Trotsdimman
Simon har, som tidigare nämnts fler gånger än jag kan minnas, lyckats ta begreppet trotsperiod till för mig oanade, rent av olympiska, höjder. Han har drivit både mig och sin far till förståndets gräns och knuffat oss mot den många gånger, och visst har det hänt nån gång att jag till slut bara vrålat rakt ut, gått ut ur huset, smällt igen dörren och suttit och djupandats på trappen. Kanske inte det bästa sättet att hantera saker och ting på, men jag lär mig. Vi lär oss.
Tar fram det sämsta i oss alla
Jag vet om att jag suttit på den där trappen vid två tillfällen, så det är säkert nån gång till också. Shit happens, typ. Jag har inte varit stolt, när jag suttit där och gråtit som om jag inte var äldre än Simon själv, och liksom Björn har jag varje gång lovat mig själv att inte tillåta det att bli så här igen. Att inte tillåta mig själv att bli så berörd, att inte tillåta Simon att driva mig så långt.
Inte för att det är Simons fel, alltså. Han har ju bara gjort det han ska, efter vad jag förstått. Men jag kan ju välja hur jag låter honom påverka mig. Lättare sagt än gjort, kan jag meddela.
Jag ser ljuset
Sedan kanske två veckor nu så har jag märkt av en förändring. Det är fortfarande vildsint och brutalt från Simons sida, men det är som om en av undertonerna saknas – eller har ändrats. Björn har inte lagt märke till samma sak som jag, men jag brukar vara liiiiite mer perceptiv än honom i såna här sammanhang.
Det kan hända att det beror på nedsatt energinivå på grund av alla vändor med magsjukan sen i julas, kanske bidrar också att han är småbarnsförkyld titt som tätt … men det är som om han inte kör sina aggressiva testkampanjer med lika mycket hjärta längre.
Under samma period nu som jag lagt märke till det här, så har en annan förändring skett. Lika subtil, lika svår att sätta fingret på, men det är som om han plötsligt … mognat. Jag vet inte.
Där finns en ny blick, till exempel. En som är mer uppmärksam och mottaglig för kommunikation. Härom kvällen när vi läste saga, och skulle säga godnatt till alla djuren i sagan, så sa han godnatt till mig också. Sen förklarade han att jag också var ett djur. Ett däggdjur.
Vi ska inte ropa hej än
Jag törs inte tro att det kan ha vänt, det här trotsvansinnet som pågått så länge nu, men jag är rätt säker på att det har hänt något.
Vi hoppas, med illa återhållen entusiasm, på att dagen äntligen kommit. Dagen då det upphörde att bli värre, alltså.
Jag hoppas, mest för Simons skull, att det är så.