrig hade gjort annat, och gör en skickligt snärtig rörelse med handen som nästan är för snabb för ögat. Fiskbiten landar spikrakt mot Björns axel, stannar ett ögonblick klistrad mot tröjan innan den långsamt tappar taget och faller mot golvet. Simon stirrar förvånat på sin gaffel.

Jag tar tallriken och gaffeln i förebyggande syfte, jag vet att han i storhetsvansinne kommer leka väderkvarn härnäst, och mycket riktigt. Ett kristallskrik och frenetiskt vevande skickar vattenmuggen i väggen. Björn skäller på honom, han blänger, dreggelspottar på golvet, och så plötsligt är det som att ha en sån här på högsätet:

Typ “nu har jag gjort mitt, och ni har bara att gilla läget. Ta det.”.

Men men… Det är här väl också en fas, en uppmärksamhetsmonopolfas. Vi kommer säkert ut som bättre människor på andra sidan allihop (?).

Annars så…

Drömde en sån obekväm dröm inatt, och idag verkar botten ha gått ur mig. Alla har vi våra dagar, eller hur? När det känns som att det inte är nån mening med så mycket av det vi gör.

Förutom att vårt hem styrs av en oresonlig tyrann med smak för russin och kristallglastjut, så tror jag stor del av humöret kan vara att jag är sjuk igen. Eller igen och igen, det är inte som att jag blev frisk eller så däremellan. Nu är det en annan variant av förkylning, en som kräver att mitt huvud i alla lägen utgör kroppens högsta punkt. Annars exploderar det.

För en månad sen började mitt medlemskap på SATS rulla igen efter förlossningspausen. Jag har fortfarande inte ens passerat utanför dörrarna. Adrian hostar och Björn knallar omkring med bihåleinflammation. Simon verkar som sagt må kanon.

mamma

Vi har förresten börjat stänga grinden till övervåningen nu när han sover. Det är en snäv tidsfråga innan han lär sig vågar klättra ur sin fängelsesäng och då… ska det bli intressant att lösa vardagsrutinerna på nya sätt.


Bildkälla här.

Gillade du mitt inlägg? Följ gärna min blogg på Facebook, eller via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉