Nyår och nyårsdagen i lugn och ro

Nyårsafton

Vi var bjudna till Björns bonussyster på nyårsafton. Mingel från kl 19 och middag från kl 20. Det hade varit fantastiskt trevligt – om vi inte hade haft barn som dricker välling kl 19 och somnar kl 20.

Man kan göra undantag såklart och pusha barnen nån timme eller två över vad de egentligen orkar eller brukar, men för vems skull då? Så vi var hemma, bara vi, och festade till det med efterrätt och bubbel. Vi hade jättemysigt.

12-slaget blev värre än jag minns det från förra året. Jag hade inga planer på att vara vaken till dess, men när folk inte kunde hålla sig utan helt lugnt började smälla ordentliga saker från kl 22 så tänkte vi båda att det var lika bra att hålla ut.

Vid 23:55 dundrade det lös utan bara fan. Stora prylar helt nära huset med knallar som kändes i bröstbenet, och tårta på tårta tuttades på nere på ängen (300 m bort). I babymonitorn hörde vi dessutom alla smällar som genljöd i Adrians rum, och tänkte att fan, han kommer vakna och hålla igång till 03, sådär som han får för sig att göra ibland.

Men, kors i taket, inget av barnen vaknade, och på nyårsdagen fick vi sova ända till 07:30, då Adrian lärde sig att klättra ur sin säng på egen hand.

Nyårsdagen

Vi gick en rask promenad till stranden (med nya vagnen, mer om den imorn) 25 min bort på förmiddan och tittade på ankorna, grävde i sanden med raketpinnar och gungade.

Adrian tultade runt i sin något för stora signalfärgade overall från morfar och marmor Pia, och Simon tvättade händerna med vantarna på i sjön. Sen gick vi hem igen, och på eftermiddan kom mamma hit och roade pojkarna medan jag rustade upp gamla vagnen inför försäljning.

Det har varit mysiga dagar över julledigheten. Idag är barnen tillbaka på föris, jag ska ta mig samman och plugga, och Björn ska vara ledig en vecka till.

Snökaoset vid årets första snö

“Vi måste sopa trappan innan det blir farligt att gå där”, sa Björn imorse när han gick upp.

Det har snöat i 2-3 dagar nu och vår trätrappa ner mot gångvägen har låga steg. Det behövs inte så mycket snö innan stegen försvinner och det blir backe av dem. Sen när snön smälter blir det blankis och livsfarligt att gå där.

Igår lämnade jag Simon på föris med vagnen, vi tog bussen dit men jag fick gå hem och det var tamejfan 45 graders uppförsbacke hela vägen. Vagnen bara spårade i snön och jag fick skjuta den halvt på tvären för att den inte skulle dra i diket/in i buskarna/ut i gatan/åt helvete – ingen vet varför, framhjulen hade inte låst sig, och jag var både svettig och astmatisk när jag äntligen kunde häva mig själv, Tvåan och vagnen uppför trätrappan hemma.

off-pist-med-barnvagnen

Vi tog bilen när vi hämtade honom på eftermiddagen.

När jag satt och åt frulle med Simon imorse kom ett meddelande från Björn:

hellre-an-vagnen

Då hade jag fortfarande inte förstått hur mycket snö som faktiskt kommit. Den insikten trängde sig på när beslutet att ta bilen var fattat, alla var påklädda, Tvåan väntade inne medan jag skulle bära Simon till bilen. Jag har bra vinterstövlar, men de bara försvann i snön.

vagen-till-bilen

Simon älskar att vara ute. Han älskar regn, vattenpölar, vatten i alla former faktiskt, sand, lera, jord, gräs, lövhögar, skogen, snö – allt. Men när jag ställde honom vid bilen i snö upp till midjan, och han valde att falla raklång framåt som första åtgärd, då var det tydligen inte lika kul. Jag flyttade honom till snett framför bilen och där stod han, utan minsta ansats att gå sin väg, och småklagade medan jag sopade bilen. Det tog 15 min att få fram den och installera bägge barnen.

forsta-snon-2016

Vi var på föris 50 min senare än vanligt, men vad gör det. Jag vet inte hur många gånger jag talade om för Simon att det var tur att vi inte hade någon tid att passa.

Väl hemma igen ringde jag Björn eftersom jag inte hittade snöskoveln, varpå han passade på att tala om att jag i alla fall inte behövde sopa trappan, för det hade han gjort innan han gick på morgonen.

“Jaha, gjorde du? Äm… det syns inte”, sa jag och skickade en bild på sagda trapp.

jag-sopade-trappan-i-morse

Sedan skottades det snö till förbannelse i 20 min innan jag tyckte att det fick räcka; det slutade ju inte snöa så efter ett tag börjar man undra om det tjänar nånting till att göra mer än absolut nödvändigt.

skotta-sno-i-november

Och sen hände detta (det är alltså foton på vår paviljong vi satte upp i somras, tagna inifrån köket):

paviljongtak-pa-vintern

Om någon ställer sig frågande till hur illa det är ställt med vår kära paviljong, så kan jag meddela att själva tygtaket är helt förstört – uppenbarligen – och att stommen är böjd i skarvarna. Frågan är om det går att räta ut eller inte. Tygtaket är inte så farligt, det skaffar vi nytt till våren. Det är värre om stommen är förstörd också, men den går förstås också att ersätta så det är inget att haka upp sig på.

Jag avslutar vinterns första snöinlägg med Simon i sin nya (“nya”) vinteroverall som jag köpt på Tradera. Storlek 92.

daligt-kop-pa-tradera

Den är så pass för stor att jag har svårt att vara upprörd över vilket skick den är i, men säljaren ska få ett dåligt omdöme för skicket är under all kritik. Det är alltså hål i fodret vid bensluten, sömmarna över knäna är lagade för hand, fothällor saknas helt och reflexerna är fläckiga av slitage.

Men men, gör om gör rätt. Storlek 86 siktar vi på, och med tanke på vädret blir vi kanske tvungna att köpa en ny.

På BVC av ingen anledning alls

i väntrummet på BVC

Alltså va fan. Blir man inte trött på sig själv eller vad? Jag sitter i väntrummet på BVC med Simon framför ett bilgarage, eller vad det nu är, på golvmattan. Vi skulle vara här kl 11. Klockan är kvart över, när jag äntligen tar upp mobilen och kollar i almanackan.

Torsdag.

Vi ska vara här på torsdag.

Planeringen inför det här besöket kl 11, vilket är den sämsta tänkbara tiden på hela dagen för Simon, började redan kl 05:30 imorse då Simon slapp somna om eftersom jag ville ha honom trött tidigare på förmiddagen än vanligt, så att han skulle somna tidigare och vakna tidigare, så att han skulle hinna äta innan vi måste gå hemifrån.

Jag lyckades. À la merveille. Men jag är inte alls övertygad om att jag kan göra om samma konststycke på torsdag.

Det är en pappa med sin 10-månaders här också, de har varit här och väntat ett tag de med… Jag fattar inte att jag alls reflekterar över detta, jag kan knappt stå för det, men det känns lite dumt att resa sig och bara gå. Jag är inte så stolt över mig själv just nu, och jag vill av någon anledning inte att det ska märkas att jag misstagit mig… Men det är bara att göra, skit i dem.

Det här hade kunnat bli ett riktigt nederlag, om det inte hade varit för att In&Finn har öppnat i centrum och jag hittade 2 vita trälådor med fönsterlock och sorteringsfack där innan vi gick hit. Jag har nu den eminenta uppgiften framför mig att sortera in smyckesdelar i lådorna…

Nu ska vi promenera hem igen.

Hur man bäst härdar ut ensamma barnvagnspromenader

Poddar är som jag tidigare hävdat min räddning när det kommer till promenader med Simon i barnvagn, för jag tycker det är så tråkigt – om man inte går flera, förstås, men jag har än så länge i princip ingen att gå med.

barnvagnspromenad i tråkigt väder

P3 Dokumentär är en klar favorit, men berättelsen om mordet på John Hron fick mig att förfasas över samhället vi lever i. P3 Konflikt kan vara bra också. En kompis tipsade om Pampers Barnvagnspromenader och om de bara kunde ge Louise en bättre mikrofon så att man inte behöver sitta i ett tyst rum för att höra vad hon säger så hade jag lyssnat på alla avsnitt vid det här laget. Nu senast har jag gett mig på Pappapodden med Nisse Edwall och Manne Forssberg. Jag har inte kommit så långt; jag lyssnar ju från början, hittills har de haft svårt att komma till saken men det är ändå underhållande.

Har du fler tips så känn dig välkommen att dela med dig 🙂

Idag ska vi promenera till centrum och köpa ett lager dregglisar till Simon (yeeey…), och nej det räcker inte med de 3 vi fick av pappa hör och häpna. Jag insåg dessutom efter en promenad i ösregn upp till Anna härom dan att jag måste ha regnvantar. Regnvantar för vuxna verkar klurigt, men jag tycker att det måste finnas på vilken normal sportaffär med självrespekt som helst. Det finns ju hur mycket folk som helst som cyklar i regn, eller hur?

Hursomhelst, podden om Knutbydramat är laddad, nu väntar jag bara på att Simon ska vakna så att vi kan käka och dra.

knutbypodd

SaveSave

Länge leve regnet

Ja, jag menar det. Alltså det är ju med regn som med tidiga morgnar; jag är morgontrött men älskar tidiga timmar om jag har fått sova klart. Jag är frusen och eländig i regnet om jag blir kall och blöt, men om man kan komma runt det så är ju regn himla mysigt. Luften blir liksom fräschare, och regnet ger ett jämnt rofyllt ljud ifrån sig. Det finns inga dåliga kläder, eller hur var det?

Jag fick ju storhetsvansinne härom veckan och köpte 3 regnjackor på nätet, 2 från Peak och en från Ilse Jacobsen* (nedan kallad IJ), eftersom jag varit ute med Simon i regnet och vantrivts. Jackorna kom, och… ja, jag behövde en men behöll två och jag är jättenöjd.

höstens regnjackor

Jag hade IJ-jackan på mig när vi var på BVC och Susanne blev frälst. Sen var vi hemma hos Anna där jag provade igenom alla hennes utrensade kläder (jag tar allt jag får och platsar i) och Anna blev frälst. I min jacka, alltså.

Så ja, jag ser fram emot höstregnen, jag är beredd. Jäklar vad vi ska knata. Länge leve hösten. Hurra!


*ej sponsrat inlägg

SaveSave

Jag tänker inte bli den tjejen

Så sa jag om att mammatramsa också, innan jag blev mor, men man blir hjärntvättad av småbarn och allt som hör till eftersom man har det i ansiktet 24/7. Det är det enda man till slut kan tänka hela tankegångar om.

Nu har jag börjat väva in träningstankar i mammatankarna, sedan igår, men jag VÄGRAR BLI DEN DÄR TJEJEN som uppdaterar om kost, avklarade träningspass och midjemått på daglig basis. Jag bara säger det, för att sätta gränser, eftersom jag precis satt och hade lust att skriva om hur jag faktiskt gick ut och promenerade i ösregnet med Simon igår eftermiddag på ren princip.

image

Vi har bytt från liggdel till sittdel. Tyvärr går sittdelen inte att fälla till liggläge, men det gör ingenting för Simon har inga problem att sova i det där nya läget och dessutom så kommer han upp och kan se lite mer av promenaderna. På sista tiden har barnvagnspromenader med liggdel representerat sömn eller hysterisk gråt, men nu är läget stabilt igen.

Vad är semester?

– Att vara ledig från vardagen.

Björn sover närmast Simon de här dagarna i Skåne. Det är bra, jag behöver bara amma och slipper ligga och brottas med nappen vilket annars bidrar till att jag får så mycket mindre sömn än käre sambo. Man kunde tycka att det är på sin plats eftersom jag hade simonplatsen på landet, men jag upplever att det är svårt att… hm, “ställa krav” kanske man kan kalla det, på Björn – som för övrigt mer än gärna gör – och att det blir lite som att jag duckar mitt ansvar när jag tackar nej till att hålla i Simon ibland när Björn kommer med honom. Jag får skuldkänslor. Helt uppåt väggarna knasigt tycker jag, men icke desto mindre verkligt. Jag vet att det är mest i mitt huvud, så jag antränger mig för att låta saker och ting ha sin gång utan att jag hela tiden lägger mig i… men det är så hiskeligt svårt ibland.

Jag måste lägga band på mig för att inte erbjuda mig att ta simonplatsen nu när Björn sover där, inte för att jag vill men för att avlasta honom och “dela lika”. Jag glömmer att det kanske är jag som behöver avlastas.

Det hjälper att påminna sig själv om att det är nyttigt för mig att släppa efter och jätteviktigt att Björn gör.

Pappa är av samma åsikt. Idag gick vi ut alla tre med Simon på barnvagnspromenad och Simon skrek och skrek. Och skrek. Sen höjde han volymen. Pappa tittade på mig och garvade “är det jobbigt Lisa?” och la armen om mina axlar medan jag gick och tvångsmässigt massakrerade en papperslapp i fickan för att inte plocka upp ungen.

Vi var överens ändå; jobbigast var det för mig, sen Björn, sen Simon.

barnvagnspromenad