När man blir så arg att man inte vet vart man ska ta vägen

Jag förtydligar, för det otränade ögat, att bilden föreställer ett vredesutbrott på hallgolvet. Problemet verkade vara all form av förändring; gå in, ta av ytterkläder, äta äpple (lönlöst försök till muta), resa sig, sluta vråla.

Eftersom det sistnämnda inte lämnade annat val än att vänta ut honom – han kan ju inte rimligen rulla runt på golvet och vråla konstant ända till dagen därpå, då han å andra sidan skulle vara mer eller mindre startklar, påklädd som han var – så gick jag och hämtade systemkameran. Jag är inte en överbegåvad fotograf och det var lurigt ljus i hallen, så jag fick pröva mig fram.

“Nä du Simon, det får nog bli blixt i alla fall.”

“UUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ-WWOOÄÄÄÄ-NÄNÄNÄNÄNÄNNÄÄÄÄÄ-MINA! MINNA!!”

Vi är alla lika

Jag minns livligt mina egna vredesutbrott från när jag var liten. Antagligen inte SÅ liten, som Simon, men känslorna tror jag inte skiljer mycket. Jag minns hur jag försökte få utlopp för ilskan som liksom var för stor för att få plats i mig, och hur alla försök (slåss, banka, skrika, få tokspel på golvet) var som att kasta ved på elden tills det liksom brann i bröstet på mig. Jag kunde hålla på länge.

Jag vet att det inte är så mycket man kan göra medan det pågår; ingen människa är kontaktbar mitt i ett raseriutbrott.

Apropå att ilska, och att känna igen sig; jag kom över den här artikeln i veckan,

När barn skrattar åt vuxnas tillsägelser, då är gränsen nådd! Eller?

som i princip går ut på att barnet inte självklart hånar dig bara för att det skrattar åt dig när du blir arg. Det kan vara precis tvärtom. Det fick mig att tänka på att det kanske skulle vara lättare för oss alla om vi försökte tänka lite djupare än till bara här och nu. Försöka tänka lite oftare “om det var jag”, eller kanske “hur ser det här ut från barnets håll just nu?”.

Lättare sagt än gjort, jag vet.

 

Vår gamla säng: medeltidskärran

Natten till i tisdags väckte han mig kl 02.47. Björn alltså. Han har perioder när han verkar springa jättefort över lyckliga sommarängar om nätterna, och eftersom vi sover i en kontinentalsäng av modell Avskriven, så innebär hans springande att jag måste skumpa med på ett hörn också. Det är som att ligga på en medeltida vagn som dras fram på en skogsstig av en jättetrött häst.

Jag är lättstörd, jag vaknar många gånger varje natt för att jag har ont i ryggen eller sidan, eller håller på att dö av törst, eller att jag mördar nån — härom natten spetsade jag Zlatan med ett riddarsvärd (det var inte meningen, han sprang rakt på mig) — och att ovanpå det ideligen bli väckt, därför att sambo sover gott, nöter ner humöret.

Natten till i tisdags knuffade jag kontinuerligt på honom i 1,5 timme för att få honom att bryta drömmen, utan resultat.

Jag kastade undan täcket, suckade ljudligt, fräste åt honom och gick och la mig på soffan där jag drömde om hur jag hämnades genom att kasta omkring hans kläder på golvet i vardagsrummet. Egentligen hade jag bara ilsket vräkt ner dem från soffan för att själv få plats.

säng till saluI onsdags levererades vår nya säng; en ramsäng från Jensen. Jag hoppas innerligt att det ska bli bättre. Björns sommardrömmar upphör väl inte men min del av sängen kanske inte skakar lika mycket som förut. Jag sov som en… tänkte skriva klubbad säl, men ingen gravid kvinna sover om en klubbad säl. Jag sov som en gravid kvinna som inte blir störd, hela första natten. Lycka 🙂

Den gamla sängen ligger till salu på Blocket, men jag undrar om vi verkligen kan få nåt för den. I väntan på bortforsling står den där den får plats, dvs mitt i lägenheten. Inte alls i vägen.