Idag var jag med Simon på BVC för andra dosen rotadroppar samt första omgången vaccin via spruta.
Jag gillar inte sprutor, men jag hanterar dem vuxet och stabilt genom att titta bort. När Susanne, sköterskan, tog fram den där monsternålen och preppade för att hugga min son i benet med den gjorde jag likadant som vanligt, men tro för all del inte att jag kunde slappna av. O nej. Jag blundade och väntade, som om det var jag som skulle plågas, men kände istället Simon spritta till i famnen och sedan explodera i gallskrik.
”Sådär”, sa Susanne hurtigt, ”nu är det den andra då. Den andra är värre, det kommer du märka.”
Simon ryckte till igen, böjde sig bakåt som Robin Hoods pilbåge och vrålade så att balansnerven vibrerade i öronen. Såna där skrik han kör med när han har ont, alltså de är speciella. Det skär i hjärtat, man vill släppa allt, ALLT, och viga resten av sitt liv åt att förebygga och undvika det där ljudet. Usch. Det är väl precis det som är meningen, men jäklar vad effektiva de är!
Han låter likadant när han har ont i magen, men jag upptäckte igår att han sover mycket bättre på eftermiddagen om han får ligga på mage i soffan. Jag tror det hjälper lite, för det är mest på eftermiddagarna som magen krånglar. Jag frågade Susanne om det här med magläge för småbarn, men hon tyckte inte jag skulle fundera så mycket på det; ”man gör det som fungerar” sa hon, och menade att det är främst på natten som barnet ska ligga på rygg. På dagen är jag ju vaken och kollar honom.