Pinnfixeringen hos (våra) barn
Pojkarna är och har alltid varit … jag vet inte, ”besatta” kan vara rätt ord här – av pinnar. De har aldrig haft koll på andra änden av pinnen och på förskolan har de regeln att pinnar som mäter längre än barnets underarm är för långa och måste kapas eller släppas. Det har vi försökt hålla hemma också men det är svårt att reglera för de plockar upp så mycket från marken hela tiden.
Naturens alla pinnar verkar föra en ljudlös kommunikation med barnen, som Härskarringen med Frodo. De hetsar barnen att plocka upp och svinga dem, gärna mot bräckliga grejer och sånt som tar märken, men allra helst mot varandra.
På instagram cirkulerar ett ljudspår om pinnar som folk lägger över videos på hundar. Jag fattar inte varför inte fler gör det med videos på barn. Det är som om den lilla ramsan var skriven för Simon och Adrian:
Found a stick on the ground
and now I’m gonna use it.
All this power that I found,
gonna totally abuse it!
Gonna hit so much stuff – do not get into my way
‘cause I found a stick and I’m using it today!
Barn och pinnar; det finns forskning
Att samla på pinnar och kottar och stenar och smådjur och kadaver och annat man hittar i skogen är tydligen ett utbrett fenomen bland barn, och jag hittade en artikel om forskning på ämnet. Det handlar om att studera ”förhållandet mellan att samla i naturen som barn och den vuxna känslan för samband med naturen”. Du hittar artikeln här.
