Exklusiv förhandsvisning av trotsåldern

Simon har alltid gillat mat, han har liksom aldrig riktigt brytt sig så mycket. Jag är medveten om att vi är bortskämda med det. Nu har han börjat rata saker som han förr tyckte om, till exempel så vägrar han potatis, och vi vet inte riktigt hur vi ska ställa oss till det – alltså det är inte bara potatisen såklart, och dessutom varierar det väldigt.

När jag var liten åt jag inte mycket. Jag ogillade det mesta och fasade för kvällar vi var bortbjudna på middag. Konsistensen var en viktig faktor, och jag minns livligt hur äckligt det var att behöva äta upp det man fått på tallriken när man inte tyckte om det. Jag led, och vägrade äta.

När Simon vägrar äta har jag supersvårt att försöka driva honom till det. Alltså han är 1,5 år, jag betvivlar starkt att han har nån form av konsekvenstänk.

Jag KAN säga till honom att ”potatis först, sen majs” när han redan fått massa majs och ratat potatisen. Det funkar i 2 tuggor, sen gapar han entusiastiskt (litar inte på honom om han ska hålla skeden själv under såna diskussioner), spottar ut allt och sorterar ut majsen (om där fanns nån på skeden).

Jag kan inte säga till honom att om han inte äter så får han inget annat sen. Om han inte äter så får han gå hungrig. Eller det är klart att jag kan säga det till honom, men jag tror inte han förstår och konsekvensen blir att vi får en gnällig pojke som går och lägger sig hungrig – för även om han inte är speciellt hungrig när vi sitter vid bordet, så blir han det garanterat senare.

Han är 1,5 år. Han förstår naturligtvis inte sitt eget bästa, han förstår i bästa fall här och nu, och möjligen 5 sekunder framåt. Tycker han inte om maten har jag inga problem att falla tillbaka på en barnmatburk för att han ska äta, eftersom jag vill att han ska sova gott.

Men han kommer snart att bli 2 år, och sen 2,5 år… då får vårt mönster andra konsekvenser tänker jag. Då vet han att han får annat om han bara vill och jag är rädd att det ska bli massa fejkhistorier av det här bara för att han ska se hur långt han kan driva oss.

Det jag funderar på är om vi lägger grunden för ordentliga konflikter längre fram om vi går med honom i hans matvägran nu? Eller ska vi bara sluta tänka så mycket och istället bara köra på…? Det kan ju hända att det är en fas, och att det ger sig.

När allt kommer omkring kan man tänka såhär: han serveras mat, ätlig sådan, varje kväll. Är han tillräckligt hungrig så kommer han att äta, inga barn svälter frivilligt så det kommer inte gå någon nöd på honom.

Det kommer kanske däremot gå nöd på vår nattsömn.

Nu har jag och Björn rådgjort med min mor i frågan, och kommit fram till att Simon har bara att rätta in sig i ledet. Vi äter middagen som står på bordet kl 17:30, han får välling kl 19 innan han går och lägger sig. Vi kan inte tvinga honom att äta, men han får inget annat bara för att andan faller på.

Jag har inga problem med att hålla mig till sånt som vi bestämt. Det svåra är att ta beslutet. Det känns som om vi uppfinner hjulet på nytt, liksom. Det borde finnas nåt facit nånstans.

Mamma tipsade om att läsa böcker om utvecklingspsykologi. Jag har inte ro till att läsa, men kanske finns det poddar…?

Att ta vara på nuet

Jag höll precis på att försöka ta bilder på Simon som modellade i sina nya kläder jag sytt (och som han snart växer ur). Jag kom på mig själv med att tala om för honom hur fin han är, och hur bilderna kommer bli ännu bättre när han lär sig krypa eftersom man då får lite fler vinklar att välja mellan.

byxa, mössa, dregglis, gitarrer

Ibland känns det som att vi har så bråttom. Jag längtar tills han får sina första tänder, kravlar sin första meter, börjar använda ordliknande ljud för att prata med oss och framför allt lär sig Hitta Nappen Själv i sin säng. Helst i mörkret. Men så tänker jag på första tiden då han var nyfödd, hur varmt och mysigt det var och hur nära vi var varandra hela tiden. Mitt minne förskönar det hela, det vet jag, för när jag funderar lite så kommer jag ihåg att det var mycket ångest i olika tappningar inblandad i det där men allra oftast var det fantastiskt också, trots att han inte gjorde mer än att sova, amma, bajsa och sova ännu mer.

Jag tycker det är svårt ibland att inte ha bråttom, att inte förväntansfullt och lite otåligt längta efter utveckling, och istället ta vara på den tiden som är nu. Allt det där andra har sin tid, det med. Inom en ganska snar framtid kommer jag troligtvis sentimentalt tänka tillbaka på tiden (dvs nu) då Simon alltid var kvar där man lämnat honom, på samma sätt som jag nu minns den nyfödda tiden med sådan värme.

Nu är dessutom den bästa tiden; han sover visserligen dåligt men är inte inne i nån monsterfas och har precis lärt sig kramas. Jag kan stå med honom i armarna länge länge, så länge han kramar mig och bara myser och låter lite. Oftast bajsar han när han gör detta men det tar jag med en axelryckning – min son kramar mig. Hallå. Allt annat känns oviktigt.

Jag är ensam

Björns månad av pappaledighet (för vård av nybliven mamma) är till ända och han börjar direkt med en jobbresa till Krakow måndag-torsdag. Jag går från att ha min älskades närhet och stöd inom räckhåll 24/7 till 100% frånvaro.

babyskyddJag och Simon skjutsade honom till Arlanda igår kväll. Simon satt och såg förstenat chockad ut innan han somnade, men han sov bara tills vi kom hem igen. Sen var det skrikigt och oroligt hela kvällen och han ammade med tvåtimmarsintervall i natt. Jag tror han delvis reagerar på hur jag känner mig.

Jag är själv.

the wonder weeks appJag har inga problem med att vara ensam, jag kan tvärtom uppskatta det, men det är övergången, kontrasten, som är jobbig. Dessutom är det faktiskt lite läskigt att göra allting själv. Det krävs plötsligt en helt annan inställning och helt nya höjder av framförhållning. Som tur var hade jag en snabbrätt i frysen igår kväll — hade jag inte haft det hade jag inte fått nån middag. Som grädde på moset säger barnutvecklingsappen the wonder weeks såhär om perioden Simon är inne i nu:

wonder weeks 1 månad