…är tamej fan övermänskligt
Ligger och försöker få Simon att sova middag. Jag ligger i min säng, han ligger i sin, alldeles intill. Han ser mig inte för spjälskyddet skymmer sikten.
Han är hysterisk. Han skriker och gråter så tårarna sprutar. Mellan varven blir han arg, men mest låter han förtvivlad. Jag pysslar och donar med napp och filt, men han skriker bara lite mindre. Sen kommer han igång igen.
Jag gör pauser om 3 minuter, som jag svettigt räknar på mobilen, då jag bara låter honom ligga och skrika ifred för tydligen har han massa gråt som måste ut.
Nu har det gått en halvtimme. Han har börjat hungra efter närhet, han möter min blick genom tårarna och lugnar sig något när jag återigen tittar över kanten på spjälorna. Han sträcker sina små armar mot mig.
Jag går fan sönder. Jag ger mig. Jag plockar upp ungen och kramas och hoppar pilatesboll och kramas lite till. Det handlar trots allt bara om middagsvila. Han har redan sovit 2 gånger idag. Kanske räckte det… även om jag tvivlar.
Jag och Simon skjutsade honom till Arlanda igår kväll. Simon satt och såg förstenat chockad ut innan han somnade, men han sov bara tills vi kom hem igen. Sen var det skrikigt och oroligt hela kvällen och han ammade med tvåtimmarsintervall i natt. Jag tror han delvis reagerar på hur jag känner mig.
Jag har inga problem med att vara ensam, jag kan tvärtom uppskatta det, men det är övergången, kontrasten, som är jobbig. Dessutom är det faktiskt lite läskigt att göra allting själv. Det krävs plötsligt en helt annan inställning och helt nya höjder av framförhållning. Som tur var hade jag en snabbrätt i frysen igår kväll — hade jag inte haft det hade jag inte fått nån middag. Som grädde på moset säger barnutvecklingsappen the wonder weeks såhär om perioden Simon är inne i nu: