4 dagar

Björn fyller år den 17e maj. Dagen efter reser han bort med jobbet – jag har glömt vart eftersom hans frånvaro skuggar såna detaljer – i 4 dagar.

4 DAGAR.

Här händer massa saker i mig samtidigt:

1. Jag slutar andas medan jag cirkeltänker ensam – båda barnen – nätterna.
2. Jag blir anti. Ifrågasätter hans förståelse för vad det innebär för mig att han är borta.
3. Jag vill såklart inte vara den där partnern som begränsar och säger nej. Jag hade gärna varit i hans skor och sluppit få höra ”nej, jag vill inte att du åker”.
4. Som svar på hans fråga säger jag ”nej, det passar inte så bra, men… ja”.
5. Jag blir lite arg över att bli lämnad i sticket.
6. Jag tänker ut stödplaner; ringa in mamma, bjuda in kompisar på middag så att de stannar till efter läggningen som är dagens kritiska punkt, osv.

Lite arg

När jag skulle iväg och fika med Anna i påskas trodde Björn först att jag skulle lämna även Adrian hemma med honom och Simon. Han såg tveksam och lite lidande ut när jag sa att jag skulle vara borta i kanske 4 timmar.

”Vad är det?” frågade jag.

”Nä… inget…”

”Gaah! Vad?”

”Näeh… Känns lite länge att vara själv med båda barnen, men det får väl gå…”

”Verkligen? Allvarligt? DU tänker vara borta i 4 DAGAR! Varav 2 är helg!!”

”Jag vet!”

”Dessutom tar jag med mig Adrian.”

Ensam är onaturligt

När jag träffade Anna pratade vi om det här såklart. Jag berättade att jag absolut kan klara av detta själv, frågan är inte om, utan hur – och till vilket pris. Kommer jag få sova på nätterna, till exempel? Kommer jag få vila nånting, nån gång, nånsin? Jag sa att ”nu har jag satt dem till världen och…” där blev jag tyst.

Såhär är det: om jag hade varit ensamstående, alltså om jag aldrig hade träffat Björn, så hade jag planer på att skaffa barn på egen hand. Det hade varit tungt men värt det. Jag hade skaffat ett (1) barn. ETT. Inte fler.

Anledningen till att jag är tvåbarnsmor är för att jag inte är ensamstående, och Anna den kloka kvinnan sa:

”Men Lisa det är helt ONATURLIGT att du ska vara ensam i en sån här situation. Det är inte alls länge sedan som vi fortfarande levde i generationsboenden*, vi är inte gjorda för att vara ensamma och isolerade som vi är idag. De som lever i grupper och stammar är aldrig ensamma, det finns alltid ett par extra händer när det behövs och alla hjälper alla.”

”Ja, jo men visst, men jag vill ju kunna klara det själv. Det känns så dumt att be om hjälp om man inte verkligen behöver den…”

Skam att be om hjälp

Så är det, och det är ju hemskt när man tänker efter. Varför ska jag vara ensam? Det finns ingen anledning. Det är väl för tusan självklart att jag klarar av att ta hand om mina pojkar helt själv om jag måste, det är ju inte som att de kan övermanna och brotta ner mig, men jag MÅSTE faktiskt inte. Mina barn är små solstrålar, särskilt när vi har besök. Folk kan vara GLADA att få hjälpa till, särskilt som det i princip räcker med att vara här.

Men av nån anledning känns det lite skamset att be om hjälp. Som att säga ”jag är svag, jag orkar inte med mina egna ungar, jag kan inte själv”. Och eftersom inget av det är sant blir det nästan som att, om jag ber om hjälp, så ligger det nånting i det ändå. Och om man tänker så vill man ju inte ha nån hjälp förstås.

Det finns alltså ingen skam i att be om hjälp. Att det ändå känns så är ett symptom på hur onaturligt isolerade vi blivit i vårt samhälle, så det är bara att ta sig runt det och välkomna hela tjocka släkten och alla man känner hem i 4 dagar.

Fest!!

 ???????????????

*flera generationer (än 2 alltså) i familjen under samma tak

P.S. ”Onaturligt” kan kanske låta aggressivt. Jag böjer huvudet i vördnadsfull respekt för ensamstående föräldrar, men när jag säger ”ensam” så menar jag inte ensamstående. Jag menar ENSAM. Inga vänner som kan ställa upp i kris, ingen familj, ingen. Ensam. Vi är flockdjur, vi ska inte vara ensamma. Och det finns undantag, ja jag vet.