Etikett: eftermiddagsvila

Vad händer – kan INGEN sova nu plötsligt?

Jag fattar inte vad som händer.

Pojken (Simon) behöver sin middagsvila, det är inget snack om den saken, men. Han. Sover. Inte.

Senaste dagarna har han legat vaken nästan 2 timmar i sin säng (då han bland annat har sjungit och hoppat omkring i sin fängelsesäng så att den dunkat i golvet, det är därför jag vet detta) efter lunch innan han slocknat. Igår var han på föris till kl 15 och han sov inte alls.

När jag hämtade honom hade man redan ringt och förvarnat, så jag plockade med mig napp och så gick jag en längre omväg hem. Han var trött – jättetrött – men somnade inte förrän jag hängde för Adrians mygg-/solskydd så att han inte såg ut.

Jättedålig mobilbild som jag tog genom köksfönstret och skickade till Björn i tron att han skulle bli lika förvånad som jag.

Det höll 40 minuter. Kvällen blev kämpig för honom; inte en enda mikroskopisk motgång kunde hanteras med annat än knäckt förtvivlan.

Idag hade jag tänkt hämta honom efter lunch med vagnen bäddad, dvs bädda med åkpåse, nåt gosedjur, tossor och annat mysigt och se om han skulle klara att sova ute, men… jag vågade inte. Jag har själv sovit makalöst dåligt inatt… (parentes:

  • 21:00 Adrian är supertrött. Läggning påbörjas.
  • 21:10 Björn tar över hoppandet på pilatesbollen så att jag kan borsta tänderna.
  • 21:20 Björn lägger honom i sängen.
  • 21:30 Jag tar upp honom igen och återtar min uppgift i livet, dvs hoppa boll med bebis.
  • 21:50 Jag försöker inte ens; han får sova bredvid mig.
  • 22:10 Jag somnar ifrån ryggklappandet.
  • 01:43 Adrian vaknar. Alltså helt och hållet.
  • 01:50 Jag tar med honom ner och ger honom en flaska.
  • 02:15 Adrian somnar om och jag släcker lampan.
  • 03:15 Jag somnar jag med.
  • 05:05 Adrian behöver hjälp att hitta sin napp.
  • 05:15 Adrian behöver hjälp att hitta sin napp.
  • 05:32 Adrian behöver hjälp att hitta sin napp.
  • 05:39 Adrian behöver hjälp att hitta sin napp.
  • 06:10 Adrian behöver hjälp att hitta sin napp.
  • 06:50 Adrian behöver hjälp att hitta sin JÄVLA NAPP.
  • 07:10 Väckarklockan ringer. Adrian tvärsover utan napp.

Slut på parentes) …och känner mig i lika bra form som Simon var igår kväll, så det är inte en bra dag att testa nya vanor på.

Istället tog vi bussen hem, och så fick han följa med och hämta posten i brevlådan (15 min), och så läste vi en bok (15 min), och så sjöng vi lite (10 min) och sen somnade han faktiskt.

Istället vaknade Adrian efter bara 2 av sina 4 timmar, och allt jag kan säga om det är att tänk ändå att det skulle dröja till han blev 5 månader innan jag fick användning av Lolaloon på ett sätt som får mig att vilja leta rätt på uppfinnaren och skicka blommor.

Han sover fortfarande, by the way. Lolaloon är den oslagbart bästa småbarnsprylen vi skaffat.

”MAMMA! MAMMA! MAMMA! MAMMAAA!!!”

Senaste nytt

Hans senaste ryck är att inte säga nåt annat än ”MAMMA! MAMMA! MAMMA! MAMMAAA!!!” när jag är inom synhåll. Jag kan sitta mitt emot honom vid bordet, se honom i ögonen och försöka konversera med honom – irrelevant. ”MAMMAMAMMAMAMMA!!!!!”, och sen skriker han i falsett så att kristallglasen sjunger i skåpen. Och sen skrattar han åt att jag blir missnöjd.

Det är omöjligt för Björn och mig att prata med varandra över bordet vid middan. Det spelar inte enorm roll vem av oss som säger ”ja, Simon?”, men om det är Björn så är det ta mig tusan bäst för mig att jag är tyst och inte får för mig att tilltala Adrian, eller nåt annat nonsens som inte har med Simon att göra.

Han äter gärna med handen längst ut på gaffeln – varför skulle han acceptera sked? VI använder ju inte det – och hoppas på det bästa; det verkar vara lite som att försöka få tag i flaskpost med en 2-meters-åra i massivt furu. Med noll kontroll över verktygets andra ända placerar han i samma svep tomatsås i håret, örat, ögat, näsan, halsvecket och haklappen.

”MAMMA! MAMMA!” gastar han från bordets kortända och pekar förnärmat på bröstet där maten till slut landat.

”Ja…”

”MAMMA! MAMMA! MAMMA! MAAAAMMAAAA!!”

”JA, SIMON?!”

Han ger mig en skitsur blängande blick, för det har han precis lärt sig, och pekar på haklappen som om jag ens på avstånd varit inblandat i händelseförloppet som ledde till detta nederlag. Sedan plockar han upp en bit tomatdränkt fisk på gaffeln, som om han aldrig hade gjort annat, och gör en skickligt snärtig rörelse med handen som nästan är för snabb för ögat. Fiskbiten landar spikrakt mot Björns axel, stannar ett ögonblick klistrad mot tröjan innan den långsamt tappar taget och faller mot golvet. Simon stirrar förvånat på sin gaffel.

Jag tar tallriken och gaffeln i förebyggande syfte, jag vet att han i storhetsvansinne kommer leka väderkvarn härnäst, och mycket riktigt. Ett kristallskrik och frenetiskt vevande skickar vattenmuggen i väggen. Björn skäller på honom, han blänger, dreggelspottar på golvet, och så plötsligt är det som att ha en sån här på högsätet:

Typ ”nu har jag gjort mitt, och ni har bara att gilla läget. Ta det.”.

Men men… Det är här väl också en fas, en uppmärksamhetsmonopolfas. Vi kommer säkert ut som bättre människor på andra sidan allihop (?).

Annars så…

Drömde en sån obekväm dröm inatt, och idag verkar botten ha gått ur mig. Alla har vi våra dagar, eller hur? När det känns som att det inte är nån mening med så mycket av det vi gör.

Förutom att vårt hem styrs av en oresonlig tyrann med smak för russin och kristallglastjut, så tror jag stor del av humöret kan vara att jag är sjuk igen. Eller igen och igen, det är inte som att jag blev frisk eller så däremellan. Nu är det en annan variant av förkylning, en som kräver att mitt huvud i alla lägen utgör kroppens högsta punkt. Annars exploderar det.

För en månad sen började mitt medlemskap på SATS rulla igen efter förlossningspausen. Jag har fortfarande inte ens passerat utanför dörrarna. Adrian hostar och Björn knallar omkring med bihåleinflammation. Simon verkar som sagt må kanon.

mamma

Vi har förresten börjat stänga grinden till övervåningen nu när han sover. Det är en snäv tidsfråga innan han lär sig vågar klättra ur sin fängelsesäng och då… ska det bli intressant att lösa vardagsrutinerna på nya sätt.

Bildkälla här.

Gillade du mitt inlägg? Följ gärna min blogg på Facebook, eller via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉

Det fantastiska mecket som middagsvilan har utvecklats till

Jag har pratat mycket om sömn på sista tiden känner jag, men det är dels för att rutinerna har ändrats mycket på kort tid, och dels för att sömn är ju så fundamentalt. Får man inte sova så funkar ingenting. Får man inte sova så hatar man världen. Där har jag varit några korta gånger och det är som bekant jättejobbigt, eftersom man hamnar i en spiral där man själv börjar bidra till sin misär.

Nu kommer vi till middagsvilan under rubriken ”Skillnaden mellan 1 och 2 barn”.

Barn 1 ska plötsligt ha sällis när han ska sova. En lugn, stillsam, trött och harmonisk Person ska ligga på en madrass bredvid sängen och hålla honom i armen så att han inte far omkring. Eftersom jag hämtar honom på föris efter lunch så är den personen jag.

Barn 2 klarar inte att vara själv mer än korta stunder. Barn 2 blir hungrigt enligt ett relativt oförutsägbart mönster.

Personen är ensam med barn 1 och 2. Barn 2 kan inte hjälpa barn 1 att somna genom att vara i samma rum.

Ekvationens lösning

middagsvila i babyskydd i soffan

Barn 2 somnar i bilen på väg till föris och får sova vidare i babyskyddet i soffan till kl 10. Då väcks han och matas och hålls vaken så länge det går, allra helst tills det är dags att åka tillbaka till föris och hämta barn 1. Då somnar han i bilen igen, och sover sig på så sätt genom hela läggningsprocessen på ca 45 min som som barn 1 kräver. Hurra, alla är glada.

För att kunna vara lugn och harmonisk när man ligger på övervåningen och brottas med en skrikande unge som försöker bitas, så krävs lite mat eller nåt i magen, en podd i ena örat och förvissningen om att barn 2 somnade av trötthet och inte nån fuskanledning som ”å, jag sitter i en bil, gilla” eller ”å, varmt och trångt, myyyyz”, samt en Plan B.

Plan B, i mitt fall, är att slänga bägge ungarna i vagnen och gå ut och gå. Då somnar de. Dvs, de somnar om det inte är kramsnö ute, för det är inte möjligt att köra syskonvagnen i kramsnö. Det är hemskt. Jag är hellre inne med 2 sjukt övertrötta ungar. Jag avskyr kramsnö.

Håll koll

Men alltså, har man bara koll på sin taktik och alltså på vad klockan är – eller sätter alarm på mobilen – så kan man ju få saker gjorda på förmiddan ändå. Idag till exempel var jag/vi hos Anna och satt i hennes mjölkspyefläckfria soffa med inredningsfilt och drack te och pratade om olika sambovänliga övertalningstekniker, bloggande, småbarn och utmattning.

morgonfika

Jättemysigt. Lugn musik, vackra saker inom räckhåll utan stressfaktor, kladdfria fönster och mintchoklad. Ingen som drar en i håret, ingen som kräks en i håret (för han sov), ingen som talar om för en var man ska sitta och som sen ändrar sig 12 gånger i minuten. Lugn och ro OCH sällskap – 3 faktorer som jag har häpnadsväckande svårt att få ihop.

När middagsvilan uteblir

På förskolan inträffar middagsvilan mellan 12 och 14. Vid 13:45 igår ringde de mig:

”Hej Lisa, Det är Monika på förskolan. Jag tänkte bara meddela att din lilla son här är pigg som en lärka så han har inte sovit. Han studsade runt som en studsboll därinne. Lena tog över efter en halvtimme men han ville inte sova, helt enkelt.”

”Gjorde han? Och jag som fick väcka honom imorse.”

”Ja, jag tänkte att du ville veta det. Du får väl avgöra om du vill hämta honom tidigare så att han får sova hemma, eller om ni vill ha en jättetrött liten pojke som kanske inte är på så bra humör ikväll.”

Det här har hänt en gång tidigare, och den gången hämtade jag honom för att sova middag hemma. Han lekte i sin säng i en dryg timme innan han somnade – jag fick äran att följa detta via babymonitorn – och sen fick jag väcka honom för att han inte skulle sova för länge. Den kvällen blev ganska odräglig.

Jag brukar hämta Simon vid 15 eller strax därefter, så jag sa att jag kommer med vagnen i vanlig tid så får han vila i den om han vill.

Det gjorde han också. Jag spände fast honom i selen, sänkte ryggstödet till fullt liggläge, fällde upp suffletten och gav honom en napp. Det tog 30 sekunders hummande innan det blev tvärtyst.

Det tar 20 min att gå hem, men jag stannade och handlade mat på vägen. Jag försökte väcka honom när vi kom ut från affären men det gick inte.

Under sista biten hem började jag undra om detta var nåt jag skulle få ångra djupt. Alltså det gör väl ingenting om Simon är uppe en timme längre än han brukar på kvällen, men det är ju vägen dit som man oroar sig för.

Jag parkerade vagnen vid köksdörren som vanligt, båda barnen tvärsov. Jag gick runt huset och låste upp, och när jag öppnade köksdörren hade Simon vaknat. Han log sitt soliga och tillgivna leende, tittade på mig och pekade på nåt han inte själv såg:

”Ta ahänä. Jåmi äni.”

”Ja”, sa jag. Det är alltid bäst att hålla med.

Kvällen blev lugn, stillsam, kramig och klängig men inte alls jobbig. Jag är fortfarande helt förbluffad.

Att härda ut bäbisskrik…

…är tamej fan övermänskligt

Ligger och försöker få Simon att sova middag. Jag ligger i min säng, han ligger i sin, alldeles intill. Han ser mig inte för spjälskyddet skymmer sikten.

Han är hysterisk. Han skriker och gråter så tårarna sprutar. Mellan varven blir han arg, men mest låter han förtvivlad. Jag pysslar och donar med napp och filt, men han skriker bara lite mindre. Sen kommer han igång igen.

Jag gör pauser om 3 minuter, som jag svettigt räknar på mobilen, då jag bara låter honom ligga och skrika ifred för tydligen har han massa gråt som måste ut.

Nu har det gått en halvtimme. Han har börjat hungra efter närhet, han möter min blick genom tårarna och lugnar sig något när jag återigen tittar över kanten på spjälorna. Han sträcker sina små armar mot mig.

Jag går fan sönder. Jag ger mig. Jag plockar upp ungen och kramas och hoppar pilatesboll och kramas lite till. Det handlar trots allt bara om middagsvila. Han har redan sovit 2 gånger idag. Kanske räckte det… även om jag tvivlar.

Konsten att sova själv

Catrine på BVC

För nån vecka sen ringde jag till moster Catrine som är barnsköterska på BVC för att få lite tips. Grejen är den att Simon sovit middag på mig hela tiden, för det har inte gått att få honom att sova nån annanstans, och det må vara urmysigt men det är i allra högsta grad begränsande. Jag ville helt enkelt veta när man kan börja lära sitt barn att sova själv – man vill ju inte lägga ner massa jobb på nåt och sen i princip inte ha nånting för det.

konsten att sova själv

När är det värt att börja försöka få honom att sova själv?

Catrine sa att fram till 2 månaders ålder är det ingen riktig mening för då har barn så stort närhetsbehov, men efter det går det bra. Hon sa att det är ju väldigt svårt att förklara för en liten bebis varför han inte alltid kan få sova i mammas varma mjuka famn, så det kommer bli lite gråt och skrik i början, men det mår han bara bra av, om han får gråta lite. Det gör ingenting. Är man bara konsekvent så kommer han snart inte längre komma ihåg att han har sovit i våra armar, och kommer inte att ha såna problem att sova själv som han verkar ha nu. Hon sa att det går ganska fort för honom att vänja om. Hon sa också att vill man ha rutiner så är det bra att börja med dem helst före 4 månader, för ju äldre barnen blir desto längre tid tar det för dem att vänja om sig.

Sagt och gjort …

Sagt och gjort, Simon får inte längre somna när jag ammar honom. Enda undantaget blir när vi bär honom i babybjörnen och inte har vagnen med oss, för då finns det inte så mycket man kan göra ändå.

… med några undantag

I förrgår var vi på Lammet & Grisen allihop, sanslöst gott, men Simon deppade ihop medan jag var och tog mat så jag ammade vid bordet och lät honom undantagsvis somna i mina armar och… det är ju så mysigt! Det syntes verkligen hur han gosade ner sig i famnen och blev sovtung nästan direkt. Inte helt konsekvent gjort av oss, men där och då avgjorde vi att det fick vara värt ett steg tillbaka för att få matro och kunna äta utan att kompas av avgrundsvrål från barnvagnen vid bordskanten.

Uppdatering: läs mer om hur vi lär vår yngste son att sova själv här.

Magvila och nya amningsrutiner

mamma och matssover självMamma och morbror Mats kom förbi på fika idag men Simon bara gnällde, grinade, åt och sov så det blev inte så mycket myspys där inte. Susanne sa igår att efter vaccin kan barnet få lite feber och vara tröttare än vanligt i en 2-3 dagar, så det är väl i sin ordning.

Halleluja, kan man säga. Han sov själv, på mage visserligen, men själv, utomhus, i vagnen, utan mig. Själv. Sen började det regna och åska så jag plockade undan allt och bar in honom i liggdelen, och ungen pep inte ens…!

Det här med magvila i kombination med nya amningsrutiner kanske tar udden av eftermiddagsproblemen.

Man kan bara hoppas.

SaveSave

3månadersbesöket på BVC

vaccinIdag var jag med Simon på BVC för andra dosen rotadroppar samt första omgången vaccin via spruta.

Jag gillar inte sprutor, men jag hanterar dem vuxet och stabilt genom att titta bort. När Susanne, sköterskan, tog fram den där monsternålen och preppade för att hugga min son i benet med den gjorde jag likadant som vanligt, men tro för all del inte att jag kunde slappna av. O nej. Jag blundade och väntade, som om det var jag som skulle plågas, men kände istället Simon spritta till i famnen och sedan explodera i gallskrik.

”Sådär”, sa Susanne hurtigt, ”nu är det den andra då. Den andra är värre, det kommer du märka.”

Simon ryckte till igen, böjde sig bakåt som Robin Hoods pilbåge och vrålade så att balansnerven vibrerade i öronen. Såna där skrik han kör med när han har ont, alltså de är speciella. Det skär i hjärtat, man vill släppa allt, ALLT, och viga resten av sitt liv åt att förebygga och undvika det där ljudet. Usch. Det är väl precis det som är meningen, men jäklar vad effektiva de är!

sova på mageHan låter likadant när han har ont i magen, men jag upptäckte igår att han sover mycket bättre på eftermiddagen om han får ligga på mage i soffan. Jag tror det hjälper lite, för det är mest på eftermiddagarna som magen krånglar. Jag frågade Susanne om det här med magläge för småbarn, men hon tyckte inte jag skulle fundera så mycket på det; ”man gör det som fungerar” sa hon, och menade att det är främst på natten som barnet ska ligga på rygg. På dagen är jag ju vaken och kollar honom.