Föräldradilemma när hela samhället håller andan

Finns det NÅGONTING annat som händer i världen än corona? Det verkar inte finnas någon hejd på ältandet. Jag försöker inte förminska det, men nog måste väl livet fortsätta att hända ändå?

Föräldradilemma

Vi jobbar hemma

Läget just nu – eller i alla fall igår – är som så att både jag och Björn ombeds jobba hemifrån så mycket det går. Pojkarna är på förskolan som vanligt, men på förskolan är det inte som vanligt eftersom ungefär en tredjedel av personalen är hemma och väldigt många barn är hemma sjuka eller lediga.

I fredags kom ett nytt vädjande från förskolan om att barn som inte verkligen behöver vara på förskolan ska få stanna hemma. Jag lider med personalen, och är samtidigt tacksam över att inte ha ett arbete som påverkar andras vardag i sådan utsträckning som deras gör. Jag skulle lätt kunna köra sönder mig själv.

Föräldradilemma

Vi som föräldrar är splittrade. Vi vill å ena sidan hjälpa dem så mycket som det går; jag vill helst ta hem pojkarna för att vår kära förskola ska få det lättare och för att det kanske finns andra familjer som behöver förskolan ännu mer än vi gör. Å andra sidan …

”VAB-ersättningen är ju bara kaffepengar jämfört med lön. Det skulle bli en ekonomisk jättesmäll för oss, för vi vet ju inte hur länge det här ska pågå,” sa Björn.

Vi enades om att höra med förskolan om det är behjälpligt för dem att vi tar hem pojkarna efter lunch. Vi får se vad det säger. Då skulle vi ändå hinna med att jobba fulltid båda två, om vi planerar strikt. Visst, det blir lite lägre livskvalitet för mig och Björn, men inte för pojkarna och det här vansinnet kan ju inte pågå i flera år heller.

När hela samhället håller andan

Jo! Det kan VISST pågå i flera år, säger vissa. Men jag menar att sättet på vilket vi hanterar detta inte kan pågå i flera år. Hur länge kan ett samhälle hålla andan?

Vi måste sätta våra nära och kära i första rummet, såklart, men vi är samhällets hjärta och stannar vi så dör det. Därför tror jag att vi måste fråga oss själva, ”Hur kan jag översätta mitt liv till dessa nya begränsningar, UTAN att förändra det?”. Ja, ok, klart att förändring är oundvikligt men sikta gärna på månen.

För oss här hemma innebär detta följande:

  • Vi bunkrar inte. Särskilt inte toapapper – det är för övrigt det konstigaste hittills i vårt land, att folk bunkrar toapapper. Varför? Det finns så mycket annat som är viktigare. Är brist på toapapper det värsta du kan föreställa dig? Eller har toapapper användningsområden som jag inte känner till? Så många frågor.
  • Vi har skypefika med folk, dricker vårt te och äter det vi brukar under fikat även fast vi sitter själva hemma.
  • Vi håller våra rutiner så absolut långt som det är möjligt.
  • Shoppar vidare online – men det här har vi fått ändra, ironiskt nog, när det kommer till maten. Vi handlar alltid mat online, men nu är leveranstiderna så långa att vi tvingas ut i butikerna oftare. Å andra sidan är det så lite folk ute så det gör ingenting.

Andra, mer positiva saker med rådande omständigheter – låt oss kalla det silver linings – är att vi har varit friska allihop nu ovanligt länge. Sen så hinner vi plötsligt träna hemma, eftersom restiden till och från jobbet försvunnit ur planeringen.

Personligen, alltså om jag zoomar in på bara MIG, så tycker jag att det sänkta tempot är ganska skönt. Jag älskar att jobba hemifrån. Får så himla mycket mer gjort när ingen stör.

Reflektion över barns status idag jämfört med ”då”

Förr och nu

Jag såg ett inlägg på Linkedin för ett tag sen om barns status i samhället och i familjen. Ett tankeväckande inlägg om förändringen från förr till nu.

Jag har funderat mycket kring förändringen i attityd gentemot barn. Inte för att jag var med ”förr”, men visst har vi väl alla hört om hur svårt det är för lärare att göra sitt jobb idag när ansvaret för elevernas uppfostran tycks ha hamnat på deras bord, MEN, barnen får inte korrigeras, de får inte förvägras undervisning, de får inte köras ut ur klassrummet när de inte kan bete sig, osv. De har väldigt många rättigheter men få skyldigheter, verkar det som. Och så vidare.

Förälder idag

Du har säkert märkt av det själv, eller? Den här känslan av att vara en dålig förälder för att man jobbar 100%, för att man vill vara ifred ibland, för att man inte räcker till, för att man lämnar syskonet på förskolan trots att man är hemma med bebis osv. Man ska utöva ”nära föräldraskap” trots att det kanske inte håller i precis alla situationer och man kanske inte tror på det till 230 %. Man ska sätta barnen först i alla lägen, och det blir på bekostnad av en själv ibland men det verkar vara oviktigt.

Jag ser egentligen inga fel i nåt av det under förutsättning att alla inblandade mår bra, även om just vi inte tillämpar dem helt och fullt, men jag har funderat på vilka konsekvenser det här beteendet får, och vad folk är så rädda för egentligen. Min farmor (född 1915) kämpade inte med dessa känslor i samma utsträckning som många av oss.

Citatet

Inlägget, som du hittar i originalform (på franska) här nedan, översätts och sammanfattas i mycket grova drag (med viss konstnärlig frihet) så här:


Philippe Meyrieu, pedagog

Vi lever, för första gången, i ett samhälle där en enorm majoritet av de barn som föds är önskade. Detta medför en radikal förändring: förr skaffade familjen barn, idag är det barnen som gör oss till en familj, och de uppfyller därmed våra önskningar. I och med detta har barnet fått en ny status, överordnad vår, så av rädsla för att vara ”dåliga föräldrar” kan vi inte neka dem något.

Philippe utvecklar och invecklar à la française sitt resonemang vidare och menar att konsumtionssamhället vi lever i är så pass bra på att fånga upp det dåliga samvetet att det finns en uppsjö av prylar av alla sorter vi kan köpa till våra ungar för att tillfredsställa dem. I skolan har detta fenomen fått effekter i klassrummet.

Barn har svårt att koncentrera sig, och vänta. Alla kräver personlig förklaring och lärarens tid försvinner på att gå runt och hålla nere spänningen i rummet genom att sätta en och en i arbete.

Philippe avslutar med att säga, att eftersom vissa föräldrar inte uppfostrar sina barn med tanke på kollektivet – dvs samhället, gruppen, gemensamma värderingar – utan istället siktar på den individuella framgången/utvecklingen, ”får man beklaga att kulturen inte längre är en gemensam värdering”.


(Om slutsatsen tycks lösryckt så kan det vara för att den är baserad på mer än vad jag översatt.)

Jag tycker det känns rimligt att barn som aldrig behövt ha tråkigt och inte har lärt sig att vänta skulle få svårt att bidra till en bra stämning i klassrummet. I och med den här förändringen så har barnens kunskapsnivå också sjunkit, menar Philippe, och det är väl inte så konstigt med tanke på resonemanget.

Jag vet inte om det här är nåt som generellt känns igen som ett problem av lärare även i den svenska skolan, men av de tre lärare som jag faktiskt känner så hörs igenkännande hummanden och intresserade blickar höjs. En av dem menar att barnen fostras till att ifrågasätta och argumentera, vilket är jättebra men man måste också kunna förstå att ibland finns det helt enkelt beprövad erfarenhet att accpetera och respektera.

Jag tycker, som sagt, att det är en väldigt intressant tanke. Sen att gå så dramatiskt långt som till att vår längtan efter och eventuella svårighet att få barn resulterar i vår kulturs undergång, det vet jag väl inte riktigt.

Däremot funderar jag över den numera så tillåtande attityden som även syns i samhället i övrigt. Det är så synd om alla. Alla har förmildrande omständigheter till sina beteenden och de ska hjälpas, inte straffas. Det är som om alla vore barn; ”du förstår, de mår dåligt, de har inte haft det lätt, det hade kunnat vara du”, osv. ”Det är inte så lätt när (infoga valfri anledning)”. Det här stämmer förstås, det är synd om väldigt många. I större utsträckning idag än ”förr”, säkert (?).

Det svåra blir när ”alla ska få vara med” praktiseras in i absurdum. Vissa menar att ”förr” hade vi samhället, normen, och de som var utanför normen hanterades, så att säga, av normen; de sjuka hade läkare, de kriminella hade polis och fängelse, barn med annorlunda förutsättningar gick i specialklasser, osv.

Idag är det precis tvärtom. Samhället försöker anpassa sig till dem som står utanför normen. Det innebär att ”normen” bleknar och blir luddig i kanterna, och brotten som begås ställs plötsligt i relation till förutsättningarna hos förbrytarna. Visst, han våldtog, MEN han kommer från en annan kultur (alt. samma familj) och hon var väldigt lättklädd (alt. var går gränsen för våldtäkt, hon var kanske inte tydlig nog). Visst, 10-åringen lappade till en annan elev, MEN hen har ADHD så det måste man ta hänsyn till. Visst, ert barn klarar inte skolan så bra och stör och förstör undervisningen för hela klassen, MEN det är kränkande med konsekvenser och särbehandling så … vi kämpar på ändå.

Jag medger att det här är grova generaliseringar och resonemang som inte tål att synas i sömmarna i specifika fall, men oavsett hur det faktiskt ligger till så tror jag att detta är ord på den känsla hos folket som får dem att ropa efter fler poliser, starkare militär, hårdare straff, säkrare gränser och striktare regler.

Vi har blivit som barn som saknar tydliga ramar och regler. Vi/samhället/folket mår inte bra av det, vi blir vilsna och resignerade. Och alltmer rädda. Ur rädsla kommer ilska, och ur ilska kommer alla möjliga tokigheter. Och extremister. Allt detta samtidigt som kunskapsnivån i skolan sjunker.

Det är inte svårt att föreställa sig samhällsutvecklingen framåt, om man tänker såhär. Känns inte jättebra … men jag låtsas inte sitta på nån form av svar.


Originalcitatet

barns status

”Nous vivons, pour la première fois, dans une société où l’immense majorité des enfants qui viennent au monde sont des enfants désirés. Cela entraîne un renversement radical : jadis, la famille ”faisait des enfants”, aujourd’hui, c’est l’enfant qui fait la famille. En venant combler notre désir, l’enfant a changé de statut et est devenu notre maître : nous ne pouvons rien lui refuser, au risque de devenir de ”mauvais parents”…
Ce phénomène a été enrôlé par le libéralisme marchand : la société de consommation met, en effet, à notre disposition une infinité de gadgets que nous n’avons qu’à acheter pour satisfaire les caprices de notre progéniture.
Cette conjonction entre un phénomène démographique et l’émergence du caprice mondialisé, dans une économie qui fait de la pulsion d’achat la matrice du comportement humain, ébranle les configurations traditionnelles du système scolaire.
Pour avoir enseigné récemment en CM2 après une interruption de plusieurs années, je n’ai pas tant été frappé par la baisse du niveau que par l’extraordinaire difficulté à contenir une classe qui s’apparente à une cocotte-minute.

Dans l’ensemble, les élèves ne sont pas violents ou agressifs, mais ils ne tiennent pas en place. Le professeur doit passer son temps à tenter de construire ou de rétablir un cadre structurant. Il est souvent acculé à pratiquer une ”pédagogie de garçon de café”, courant de l’un à l’autre pour répéter individuellement une consigne pourtant donnée collectivement, calmant les uns, remettant les autres au travail.
Il est vampirisé par une demande permanente d’interlocution individuée. Il s’épuise à faire baisser la tension pour obtenir l’attention. Dans le monde du zapping et de la communication ”en temps réel”, avec une surenchère permanente des effets qui sollicite la réaction pulsionnelle immédiate, il devient de plus en plus difficile de ”faire l’école”. Beaucoup de collègues buttent au quotidien sur l’impossibilité de procéder à ce que Gabriel Madinier définissait comme l’expression même de l’intelligence, ”l’inversion de la dispersion”.
Dès lors que certains parents n’élèvent plus leurs enfants dans le souci du collectif, mais en vue de leur épanouissement personnel, faut-il déplorer que la culture ne soit plus une valeur partagée.”


By the way …

Vill tillägga, för säkerhets skull, att när jag talar om ”normen”, då menar jag den lagliga, eller bara majoriteten. Detta handlar INTE om etnicitet, könstillhörighet, eller andra former av diskriminering. Jag är övertygad om att ett samhälle kan vara rättvist och accepterande utan att bli instabilt i grunden.