Att ta vara på nuet

Jag höll precis på att försöka ta bilder på Simon som modellade i sina nya kläder jag sytt (och som han snart växer ur). Jag kom på mig själv med att tala om för honom hur fin han är, och hur bilderna kommer bli ännu bättre när han lär sig krypa eftersom man då får lite fler vinklar att välja mellan.

byxa, mössa, dregglis, gitarrer

Ibland känns det som att vi har så bråttom. Jag längtar tills han får sina första tänder, kravlar sin första meter, börjar använda ordliknande ljud för att prata med oss och framför allt lär sig Hitta Nappen Själv i sin säng. Helst i mörkret. Men så tänker jag på första tiden då han var nyfödd, hur varmt och mysigt det var och hur nära vi var varandra hela tiden. Mitt minne förskönar det hela, det vet jag, för när jag funderar lite så kommer jag ihåg att det var mycket ångest i olika tappningar inblandad i det där men allra oftast var det fantastiskt också, trots att han inte gjorde mer än att sova, amma, bajsa och sova ännu mer.

Jag tycker det är svårt ibland att inte ha bråttom, att inte förväntansfullt och lite otåligt längta efter utveckling, och istället ta vara på den tiden som är nu. Allt det där andra har sin tid, det med. Inom en ganska snar framtid kommer jag troligtvis sentimentalt tänka tillbaka på tiden (dvs nu) då Simon alltid var kvar där man lämnat honom, på samma sätt som jag nu minns den nyfödda tiden med sådan värme.

Nu är dessutom den bästa tiden; han sover visserligen dåligt men är inte inne i nån monsterfas och har precis lärt sig kramas. Jag kan stå med honom i armarna länge länge, så länge han kramar mig och bara myser och låter lite. Oftast bajsar han när han gör detta men det tar jag med en axelryckning – min son kramar mig. Hallå. Allt annat känns oviktigt.

Humpes nyföddpresent

Robert och Maria fick sin lilla dotter till slut. Arbetsnamnet var Humpe, vi vet inte vad hon ska heta än så jag kallar henne det tills vi får träffa henne. Jag är så nyfiken så jag håller på att förgås…! Det är inte länge sedan jag hade en nyfödd unge men jag är ändå redan sentimental och överintresserad av andras nykläckta humpar… trodde jag hade flera år kvar till dess, men hursomhelst: nyfött folk ska ju få present, så istället för att köpa så sydde jag. På så sätt riskerar vi inte att ge dem nåt de redan har.

Simon fick agera modell:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag använde överblivet tyg från en klänning jag sydde till mig själv för ett par år sedan, och sydde i strl 62 i hopp om att få träffa henne innan hon växer ur det, men med tanke på hur stor hon verkar vara och sådär så är det tveksamt om vi hinner. Jag får väl sy nytt och sälja detta på Tradera eller nåt i värsta fall.

SaveSave

Gör om, gör rätt

byxfailKommer du ihåg den där lite pinsamma byxfailen jag inte helt stolt visade prov på för inte så länge sen? Jag sydde aldrig klart byxorna eftersom jag, ännu en gång, trott att om jag tar ett kasst mönster och syr det i snyggt tyg så blir det bra ändå. Det kan ALDRIG bli bra ändå. Däremot krävs det (för min del) ett tyg man gillar för att det ska vara värt mödan att experimentera.

Det här tyget köpte jag som stuvbit när jag var inne och skulle ha gardinöglor till landet för nåt tag sen. Jag hade Simon i sele på magen och han sträckte sig efter stuvbiten när jag plockade upp den. Det var inte mycket tyg alls, men tillräckligt för att testa att sy små saker.

Han har redan ett par byxor som passar honom väldigt bra, så jag gjorde ett nytt mönster från dem. Gör om, gör rätt.

hajbyxor mössa dregglis

Och när jag ändå var i farten sydde jag dregglisen (som jag hittade en del av mönstret till här), som det hela handlade om från början, och en mössa (mönster här). Mössan är på tok för stor, men det är för att jag mätte fel. Egentligen är det inget fel på den. Jag lovar. Fodret på mössan, muddarna och baksidan på dregglisen kommer från en av mina långärmade tröjor jag tänkt slänga.

byxsuccé

Simon gillar fortfarande tyget. När vi åkte till Ikea idag satt han och petade sig själv på knäna hela vägen dit.

Eftersom det blev så pass bra tänkte jag använda samma mönster igen och sy ett par byxor (och nytt försök till mössa) till en liten nyfödd flicka (Björns polare) som vi förhoppningsvis snart får nöjet att stifta bekantskap med.

SaveSave

Återbesök på väg hem

Pappa och Pia var här i söndags eftermiddag på fika. Eftersom de bor i Skåne ses vi sällan, därför känns det extra lyxigt att de kommer förbi både på vägen till Höga Kusten och på vägen hem igen. Pia är lite av en shopoholic, till övrig familjs stora förtjusning (även om pappas förtjusning håller ett osvikligt tag om handbromsen), och innan de dök upp här skickade hon bilder på sina senaste triumfer till Simon, och använde pappa som modell.

mössor från morfar

De hade hämtat upp Pias mamma på vägen. Pias mamma hör olympiskt dåligt med hörapparat (utan den är hon nästan döv), och pappa tycker det är jättetrist för det blir så kämpigt. För alla. Framför allt för Pia eftersom hennes mamma trädgårdshänghör när pappa pratar, men när Pia, vars röst är ljusare, försöker kommunicera så går hennes mor från olympisk mästare i “va?” till stendöv.

När de kom hit blev det samling på gräsmattan — av oklar anledning, jag menar, kaffet stod ju framdukat och Pias mamma satt vid bordet — runt Simon. Nej, han låg inte på marken, han låg i Pias famn… Kanske behövdes en paus efter 40 mils bilskrikande åt varandra.

Hursomhelst, de var inte här så länge, så Simon fick mannekänga i efterhand.

test av mössor från morfar

Kepsmössa eller meps?

Kepsmössa eller meps, kärt barn har många namn!

“Vad är det för skillnad på meps och keps?” undrade Björn när jag stolt höll upp mitt senaste babytrams.

“…?” svarade jag strategiskt. Jag är inte så säker, utöver att det såklart ÄR skillnad.

meps

Visst är den fin? Jag hittade Ängel by Angelina på Instagram, bra pris och det tog ungefär 2 veckor att få den efter att ha valt bland tygerna i en evighet.

Det här inlägget är inte sponsrat by the way, man måste stötta de små hantverkarna, det är viktigt.