Köpa barnkläder i Skåne gör man bäst på landet

Hovleverantören

Du kanske minns att jag berättat förut om alla kläder vi fått av pappa och Pia? Det är i vilket fall som helst ofantligt mycket, och det är förhållandevis sällan som jag behövt köpa något till barnen för egen maskin.

De berättade, då,  att de hittat en butik i närheten där de köper nästan alla kläderna.

”Han heter Kristofer, han som har butiken,” berättade Pia över facetime.

”Ja,” sa pappa, ”vi är där så ofta att vi får en kram när vi kommer dit nu. Vi kallar honom för våran hovleverantör, han är jättetrevlig!”

Hovleverantören får ett ansikte

Vi får nästan alltid grejer av dem när vi ses, och får nästan alltid höra om utflykter till Hovleverantören, så när det blev tillfälle att åka dit nu när vi var i Skåne för nån vecka sen så var det med förväntansfull entusiasm som jag packade bilen med barn, tillbehör, Pia och så pappa i förarstolen.

”Det tar en kvart ungefär,” sa pappa när vi rullade ut från garageuppfarten. Vartefter omgivningarna susade förbi på andra sidan bilrutan blev jag mer och mer fundersam. När all bebyggelse tillfälligt försvann utom synhåll, och jag försiktigt undrade om pappa kört vilse igen, kom det fram att vi inte alls skulle till ett köpcentrum.

Att köpa barnkläder på landet

Jag har alltid trott att Kristofers affär var en butik som så många andra, du vet en lite mindre barnklädesbutik i nån lite mindre galleria, eller på nån liten avsides gata i alla fall. Litet, skulle det hursomhelst vara. Ladan var inte så liten – eller, alltså jag har inte varit i många lador, då, men för att vara en butik var den inte så liten – och jag trodde det var stängt först. Soligt ute och dunkelt inne, du vet. Men pappa gick hemvant fram och drog upp dörren, och därinne möttes vi av Kristofer himself.

Pappas mobilkamera gör honom inte riktigt rättvisa.

Det var inga andra där så pappa stod och pratade med honom, Pia och jag knallade omkring på stället och vände och vred, grävde och pillade och kände på saker medan Simon letade sig fram till rithörnan.

Jag kände igen mycket, men en del var nytt. Det är en outlet så sortimentet beror på vad som finns tillgängligt för inköp. Jag gillar Bäbis kläder, de är färgglada och roliga och säljs så väldigt mycket dyrare på andra ställen.

Älskar bambu. Simon fick (bl.a.) en babyfilt i bambu som nyfödd, och det var den enda filten han inte lyckades sparka av sig på en gång.

Simon hittade nästan direkt lådan med bebismössor. Han kände igen dem – vi fick en sån när han var nyfödd, den ligger i Adrians korg nu – och drog på sig den utanpå sin egen mössa. Jag lät honom vara, de andra verkade glada att turas om att passa honom. Som en vallhund sprang han små varv i butiken med mössbanden vippande i farten och ropade ”PIA! PIIA!! MAMMA! MAAAMMAAA!!” för att hålla koll på oss.

Skörden blev 2 sparkdräkter till Adrian, 6 par halksockor och 3 par vantar till Simon. Och så mössan som Simon sprungit runt med, den fick vi på köpet. Jag vet inte vad som hände, men jag misstänker att han charmade omkull Kristofer – det är så det brukar vara.

Jag fick med mig lite kläder till mig själv också; en poncho, eller vad det nu kallas, i 100% merinoull som var nedsatt till 100 kr (från 2200 kr(!?)), en genomskinlig svart tunika i viskos, och en handbroderad klänning. Allt från märket Yours Truly som konkade 2015.

Aldrig kläder till fullt pris

”Jag köper aldrig kläder till fullt pris längre. Jag kan inte minnas när jag gjorde det senast,” sa pappa apropå utflykten till Kristoffer. Han brukar referera till sin morbror, som på sin tid var en framgångsrik och förmögen affärsman, som menade att den som köper något till fullt pris blir lurad.

Jag tror att det är lättare att göra så där, ”där” alltså inte i Stockholm eller storstan. Det finns jättemycket gårdsbutiker och skyffen och gömmor och egna små företag överallt bland åkrarna och fälten. I Stockholm finns tråkigt nog inte mycket utrymme för små företag, här finns mer stress och mindre tid och när man måste ha nåt så köper man det för att man inte upplever så mycket val.


Om du har vägarna förbi i närheten av Bårslöv, Hässlunda, Påarp eller Helsingborg så tycker jag att du ska ta och hälsa på hos Kristofer på Frillestad Outlet.

Deras hemsida med öppettider hittar du här, och deras facebook här.


Det är tråkigt att medvetna och rättvisa märken som Yours Truly inte klarar sig, men jag förstår att det är svårt för så dyra kläder att vinna konsumenter när vi lever i ett sådant extremt konsumtionssamhälle som vi gör.


ej sponsrat

Vintertrimning av barnvagnen

Jag tror i alla fall att det är bumperskydd det kallas, du vet den där bygeln ungen har framför sig.

pillbandDet var så att jag tröttnade för rätt länge sen på det gamla skyddet jag gjorde i somras, och Simon har inte direkt brytt sig om pillbanden, så jag fick lite tid över jag tog mig tid från tillverkningen av dregglisar och renovering och diskplockning (bland annat) et ainsi de suite och gjorde en ny i fuskpäls. Den nya har 2 öglor, och jag vet inte varför jag satte dit dem. Jag hade väl nån föreställning om att man kan knyta fast saker i dem så de inte ramlar ur vagnen, nypa fast nappbandet och sånt, men mest ser de ut som avlägsna släktingar till öron och jag älskar öron. I hela bebisträsket är öron på saker bland det sötaste man kan komma över.

nytt bumberskydd

Vi fick ett fårskinn av Carina i somras som jag nu använder som liggunderlag i vagnen, men jag får nog passa mig så ingen knycker det – jag tänker när man låser vagnen utanför Minisats eller på BVC eller så.

När jag ser Simon ligga och mysa där bland fårskinn, fuskpäls, åkpåse och overall blir jag nästan lite avis… men jag tänker att en vacker dag är jag gammal och trött och då kanske han har hjärta att köra mig i en rullstol med typ samma inredning. Måste komma ihåg att spara en bild till honom bara, så han vet vad som gäller ifall jag blir senil.

Apropå overall så var mamma snäll nog att kräva att få köpa en till Simon. Jag hade redan köpt en på Tradera som jag visste skulle vara för stor, en olivgrön vadderad/fodrad tjock Molo-overall, men när hon fick höra det såg hon besviken ut och sa att hon ju hade tjingat att få ge Simon en. Jag hade totalt glömt bort det, kom inte ens ihåg det när hon sa det, men så fort det blir varmare än +5° så är molon för varm så mamma kom glatt hit med en orange skaloverall kort efter det <3

vinteroveraller baby

Alltså jag måste bara få säga hur tacksam jag är att vi har de mor- och farföräldrar till Simon som vi har. Det är inte alla ungar som får rulla på fårskinn från Åre, har så mycket kläder eller får träffa mormor så ofta.

Att ta vara på nuet

Jag höll precis på att försöka ta bilder på Simon som modellade i sina nya kläder jag sytt (och som han snart växer ur). Jag kom på mig själv med att tala om för honom hur fin han är, och hur bilderna kommer bli ännu bättre när han lär sig krypa eftersom man då får lite fler vinklar att välja mellan.

byxa, mössa, dregglis, gitarrer

Ibland känns det som att vi har så bråttom. Jag längtar tills han får sina första tänder, kravlar sin första meter, börjar använda ordliknande ljud för att prata med oss och framför allt lär sig Hitta Nappen Själv i sin säng. Helst i mörkret. Men så tänker jag på första tiden då han var nyfödd, hur varmt och mysigt det var och hur nära vi var varandra hela tiden. Mitt minne förskönar det hela, det vet jag, för när jag funderar lite så kommer jag ihåg att det var mycket ångest i olika tappningar inblandad i det där men allra oftast var det fantastiskt också, trots att han inte gjorde mer än att sova, amma, bajsa och sova ännu mer.

Jag tycker det är svårt ibland att inte ha bråttom, att inte förväntansfullt och lite otåligt längta efter utveckling, och istället ta vara på den tiden som är nu. Allt det där andra har sin tid, det med. Inom en ganska snar framtid kommer jag troligtvis sentimentalt tänka tillbaka på tiden (dvs nu) då Simon alltid var kvar där man lämnat honom, på samma sätt som jag nu minns den nyfödda tiden med sådan värme.

Nu är dessutom den bästa tiden; han sover visserligen dåligt men är inte inne i nån monsterfas och har precis lärt sig kramas. Jag kan stå med honom i armarna länge länge, så länge han kramar mig och bara myser och låter lite. Oftast bajsar han när han gör detta men det tar jag med en axelryckning – min son kramar mig. Hallå. Allt annat känns oviktigt.

Ekorummet – världens bästa grej

I föreningen i lägenheten jag bodde i förut, innan jag träffade Björn, fanns ett Återbruksrum. Där lämnade man allt sånt som var svårsålt på nätet, som var helt och rent, och som hade mer att ge. Det var jättebra, jag hämtade dörrmatta, badrumsmatta, diverse ljusstakar, skålar, tallrikar, ett par skor och så vidare. Det var också perfekt för dumpning av saker man inte riktigt kan med att slänga, du vet, typ ett gäng glas man bytt ut, nån överbliven hylla eller några böcker. Ett bytesrum, helt enkelt, men man var inte tvungen att lämna nåt för att få hämta.

Ekorum för barnkläder

På öppna förskolan finns ett Ekorum som fungerar likadant. Där lämnar man in urvuxna kläder och plockar med sig nya i rätt storlek.
Även om ekorummet egentligen kanske främst är tänkt för familjer med lite mer begränsade ekonomiska förutsättningar än vi, eller som satsar på att vara hemma i 3 år och leva på minimun, så tycker jag att det är jättekul att plocka där. Jag lämnar mer än jag tar, och kläder som gått ett par varv i tvätten känns på nåt sätt renare än splitter nya. Det här är en av de bästa idéerna jag stött på, framför allt när det kommer till barnkläder eftersom barn växer så snabbt och bebiskläder är nästan lika dyra som vuxenkläder. Klimatsmart, ekonomiskt, genialt.

dagens skörd från ekorummet

Dagens skörd blev ett gäng bodies, en pyjamas och en tröja. Jag hade inget med mig att lämna in men det tar jag med nästa gång vi kommer dit.