Han vet precis vad han vill: inte. Han vill INTE. Svinenkelt.

Han är 2 år. Han vet inte vad han vill, men han TROR att han vet. Det är jättelätt. Han vill INTE.

En morgon, baserad på en synnerligen verklig berättelse:

”Mamma. Bäja mig.”

”Jag lyfter upp dig, Adrian. Är du beredd?”

”Ja-a.”

Jag lyfter upp honom ur spjälsängen.

”NEEEEEEJ! NEEEHEHEHEHEEEJ!! MAMMAAAA! Själ, SJÄL!!”

Jag sätter ner honom i sängen igen, eftersom han vill själv.

”NEEEEEJ!! BE-VIII!!”

Jag tar upp honom och ställer honom på golvet, bredvid, som beordrat. Han blir tyst, lägger tjurigt huvudet på sidan och surar ut i hallen mot trappan. Han har varit vaken i säkert 30 sekunder.

Han tar två steg i trappan och sätter sig demonstrativt ner.

”Ska du sitta där?”

”Möh.”

”Kom så går vi ner istället,” säger jag mjukt. ”Jag är så hungrig, jag vill äta frukost. Vad vill du ha till frukost?”

”Mö-öh.”

”Kom nu, Adrian. Annars måste jag bära dig.”

”NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ-ÄÄÄÄ!!! SJÄÄÄÄÄL!!” skriker han och viftar och fräser. På riktigt alltså, fräser. Som en katt.

”Nä men gå då. Framåt!”

Så håller vi på, det tar flera minuter att gå ner för trappan. Sista stegen kräver han att bli buren och accepterar att dessutom att jag gör det.

”Vad vill du ha till frukost?” frågar jag i köket.

”NÄ-ÄÄ!” skriker han och viftar. Och fräser.

”Nä nä, ok, du behöver inte Adrian. Simon vad vill du äta till frukost?”

Mamma-macka med mosade banan och blåbär!”

”Ok.”

Jag gör våra mackor. Adrian tjurar tyst mitt på golvet.

vill inte

Han lyfter på huvet och ser att världen fortsätter snurra utanför hans bubbla, vilket är helt oacceptabelt. Han reser sig och skrynklar ihop sitt lilla ansikte på nytt:

”NEJ MAMMA NEJ, NEJ! INTE MACKA! INTE HA! INTE HA DEEEEN!! NEJ! NEJ! NEJ!”

Han vevar med armen, inte alls olik en sån där kinesisk lyckokatt man kan se i fönster ibland. Vår närmaste pizzeria, till exempel, har en sån i entrén. Han är så gränslöst söt att det liksom inte ens biter på mig före frukost.

”Nej men Adrian, den är inte till dig, du behöver inte äta den. Den är till Simon.”

”NEJ MAMMA NEJ, NEJ! INTE SIMON! HA DEN! HA DEEEEN!! MIN, MIIIIN!! UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!” Mera vevande.

”Va? Vill du också ha en macka?”

”JAA-AAAA!!”

Han är nu så uppriven över orättvisan jag utsatt honom för att den där mackan inte kan bli klar fort nog, därför hjälper han mig i arbetet genom att vråla och hänga i min ena arm, så att när jag smörar mackan så väger smörkniven 13 kg.

Den här taktiken att hantera tillvaron applicerar han på dygnets alla timmar. Han drömmer livligt om nätterna och utkämpar uppenbarligen samma strider i drömmarna som på dagen.

Jag minns att Simon hade nån sån här period också, men faktiskt inte att den var lika, hm, tydlig. Eller det kanske den var. Det är inte precis den ljuvligaste perioden att spara i långtidsminnet.

Vikten av att lära barn om gränser

Björn mailade mig den här artikeln för ett tag sen: Debatt: Tvinga inte barnen att kramas så undviker vi #metoo i framtiden.

Inte för att han tycker att vi tvingar våra barn att kramas, men för att han inte hade formulerat det och tyckte det var intressant.

Att lära barn om gränser

Hon har många bra punkter i sin text (läs den!), här nedan följer några utdrag. Jag tror definitivt inte att det här är lösningen för att slippa #metoo i framtiden, för det är mycket mer komplext än så, men nog är det ett steg på vägen dit att lära våra barn vikten av deras och andras nej.

Deras nej som vi missar ibland

Tänk dig att du kittlas, brottas och busar med ett barn som skrattar så hen kiknar. Fantastiskt rolig situation, men om barnet någon gång i denna situation säger nej (och även om barnet skrattar och du vet att hen egentligen vill att du fortsätter) så sluta direkt. Då visar du tydligt att deras NEJ väger tungt.*

Kramas!

Jag tycker det är så självklart att man inte ska tvinga barn att krama folk om de inte vill. Kramen är en ömhetsbetygelse, och bör så förbli tills barnet självt börjar se det som det hälsningssätt som kramen också kan vara, men som alltid finns det situationer som man kanske inte har tänkt på, som inte är lika tydliga, trots att de innehåller samma komponenter som de man antagligen först kommer att tänka på.

En situation jag ofta sett är när ett litet barn vill krama ett annat litet barn, men det andra barnet inte vill. Då händer det ofta att en vuxen säger något i stil med ”Det är ingen fara hen vill ju bara kramas”. Och så skrattas det bort för att ungarna är ju så söta.*

Mina barn kramas bara om de själva vill. Om Simon skriker sitt vältränade ”NEEEJ!!” och dramatiskt kastar sig i soffan när våra gäster ska gå hem så ja, låt honom ligga där då.

  • Acceptera inte kramar från söta småflickor om du inte vill ha dem.

”Han vill krama dig, Simon. Säg ’nej’, eller ’stopp’, om du inte vill. Om han inte lyssnar på dig så får du gå undan eller säga till mig,” säger jag allt oftare till en trött Simon som vill vara ifred från lillebror. Allra oftast tätt följt av tillägget ”Nejmanfårinteslåss! STOPP!”

  • Pussa inte de andra barnen om de inte vill.

Adrian är stort fan av pussar, och Björn berättar att han gärna drar i andra ungar på öppna förskolan och försöker lägga en dregglig tungkyss på dem (mindre viktigt var den landar, så länge den kommer fram). Mycket riktigt skrattas det gärna bort av föräldrar.

Att tänka på vad man förmedlar

Att lära barn om gränser

Jag har som regel på jobbet att jag inte ger barn komplimanger utifrån deras utseende (vilket ibland är svårt då de är väldigt söta). Men, små barn kan inte göra skillnad på sak och person på samma vis som vuxna kan och de kan utifrån vuxnas komplimanger dra slutsatsen att de endast duger om de ser ut på ett visst sätt. Den viktigaste komplimangen vi kan ge ett barn är utan prestationskrav, till exempel: jag tycker om dig, du gör mig glad.

Jag menar inte att alla ska sluta ge barn komplimanger utifrån utseende, snarare variera dem lite och uppmärksamma andra kvalitéer också.*

Lika viktigt att tänka på med alla barn, men extra svårt med flickor eftersom vi är så hårt präglade att uppmärksamma deras utseende framför prestation. Tragiskt men sant.

Blivande feminister

Jag är mor till 2 pojkar och jag säger lite skämtsamt ibland att det ska bli riktiga feminister av dem. Skämtsamt, därför att ”feminist” är ett laddat ord, men jag menar varenda stavelse.

Jag ser framför mig mina söner som vuxna starka män(niskor), trygga i sig själva, med stor respekt för det kvinnliga könet utan att för den sakens skull nedvärdera sitt eget. Kvinnors styrka gör inte män svaga.

För mig är ordet feminist inte så komplicerat. För mig är en feminist en människa som förstår och praktiserar lika värde mellan könen, som kan se när det inte går rätt till och klarar av att argumentera för det utan att drabbas av en hel drös missriktade känslor av skam och löje och annat som gärna hänger med ordet FEMINIST.

Med ”radikal feminist” är det en helt annan sak. Det säger sig självt; ”radikal”. Där saknas balans. Nog behövs den rörelsen, jag är inte emot den men jag är inte en del av den.


*Källa: https://www.metro.se/artikel/debatt-tvinga-inte-barnen-att-kramas-så-undviker-vi-metoo-i-framtiden

Gillade du det här inlägget?
Stötta de bloggar du tycker om!  Gilla min blogg på Facebook, eller följ via appen Bloglovin eller nåt av alternativen i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.