Hur vi (hittills) fått våra barn att sova

Jag hittade ett inlägg på en annan blogg för ett tag sedan, där frågan ställdes hur andra gör för att få sina barn att sova. Det är lite av ett lustigt sammanträffande med tanke på de senaste dagarnas utveckling, men jag tar det från början:

Spädisar

Adrian, nu 2 månader, har lite bråttom och blir arg när bröstmjölken inte rinner tillräckligt fort på kvällen, han bråkar och slåss och somnar ofta vid bröstet. Resultatet blir att han vaknar efter en timme eller två och ska ha mat igen, eftersom han inte hann äta klart. Jag upptäckte, tack vare svamp- och antibiotikabehandling för mina fantastiskt roliga amningsrelaterade problem, att det gick bättre att pumpa ut mjölk och ge honom den på flaska innan sängdags. Han sov djupare och fler timmar på raken på det eftersom han då åt mycket mer och blev ordentligt mätt.

Sedan jag började sova med honom direkt intill mig så sover han hela nätterna. Visst, vi vaknar ibland, men han somnar om direkt. Om han alls vaknar. Han kanske bara sparkar på mig i sömnen.

När Simon var 3-4 månader gammal tröttnade jag på att aldrig få sova mer än 3 timmar i sträck. Moster Catrine (BVC-sköterskan) tipsade då om att försöka hålla honom vaken en lite längre period precis innan sängdags. Vi höll honom vaken under ca 3 timmar innan han skulle sova (minns inte mellan vilka tider men det beror ju på barnet). Det skreks och protesterades förstås, men han började hör och häpna faktiskt sova 6-timmarsnätter efter det.

Etablerad dygnsrytm

När han började etablera sin dygnsrytm började vi natta honom i hans egen säng, alldeles intill min med madrassen i höjd med min. Vi satt på bollen med honom och sjöng tills han blev groggy, sen la vi honom i sängen och låg bredvid tills han somnat. Ibland höll vi handen, ibland inte, och Simon kunde sprattla i 20 min innan han slocknade.

Eget rum

När han blev äldre fick han flytta in i sitt eget rum, eftersom vi störde honom och han störde oss. Vi fortsatte att natta honom på samma sätt. Ibland ville han inte ligga ner alls och vi fick sitta och hålla ner honom tills han slappnade av och slutade snurra runt och envisas med att ställa sig upp. Det kunde ta 10 minuter, det kunde ta en timme, men oftast runt 20.

I samband med att mamma börjat sitta barnvakt på kvällen ibland, så började jag lägga Simon på samma sätt som tidigare men istället för att ligga kvar så gick jag ut och stängde dörren. Han protesterade, men bara halvhjärtat en stund och de gånger det övergick i äkta gråt gick jag tillbaka igen och låg bredvid som förr. Det hände kanske 3 gånger. Simon har sedan dess varit extremt lätt att natta; pyjamas, blöja, d-droppar, tandborste, bollhopp med sång, godnattkram och puss, och klart på 15 minuter. Sedan somnar han inte direkt, oftast kan vi höra honom sitta och leka i sin säng, dra interna skämt och skratta högt, men han är nöjd där han är och somnar när han blir tillräckligt trött. Ibland efter en kvart, ibland efter en timme.

Det vill säga… ända tills annandagen. Nästan ett år höll det. Men det är i alla fall så vi har gjort hittills, och det har funkat kanon. Vi får väl se hur det går fortsättningsvis.

 

Det är inte klokt vad sömnbrist gör med en

Jag var helt slut hela dan igår, så jag gick till sängs samtidigt som Simon precis som jag hade tänkt. Jag hann somna, bara för att bli väckt nästan direkt av hans sparkar, gny och gnäll och nappfippel och jag vet inte vad. I 2 timmar pågick vansinnet innan Björn kom och la sig. Då satt jag upp i sängen med huvudet i händerna och grät av trötthetsframkallat illamående, och hade börjat överväga att påbörja inskolningen av Simon i hans eget rum (som inte är klart) på en gång.
Jag hulkade saker som att jag var en hemsk människa som inte tålde mer, man hör ju om andra som sover lika extremt lite som jag hade gjort fast i 4-5 dar i sträck och klarar det (dvs de är inte inlagda). Björn sa åt mig att inte tänka på andra, och gå och lägga mig på soffan.
Det blev inte soffan utan Simons rum, men då var jag så övertrött och skärrad att jag inte kunde slappna av och inte stänga av tårarna, så natten blev lika orolig som om jag hade haft en nappjävel att hålla reda på.
Ja, har man inte problem så skapar man dem. Något måste man ju göra av sin tid.

Jag fick min natt stulen

Ja, 2 tjuvar jobbade tillsammans som en väloljad industrimaskin med att hålla sömnen borta från min sida av sängen. Den ena drömde mardrömmar och levde om på ena sidan och den andra drömde aktiva drömmar som uppenbarligen involverade Darth Vader på den andra sidan. Jag nämner inga namn. Ni vet vilka ni är.

Jag hann med att sova 3 timmar ganska precis innan Darth V gjorde entré och värmde upp orkestern. Kl 04:39, när jag stod inför valet att bli arg och väcka alla och starta om hela jävla natten eller kräva time out, så väckte jag min bättre hälft och gav honom valet istället: Vem av oss lägger sig på soffan?
Det blev jag. Tyvärr blåste det ruskigt hårt ute och jag hade svårt att slappna av till ljuden av knakande träd, slamrande soptunnor och hårda vindbyar mot fönstren nu när jag plötsligt blev ensam, så jag lyckades bara skrapa ihop 1,5 timme till.

Idag känner jag mig overklig. Ikväll tänker jag lägga mig samtidigt som Simon. Vi får se hur det går…

Bilspegel = geni

bilspegel

När vi var på väg hem från öppna förskolan idag passade jag på att montera bilspegeln som legat och gjort ingen nytta sen vi fick hem den (klicka på bilden för länk*).

Asbra. Det syns dåligt på min bild, men faktum är att man har full koll på ungen. Jag visste precis när Simon somnade, jag har saknat en bilspegel så länge och var nu så fascinerad att jag först hade lite svårt att koncentrera mig på vägen. Som resultat av detta visste jag, när vi kom hem, att han sovit tillräckligt länge för att sova djupt, så han fick sitta kvar i babyskyddet i solen på baksidan och sova klart.

Simon sover i babyskyddet

Jag har fortfarande inte vant mig och har riktigt svårt att slappna av när jag inte har honom inom synhåll hela tiden eller vet att han är trygg. Han var väl trygg nog som det var, med babymonitor och allt, men… TÄNK OM NÅN KOMMER OCH TAR HONOM!!! Jag fick inte speciellt mycket gjort alltså, stod mest och sorterade foton på insidan av dörren och spionerade på honom i fönstret som en riktig husvagnskliché**. Helikoptermorsa passar också. Men han sov å andra sidan i 1,5 timme därute så det var värt det.


*ej sponsrat inlägg

**Jag älskar husvagnar, vi campade mycket med husvagn när jag var liten. Därför VET jag att klichén med familjer där alla klär sig i likadana träningsoveraller, där man kryper ihop inne i husvagnen och spionerar på alla andra, eller där man beter sig precis som tokarna på Böda, faktiskt existerar. Och de är inte speciellt få heller.


Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar ca 5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉

Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

 

SaveSave

SaveSaveSaveSave

När man sover för lite under lång tid

Jag råkade publicera ett utkast igår…

Sova
Egentid så viktig att man tappar ur sikte det som är viktigast
Stort sömnbehov
Stackars björn
Identifiera problem för att ta tag
Jag är snabb stackars b gör som jag ber och så blir jag arg ledsen

…och det var inte riktigt meningen. Jag brukar skriva utkast till inlägg när jag kommer på dem, dvs när jag är sluddertrött om kvällarna, när jag sitter och ammar kl 04:36, när jag är ute och promenerar m.m. För att fler än jag ska fatta så har jag broderat ut ovan stödord. Så att det inte blir några missförstånd liksom.

Saken är den att jag tillhör den stora del av befolkningen som är lite mer sömnkänslig än genomsnittet. Det tar lång tid för mig att komma till ro, släppa alla tankar och idéer och slappna av om kvällarna. Mår jag dåligt av nån anledning så är det sömnen som ryker först – väldigt tätt följd av allt annat, för det är ju så att om man inte får sova så tappar man pedalerna. När jag är för trött – och alltså jag menar inte typ ”åh jag sov så dåligt i natt” eller ”den här veckan har varit stökig” – så tål jag ingenting. All extra energi som krävs av mig, som jag inte budgeterat för, får mig att vackla. När jag vacklar tror jag att någon knuffat mig, så jag hamnar i försvarsställning; jag blir arg. Så arg att det inte går att komma runt, bara igenom.

Jag tillhör den delen av befolkningen som mår som bäst på 8 timmars sömn. Helst, allra helst, obrutna 8 timmar. Sedan strax före Simons ankomst till världen har jag sovit mindre och det har gått bra, eller typ bra. Som mest har jag kommit upp i 7 obrutna timmar (ja, det hände en gång) och det är lyx, det fattar väl jag med. Oftast, däremot, så handlar det om kanske 6 timmar totalt med 1-2 timmars paus i mitten. Det har väl gått det med.

”Varför sover du inte på dagen, när Simon sover?” frågade Björn mig igår när jag berättade att jag insett att jag går på knäna just nu. Ja, varför? Varför, i allsin dar? Jag misstänker att alla hormoner fått mig att tro att jag är piggare än vad jag är och att jag behöver mindre sömn nu (så är det tydligen när man ammar), och jag har tänkt att om jag sover på eftermiddagen så somnar jag inte i tid på kvällen och så är natten förstörd. Därför.

Jag går inte och lägger mig samtidigt som Simon – för det skulle ju kunna vara en lösning annars – eftersom jag vill ha lite egentid, lite vuxentid, lite lugn och ro på kvällen tillsammans med Björn och då springer tiden bara iväg. Det här med att få egentid är så pass viktigt för mig att jag liksom tappat fokus på den grundläggande förutsättningen för allt, dvs sömnen.

I och med att jag blivit så trött som jag tydligen är, så har jag blivit ganska argsint. När Björn säger nåt vänd bort från mig, med en stor chokladbit i munnen, apropå en tanke han just fick (och som jag inte läste), så krävs det en jäkla massa obudgeterad energi för att uppfatta att han pratar med mig, urskilja orden och fatta vad de betyder. Jag orkar inte, så jag blir arg och fräser ”VA??” direkt. Det kommer ett ”VA??” från mig ungefär var tredje minut ibland. Och jag blir så irriterat trött på att höra mitt eget tonläge, på att behöva be honom upprepa typ allting 2 ggr, på att till slut stå attackberedd redan innan han uttalat sig. Stackars Björn, helt enkelt. Såhär kan jag ju inte hålla på, det är inte konstruktivt.

Så, eftersom alla problem har sina lösningar så testade jag att sova i gästrummet i natt. Det gick bra, jag fick 7,5 timmar och blev väckt kl 06:13 av en hungrig son med tillhörande far. Jag tänker att en natt till i gästrummet, sen borde jag ha återhämtat mig så pass att jag inte blir gråtfärdig vid blotta tanken på att inte kunna sova. Sen får vi ta det därifrån.

Konsten att sova själv

Catrine på BVC

För nån vecka sen ringde jag till moster Catrine som är barnsköterska på BVC för att få lite tips. Grejen är den att Simon sovit middag på mig hela tiden, för det har inte gått att få honom att sova nån annanstans, och det må vara urmysigt men det är i allra högsta grad begränsande. Jag ville helt enkelt veta när man kan börja lära sitt barn att sova själv – man vill ju inte lägga ner massa jobb på nåt och sen i princip inte ha nånting för det.

konsten att sova själv

När är det värt att börja försöka få honom att sova själv?

Catrine sa att fram till 2 månaders ålder är det ingen riktig mening för då har barn så stort närhetsbehov, men efter det går det bra. Hon sa att det är ju väldigt svårt att förklara för en liten bebis varför han inte alltid kan få sova i mammas varma mjuka famn, så det kommer bli lite gråt och skrik i början, men det mår han bara bra av, om han får gråta lite. Det gör ingenting. Är man bara konsekvent så kommer han snart inte längre komma ihåg att han har sovit i våra armar, och kommer inte att ha såna problem att sova själv som han verkar ha nu. Hon sa att det går ganska fort för honom att vänja om. Hon sa också att vill man ha rutiner så är det bra att börja med dem helst före 4 månader, för ju äldre barnen blir desto längre tid tar det för dem att vänja om sig.

Sagt och gjort …

Sagt och gjort, Simon får inte längre somna när jag ammar honom. Enda undantaget blir när vi bär honom i babybjörnen och inte har vagnen med oss, för då finns det inte så mycket man kan göra ändå.

… med några undantag

I förrgår var vi på Lammet & Grisen allihop, sanslöst gott, men Simon deppade ihop medan jag var och tog mat så jag ammade vid bordet och lät honom undantagsvis somna i mina armar och… det är ju så mysigt! Det syntes verkligen hur han gosade ner sig i famnen och blev sovtung nästan direkt. Inte helt konsekvent gjort av oss, men där och då avgjorde vi att det fick vara värt ett steg tillbaka för att få matro och kunna äta utan att kompas av avgrundsvrål från barnvagnen vid bordskanten.


Uppdatering: läs mer om hur vi lär vår yngste son att sova själv här.