Reflektion över barns status idag jämfört med “då”

Förr och nu

Jag såg ett inlägg på Linkedin för ett tag sen om barns status i samhället och i familjen. Ett tankeväckande inlägg om förändringen från förr till nu.

Jag har funderat mycket kring förändringen i attityd gentemot barn. Inte för att jag var med “förr”, men visst har vi väl alla hört om hur svårt det är för lärare att göra sitt jobb idag när ansvaret för elevernas uppfostran tycks ha hamnat på deras bord, MEN, barnen får inte korrigeras, de får inte förvägras undervisning, de får inte köras ut ur klassrummet när de inte kan bete sig, osv. De har väldigt många rättigheter men få skyldigheter, verkar det som. Och så vidare.

Förälder idag

Du har säkert märkt av det själv, eller? Den här känslan av att vara en dålig förälder för att man jobbar 100%, för att man vill vara ifred ibland, för att man inte räcker till, för att man lämnar syskonet på förskolan trots att man är hemma med bebis osv. Man ska utöva “nära föräldraskap” trots att det kanske inte håller i precis alla situationer och man kanske inte tror på det till 230 %. Man ska sätta barnen först i alla lägen, och det blir på bekostnad av en själv ibland men det verkar vara oviktigt.

Jag ser egentligen inga fel i nåt av det under förutsättning att alla inblandade mår bra, även om just vi inte tillämpar dem helt och fullt, men jag har funderat på vilka konsekvenser det här beteendet får, och vad folk är så rädda för egentligen. Min farmor (född 1915) kämpade inte med dessa känslor i samma utsträckning som många av oss.

Citatet

Inlägget, som du hittar i originalform (på franska) här nedan, översätts och sammanfattas i mycket grova drag (med viss konstnärlig frihet) så här:


Philippe Meyrieu, pedagog

Vi lever, för första gången, i ett samhälle där en enorm majoritet av de barn som föds är önskade. Detta medför en radikal förändring: förr skaffade familjen barn, idag är det barnen som gör oss till en familj, och de uppfyller därmed våra önskningar. I och med detta har barnet fått en ny status, överordnad vår, så av rädsla för att vara “dåliga föräldrar” kan vi inte neka dem något.

Philippe utvecklar och invecklar à la française sitt resonemang vidare och menar att konsumtionssamhället vi lever i är så pass bra på att fånga upp det dåliga samvetet att det finns en uppsjö av prylar av alla sorter vi kan köpa till våra ungar för att tillfredsställa dem. I skolan har detta fenomen fått effekter i klassrummet.

Barn har svårt att koncentrera sig, och vänta. Alla kräver personlig förklaring och lärarens tid försvinner på att gå runt och hålla nere spänningen i rummet genom att sätta en och en i arbete.

Philippe avslutar med att säga, att eftersom vissa föräldrar inte uppfostrar sina barn med tanke på kollektivet – dvs samhället, gruppen, gemensamma värderingar – utan istället siktar på den individuella framgången/utvecklingen, “får man beklaga att kulturen inte längre är en gemensam värdering”.


(Om slutsatsen tycks lösryckt så kan det vara för att den är baserad på mer än vad jag översatt.)

Jag tycker det känns rimligt att barn som aldrig behövt ha tråkigt och inte har lärt sig att vänta skulle få svårt att bidra till en bra stämning i klassrummet. I och med den här förändringen så har barnens kunskapsnivå också sjunkit, menar Philippe, och det är väl inte så konstigt med tanke på resonemanget.

Jag vet inte om det här är nåt som generellt känns igen som ett problem av lärare även i den svenska skolan, men av de tre lärare som jag faktiskt känner så hörs igenkännande hummanden och intresserade blickar höjs. En av dem menar att barnen fostras till att ifrågasätta och argumentera, vilket är jättebra men man måste också kunna förstå att ibland finns det helt enkelt beprövad erfarenhet att accpetera och respektera.

Jag tycker, som sagt, att det är en väldigt intressant tanke. Sen att gå så dramatiskt långt som till att vår längtan efter och eventuella svårighet att få barn resulterar i vår kulturs undergång, det vet jag väl inte riktigt.

Däremot funderar jag över den numera så tillåtande attityden som även syns i samhället i övrigt. Det är så synd om alla. Alla har förmildrande omständigheter till sina beteenden och de ska hjälpas, inte straffas. Det är som om alla vore barn; “du förstår, de mår dåligt, de har inte haft det lätt, det hade kunnat vara du”, osv. “Det är inte så lätt när (infoga valfri anledning)”. Det här stämmer förstås, det är synd om väldigt många. I större utsträckning idag än “förr”, säkert (?).

Det svåra blir när “alla ska få vara med” praktiseras in i absurdum. Vissa menar att “förr” hade vi samhället, normen, och de som var utanför normen hanterades, så att säga, av normen; de sjuka hade läkare, de kriminella hade polis och fängelse, barn med annorlunda förutsättningar gick i specialklasser, osv.

Idag är det precis tvärtom. Samhället försöker anpassa sig till dem som står utanför normen. Det innebär att “normen” bleknar och blir luddig i kanterna, och brotten som begås ställs plötsligt i relation till förutsättningarna hos förbrytarna. Visst, han våldtog, MEN han kommer från en annan kultur (alt. samma familj) och hon var väldigt lättklädd (alt. var går gränsen för våldtäkt, hon var kanske inte tydlig nog). Visst, 10-åringen lappade till en annan elev, MEN hen har ADHD så det måste man ta hänsyn till. Visst, ert barn klarar inte skolan så bra och stör och förstör undervisningen för hela klassen, MEN det är kränkande med konsekvenser och särbehandling så … vi kämpar på ändå.

Jag medger att det här är grova generaliseringar och resonemang som inte tål att synas i sömmarna i specifika fall, men oavsett hur det faktiskt ligger till så tror jag att detta är ord på den känsla hos folket som får dem att ropa efter fler poliser, starkare militär, hårdare straff, säkrare gränser och striktare regler.

Vi har blivit som barn som saknar tydliga ramar och regler. Vi/samhället/folket mår inte bra av det, vi blir vilsna och resignerade. Och alltmer rädda. Ur rädsla kommer ilska, och ur ilska kommer alla möjliga tokigheter. Och extremister. Allt detta samtidigt som kunskapsnivån i skolan sjunker.

Det är inte svårt att föreställa sig samhällsutvecklingen framåt, om man tänker såhär. Känns inte jättebra … men jag låtsas inte sitta på nån form av svar.


Originalcitatet

barns status

“Nous vivons, pour la première fois, dans une société où l’immense majorité des enfants qui viennent au monde sont des enfants désirés. Cela entraîne un renversement radical : jadis, la famille “faisait des enfants”, aujourd’hui, c’est l’enfant qui fait la famille. En venant combler notre désir, l’enfant a changé de statut et est devenu notre maître : nous ne pouvons rien lui refuser, au risque de devenir de “mauvais parents”…
Ce phénomène a été enrôlé par le libéralisme marchand : la société de consommation met, en effet, à notre disposition une infinité de gadgets que nous n’avons qu’à acheter pour satisfaire les caprices de notre progéniture.
Cette conjonction entre un phénomène démographique et l’émergence du caprice mondialisé, dans une économie qui fait de la pulsion d’achat la matrice du comportement humain, ébranle les configurations traditionnelles du système scolaire.
Pour avoir enseigné récemment en CM2 après une interruption de plusieurs années, je n’ai pas tant été frappé par la baisse du niveau que par l’extraordinaire difficulté à contenir une classe qui s’apparente à une cocotte-minute.

Dans l’ensemble, les élèves ne sont pas violents ou agressifs, mais ils ne tiennent pas en place. Le professeur doit passer son temps à tenter de construire ou de rétablir un cadre structurant. Il est souvent acculé à pratiquer une “pédagogie de garçon de café”, courant de l’un à l’autre pour répéter individuellement une consigne pourtant donnée collectivement, calmant les uns, remettant les autres au travail.
Il est vampirisé par une demande permanente d’interlocution individuée. Il s’épuise à faire baisser la tension pour obtenir l’attention. Dans le monde du zapping et de la communication “en temps réel”, avec une surenchère permanente des effets qui sollicite la réaction pulsionnelle immédiate, il devient de plus en plus difficile de “faire l’école”. Beaucoup de collègues buttent au quotidien sur l’impossibilité de procéder à ce que Gabriel Madinier définissait comme l’expression même de l’intelligence, “l’inversion de la dispersion”.
Dès lors que certains parents n’élèvent plus leurs enfants dans le souci du collectif, mais en vue de leur épanouissement personnel, faut-il déplorer que la culture ne soit plus une valeur partagée.”


By the way …

Vill tillägga, för säkerhets skull, att när jag talar om “normen”, då menar jag den lagliga, eller bara majoriteten. Detta handlar INTE om etnicitet, könstillhörighet, eller andra former av diskriminering. Jag är övertygad om att ett samhälle kan vara rättvist och accepterande utan att bli instabilt i grunden.

Utvecklingssamtal för Lillhajen på förskolan

Utvecklingssamtal i veckan

Det är något som de gör med alla föräldrar, men med tanke på Simons smeknamn “Lillhajen” – som han fått på skoj av en av pedagogerna – och att hans bitande blivit mycket värre igen, så kändes det lite som att kallas till rektorn.

Usch.

Men det gick bra. Pedagogen pratade om hur de upplever Simon på förskolan, hur han är (när han inte bits alltså) och vad han har för sig, och vilka mönster de uppfattar hos honom. Hon sa att under perioden i januari/februari då han alltid hämtades efter lunch så verkade han myyyycket lugnare och framför allt mer harmonisk.

Inget nytt

Att Simon bits vet vi ju sedan länge; jag menar han började med det när han var 8 månader gammal. Han har 3 olika triggers;

  1. uppmärksamhet och språkförbistring, dvs frustration
  2. när han känner sig trängd/attackerad/kränkt, dvs självförsvar och vrede
  3. gos och mys som blir för intensivt för honom, dvs overload

När han är trött och/eller hungrig är stubinen millimeterkort och betten haglar om man inte sysselsätter honom med något så att han får annat att tänka på. Alla gånger han kommer åt att bitas får han naturligtvis skäll, så det blir mycket negativitet under dagen. Många misslyckanden för honom.

Hemma har vi lärt oss att avstyra mycket av det innan det händer, men man ser det inte alltid komma. På förskolan har de på sista tiden, tyngda av personalbrist och frustration, stått som handfallna inför problemet. En specialpedagog tillkallades för att hjälpa personalen att hantera Lillhajen, och i samtalet bestämdes (bland annat, antar jag) att man ska börja fokusera helt på det bitna barnet och ignorera Lillhajen. Dvs ta honom ur situationen och ge honom andrum, men ignorera och istället trösta stackarn som antagligen kommer få gå hem den dagen med ett elakt blåmärke på kinden.

Det funkar säkert, men eftersom problemet är mycket mer komplext än bara uppmärksamhetsrelaterat, så räcker det inte. Tror jag.

Back to basics

Jag tror att mycket av problemet hänger ihop med att han inte sover så mycket som han behöver på förskolan. Han hinner inte för det tar tid att komma till ro, eller så blir han störd för tidigt av andra barn.

Jag ska börja ha honom hemma igen efter lunch, som förut. Inte alla dagar i veckan, men några. Så får vi se om det hjälper.

Ovilja att gå dit

Jag fick även sagt det jag velat säga till en av de andra pedagogerna i flera veckor. Grejen är att hon får mig att inte vilja komma till förskolan, vilket är himla tråkigt i sig, men jag tror inte att hon riktigt menar det så.

Hon förmedlar nödvändig info som hon ska, men lägger till hur underbemannade de är, hur otroligt jobbigt det är för henne, hur svårt det är att hantera Simon (dramatisk suck) under sådana omständigheter och att om det fortsätter såhär så måste de ansöka om stödpersonal för “såhär kan vi ju bara inte ha det!”.

Hur tror du jag känner mig? Jag gör ju för himlens moln allt vi kommer på, ALLT JAG KAN, för att göra något åt detta. Det är skitjobbigt att gå till föris och undra vad man kanske ska få höra att han gjort idag.

“Ja, ja.. (djup suck)… men vi gör vad vi kan. Vi jobbar här och ni jobbar hemma!”.

I mitt huvud börjar jag gråta och ger henne en örfil. Det har börjat bli jobbigt att hämta honom om det är hon som lämnar över och summerar dagen.

Egentligen borde jag ha tagit detta direkt med henne, men i 2 veckor har jag spanat på henne vid hämtning och lämning i hopp om att kunna be om 5 min avsides utan att tillvaron rasar under hennes frånvaro, men det verkar inte möjligt. Jag vill heller inte stressa igenom ett sådant samtal för jag vill inte att hon ska dra öronen åt sig och sluta prata med mig helt istället.

Så jag framförde detta under utvecklingssamtalet, och man skulle ta upp det i arbetslaget för “så ska du inte behöva känna”.

Det finns hopp

Det går framåt med språket i alla fall, och nu är det bara fram till slutet av juni kvar, sen är Björn på semester – vilken kommer övergå i pappaledighet efter sommaren, då Simon börjar på nya förskolan med 3 veckors inskolning, istället för 3 dagar som sist.

Jag hyser hopp inför hösten. Just nu ser jag det som att härda ut bara, och hoppas på att det jag sa på utvecklingssamtalet ska nå fram till pedagogen som får mig att känna mig som Världens Sämsta Förälder, vars barn ensamt lyckas åstadkomma omänsklig överbelastning och vidunderlig stress för henne.

Och under tiden, medan vi alla härdar ut, så sjunger vi helt olämpligt Simons favoritsång vid matbordet:

Vi brukar i och för sig aldrig komma längre än till mormor haj, sen kör han en haj-loop på alla han kan namnet på.


Bildkälla: Google

Exklusiv förhandsvisning av trotsåldern

Simon har alltid gillat mat, han har liksom aldrig riktigt brytt sig så mycket. Jag är medveten om att vi är bortskämda med det. Nu har han börjat rata saker som han förr tyckte om, till exempel så vägrar han potatis, och vi vet inte riktigt hur vi ska ställa oss till det – alltså det är inte bara potatisen såklart, och dessutom varierar det väldigt.

När jag var liten åt jag inte mycket. Jag ogillade det mesta och fasade för kvällar vi var bortbjudna på middag. Konsistensen var en viktig faktor, och jag minns livligt hur äckligt det var att behöva äta upp det man fått på tallriken när man inte tyckte om det. Jag led, och vägrade äta.

När Simon vägrar äta har jag supersvårt att försöka driva honom till det. Alltså han är 1,5 år, jag betvivlar starkt att han har nån form av konsekvenstänk.

Jag KAN säga till honom att “potatis först, sen majs” när han redan fått massa majs och ratat potatisen. Det funkar i 2 tuggor, sen gapar han entusiastiskt (litar inte på honom om han ska hålla skeden själv under såna diskussioner), spottar ut allt och sorterar ut majsen (om där fanns nån på skeden).

Jag kan inte säga till honom att om han inte äter så får han inget annat sen. Om han inte äter så får han gå hungrig. Eller det är klart att jag kan säga det till honom, men jag tror inte han förstår och konsekvensen blir att vi får en gnällig pojke som går och lägger sig hungrig – för även om han inte är speciellt hungrig när vi sitter vid bordet, så blir han det garanterat senare.

Han är 1,5 år. Han förstår naturligtvis inte sitt eget bästa, han förstår i bästa fall här och nu, och möjligen 5 sekunder framåt. Tycker han inte om maten har jag inga problem att falla tillbaka på en barnmatburk för att han ska äta, eftersom jag vill att han ska sova gott.

Men han kommer snart att bli 2 år, och sen 2,5 år… då får vårt mönster andra konsekvenser tänker jag. Då vet han att han får annat om han bara vill och jag är rädd att det ska bli massa fejkhistorier av det här bara för att han ska se hur långt han kan driva oss.

Det jag funderar på är om vi lägger grunden för ordentliga konflikter längre fram om vi går med honom i hans matvägran nu? Eller ska vi bara sluta tänka så mycket och istället bara köra på…? Det kan ju hända att det är en fas, och att det ger sig.

När allt kommer omkring kan man tänka såhär: han serveras mat, ätlig sådan, varje kväll. Är han tillräckligt hungrig så kommer han att äta, inga barn svälter frivilligt så det kommer inte gå någon nöd på honom.

Det kommer kanske däremot gå nöd på vår nattsömn.

Nu har jag och Björn rådgjort med min mor i frågan, och kommit fram till att Simon har bara att rätta in sig i ledet. Vi äter middagen som står på bordet kl 17:30, han får välling kl 19 innan han går och lägger sig. Vi kan inte tvinga honom att äta, men han får inget annat bara för att andan faller på.

Jag har inga problem med att hålla mig till sånt som vi bestämt. Det svåra är att ta beslutet. Det känns som om vi uppfinner hjulet på nytt, liksom. Det borde finnas nåt facit nånstans.

Mamma tipsade om att läsa böcker om utvecklingspsykologi. Jag har inte ro till att läsa, men kanske finns det poddar…?

Att ta vara på nuet

Jag höll precis på att försöka ta bilder på Simon som modellade i sina nya kläder jag sytt (och som han snart växer ur). Jag kom på mig själv med att tala om för honom hur fin han är, och hur bilderna kommer bli ännu bättre när han lär sig krypa eftersom man då får lite fler vinklar att välja mellan.

byxa, mössa, dregglis, gitarrer

Ibland känns det som att vi har så bråttom. Jag längtar tills han får sina första tänder, kravlar sin första meter, börjar använda ordliknande ljud för att prata med oss och framför allt lär sig Hitta Nappen Själv i sin säng. Helst i mörkret. Men så tänker jag på första tiden då han var nyfödd, hur varmt och mysigt det var och hur nära vi var varandra hela tiden. Mitt minne förskönar det hela, det vet jag, för när jag funderar lite så kommer jag ihåg att det var mycket ångest i olika tappningar inblandad i det där men allra oftast var det fantastiskt också, trots att han inte gjorde mer än att sova, amma, bajsa och sova ännu mer.

Jag tycker det är svårt ibland att inte ha bråttom, att inte förväntansfullt och lite otåligt längta efter utveckling, och istället ta vara på den tiden som är nu. Allt det där andra har sin tid, det med. Inom en ganska snar framtid kommer jag troligtvis sentimentalt tänka tillbaka på tiden (dvs nu) då Simon alltid var kvar där man lämnat honom, på samma sätt som jag nu minns den nyfödda tiden med sådan värme.

Nu är dessutom den bästa tiden; han sover visserligen dåligt men är inte inne i nån monsterfas och har precis lärt sig kramas. Jag kan stå med honom i armarna länge länge, så länge han kramar mig och bara myser och låter lite. Oftast bajsar han när han gör detta men det tar jag med en axelryckning – min son kramar mig. Hallå. Allt annat känns oviktigt.

Mormor

Mamma hade abstinens så hon kom och hälsade på efter jobbet i förrgår och åt middag med oss.

Medan vi åt tittade hon på Simon som satt på marken i sin babyseat:

“Han har blivit större. Fast inte tjockare.”

“Större hurdå som?”

Mamma gestikulerar runt sitt eget huvud.

“Han är längre.”

“Runt huvudet?”

“He he he nej han är längre. Mognare.”

“Ja du är en stor och mogen pojke nu, hör du det Simon?”

Simon spanar på oss med halvöppen mun från skuggan under sin mösskärm. En salivbubbla glittrar i solen mitt på underläppen. Han gör en träffsäker imitation av Homer Simpson som tänker på munkar:

“Häääää…”

Secret Life Of Babies

Alla pratar om den, dokumentären om the secret life of babies, eller Våra två första år som den heter på SVT play.

Se den. Det är väldigt intressant. Den ligger kvar på play ett par dagar till.