Etikett: nu räcker det

Hur går det med magsjukan, då?

Alltså fy för den lede vad redigt jävla TRÖTTA vi håller på att bli på det här.

Pojkarna fick ju magsjuka samma dag vi åkte till Björnrike – dvs den 27 december förra året – och det är fortfarande inte bra.

Fortfarande.

Inte bra.

Fortfarande.

Senaste budet nu verkar vara (taiträtaiträtaiträtaiträtaiträ) att det sannolikt är färdigkräkt men diarréfesten kommer och går – och kommer så göra i tre månader till. Än är magsjukan – eller snarare effekterna av den – inte över.

– Aha, campylobacter, tänker kanske nån.

Men se du det var det inte, för det har tagits prover och de visade ingenting. I mitt stilla sinne kan jag undra om det inte ändå var det, men att bakterierna hann lämna systemet innan proverna togs. Oavsett så har vi två barn med ordentligt rubbade magapparater.

magsjukan
Så less på att äta, och less på att inte äta. Less, helt enkelt.

Vi måste ge dem tid att läka

Den enda medicinen, eller åtgärden, som vi har kvar att förhålla oss till är laktos- (helst mjölk-) och glutenfri kost i tre månader. Det är inte så svårt som det låter, vi har redan hållit på i … jag vet inte, tre veckor? Eftersom jag är glutenintolerant så blir det nästan ingen förändring hemma på den fronten, och laktosfritt är ju en baggis. Svårare var det att lämna mjölk helt och gå över till växtbaserade alternativ, eftersom den omställningen är ny och alternativen okända för oss. Men vi testar oss fram, och vi räknar med att kunna gå tillbaka till mjölk, men laktosfritt då, om nån vecka kanske.

Akta!

Apropå mjölk, Adrian var så rolig härom morgonen. Barnen får risgröt (gjord på endast vatten alternativt soyamjölk) till frukost, eftersom ris har stoppande effekt på magen, men så fick de soyamjölk till den för första gången – hittills har de fått lite Proviva nyponsoppa till, eftersom det tydligen också ska vara bra för tarmen.

När Björn då hällde upp soyamjölk på Simons tallrik mittemot, så började Adrian skrika.

”Nej! Nej!! NEEEEEEEJ!! INTE! INTE! INTE!”

Han lät liksom provocerad och arg och kränkt, sådär som han brukar låta när han vägrar klä på sig/borsta tänderna/bli buren. Björn reagerade relevant, dvs han svarade stridsberedd att vad är det??

”INTE! INTE! INTE DEEEEN! INTE SÅÅÅÅ! SIMON INTE MJÖÖÖÖÖÖLK!”

Jag fattade, men Björns stridsberedskap tar lite fler sekunder att avveckla än min.

”Han får visst mjölk, Adrian!”

”Adrian,” sa jag så mjukt jag kunde med en hand på hans axel. ”Varför får inte Simon mjölk, tycker du?”

”SIMON! ATT! ATT! SIMON! SIMON … JÄTTEKRÄKAS!!!”

Alltså han satt och försvarade Simon, och mitt hjärta … alltså åh.

Egentligen är det inte så konstigt. De har båda kräkts och haft diarré till och från så länge nu, och vi har pratat mycket om vad deras magar tål och inte. De ber förstås om samma saker som förut; russin, mjölk och yoghurt till exempel, men vi förklarar att de inte får det eftersom deras magar inte vill ha det, och vi inte vill att de ska kräkas.

De vill inte heller kräkas, begreppet är inte längre abstrakt utan tillräckligt färskt i deras minnen för att argumentet ska räcka.

Jag har blivit en del av inventarierna i huset.

Så här känns det

  • Jag har blivit en del av inventarierna i huset.
  • Jag träffar aldrig mina vänner.
  • Jag går aldrig ut – föris, mataffären och alla parklekar inom 2 km radie räknas EJ.
  • Jag hörs inte.
  • Jag syns inte.
  • Ingenting jag gör spelar roll, egentligen.
  • Jag har ingen tid över till mig själv.
  • Björn har MASSOR med egen tid. Jag är avis.

Varför?

För att inte trilla dit och dra växlar på nåt som mina känslor försöker lura i mig, så funderade jag på vad som får mig att må så här:

  • Simon är på föris kl 9-12. Däremellan hinner jag inte med några utflykter. Sen sover han kl 12:30-15 och då kan jag naturligtvis inte lämna hemmet.
  • På helgerna är jag 1) jättetrött 2) upptagen med att styra upp lunch och middag och mellis och hålla rutiner, och 3) bunden till Adrian pga amning och spädiskänslor*.
  • Ibland har jag, nästan exakt ordagrant, samma konversation med Björn vid 3 olika tillfällen samma vecka. Ibland frågar jag om han skämtar, men det gör han inte.
  • Jag viker mig trippel för att få amningen att inte ebba ut helt, men min bebis avvisar mig oftast och jag börjar känna att va fan. Vad håller vi på med.
  • Jag gör faktiskt nästan aldrig någonting för min egen skull. Fakta.

Nu räcker det

”Man kommer till en punkt där man känner att nu räcker det. Nu får det vara bra. En vändpunkt, liksom,” sa mamma när jag pratade med henne igår, och det är väl så.

Man måste få klaga och gnälla ibland, men sen gör man nåt åt det. ”Acceptera inte bara läget som det är!” sa en kompis på telefon, också igår (jag hade ingen bra dag igår). Så…;

Handlingsplan

  • Det är faktiskt helt ok om spädisen bara vill amma 2 gånger om dan. Det är fortfarande bra. Tar det slut så tar det slut. Han är 4 månader, inte 4 dagar. DET GÖR INGENTING.
  • Simon ska vara på föris 9-15 två dagar i veckan. Dessa dagar ska jag gå på gymmet med Adrian och checka in honom på miniSats. Kanske äta lunch med en kompis i stan. Kanske ta en stressfri dusch utan barn så att det inte hinner gå 5 dagar som nu sist. Det bidrog för övrigt ordentligt till den eländiga känslan.
  • Jag ska ta Björns plats i gästrummet på helgnätterna.
  • Jag ska försöka låta Björn ta mer ansvar för barnen.

Det där sista blir svårt, för i egenskap av föräldraledig är jag ju så van vid att hålla koll på tider, rutiner, planering, kläder, tvätt och matdags att jag gör det inte bara av farten, utan också i ren självbevarelsedrift. Jag sover för lite och har slut på energibuffert när oförutsedda, och i ärlighetens namn ONÖDIGA, planeringsmissar orsakar raseriutbrott, härdsmältor, grova förseningar och total förvirring. ”Gör dina egna missar, på din egen tid.” Så tänker jag.

Nu får det vara nog. Min tid som 100% livegen är över. Jag tar tillbaka det som är mitt – start imorgon, för nu är jag för trött och om 1,5 timme ska Simon hämtas hem.

 

*spädiskänslor = barnet överlever inte utan mig intill sig, och om jag gör något på annat håll utan honom så kan jag inte tänka på något annat än hur han har det.

Bildkälla: Unsplash