Jag har blivit en del av inventarierna i huset.

Så här känns det

  • Jag har blivit en del av inventarierna i huset.
  • Jag träffar aldrig mina vänner.
  • Jag går aldrig ut – föris, mataffären och alla parklekar inom 2 km radie räknas EJ.
  • Jag hörs inte.
  • Jag syns inte.
  • Ingenting jag gör spelar roll, egentligen.
  • Jag har ingen tid över till mig själv.
  • Björn har MASSOR med egen tid. Jag är avis.

Varför?

För att inte trilla dit och dra växlar på nåt som mina känslor försöker lura i mig, så funderade jag på vad som får mig att må så här:

  • Simon är på föris kl 9-12. Däremellan hinner jag inte med några utflykter. Sen sover han kl 12:30-15 och då kan jag naturligtvis inte lämna hemmet.
  • På helgerna är jag 1) jättetrött 2) upptagen med att styra upp lunch och middag och mellis och hålla rutiner, och 3) bunden till Adrian pga amning och spädiskänslor*.
  • Ibland har jag, nästan exakt ordagrant, samma konversation med Björn vid 3 olika tillfällen samma vecka. Ibland frågar jag om han skämtar, men det gör han inte.
  • Jag viker mig trippel för att få amningen att inte ebba ut helt, men min bebis avvisar mig oftast och jag börjar känna att va fan. Vad håller vi på med.
  • Jag gör faktiskt nästan aldrig någonting för min egen skull. Fakta.

Nu räcker det

”Man kommer till en punkt där man känner att nu räcker det. Nu får det vara bra. En vändpunkt, liksom,” sa mamma när jag pratade med henne igår, och det är väl så.

Man måste få klaga och gnälla ibland, men sen gör man nåt åt det. ”Acceptera inte bara läget som det är!” sa en kompis på telefon, också igår (jag hade ingen bra dag igår). Så…;

Handlingsplan

  • Det är faktiskt helt ok om spädisen bara vill amma 2 gånger om dan. Det är fortfarande bra. Tar det slut så tar det slut. Han är 4 månader, inte 4 dagar. DET GÖR INGENTING.
  • Simon ska vara på föris 9-15 två dagar i veckan. Dessa dagar ska jag gå på gymmet med Adrian och checka in honom på miniSats. Kanske äta lunch med en kompis i stan. Kanske ta en stressfri dusch utan barn så att det inte hinner gå 5 dagar som nu sist. Det bidrog för övrigt ordentligt till den eländiga känslan.
  • Jag ska ta Björns plats i gästrummet på helgnätterna.
  • Jag ska försöka låta Björn ta mer ansvar för barnen.

Det där sista blir svårt, för i egenskap av föräldraledig är jag ju så van vid att hålla koll på tider, rutiner, planering, kläder, tvätt och matdags att jag gör det inte bara av farten, utan också i ren självbevarelsedrift. Jag sover för lite och har slut på energibuffert när oförutsedda, och i ärlighetens namn ONÖDIGA, planeringsmissar orsakar raseriutbrott, härdsmältor, grova förseningar och total förvirring. ”Gör dina egna missar, på din egen tid.” Så tänker jag.

Nu får det vara nog. Min tid som 100% livegen är över. Jag tar tillbaka det som är mitt – start imorgon, för nu är jag för trött och om 1,5 timme ska Simon hämtas hem.

 


*spädiskänslor = barnet överlever inte utan mig intill sig, och om jag gör något på annat håll utan honom så kan jag inte tänka på något annat än hur han har det.

Bildkälla: Unsplash