Om att bli äldre, i hängmattan

Jag satt i ett jobbmöte härom dan, och det var bara jag och projektledaren som dök upp. Eftersom inga andra var med, och hon och jag har barn i ungefär samma ålder, så drev vi in på ämnen utanför jobbet efter en stund. Jag påpekade hur fort jag tycker att livet går nu. Jag blinkar, och så har det gått två veckor. Sen försökte jag skylla på vår gemensamma arbetsgivare för detta; vi har så mycket att göra jämt och aldrig tillräckligt med tid.

“Jag har en väninna som inte arbetar,” berättade hon då. “Alltså inte alls. Eller jo, nån gång ibland men inte regelbundet och aldrig heltid. Hon säger samma sak som vi.”

“Så du menar att det kanske inte har med arbetsgivare att göra,” frågade jag besviket. “Kanske har det att göra med den fas vi är i, i livet … Kan den vara åldersrelaterad…?”

Jag lät väl inte så förtjust över detta, för hon skrattade och sa att det trodde hon – eller kanske livsfas snarare än ålder, även om de gärna hänger ihop. 

Allt jag vet är att jag kan konstatera att ju äldre vi blir, desto fortare går det. Jag kan också konstatera att alla våra släktmedlemmar som gått i pension verkar ha sänkt farten i sitt sätt att leva. Det är alltså inte bara en fråga om att göra färre saker under en dag, utan de liksom existerar långsammare. Jag tror inte det är nåt som sker medvetet, och kanske är det en reaktion på att det gått så fort så länge, liksom på att orken avtar och att vardagsschemat glesnar. Förhoppningsvis går livet långsammare igen då. 

hängmatta

Idag är det sommarvarmt väder igen efter en tid av svensk sommar – dvs 12 grader varmt och 50 shades of rain – och jag inviger vår nya hängmatta. Vi har haft den i flera veckor, men den är alltid upptagen. Just nu är det lördag eftermiddag och pojkarnas efter-lunch-vila är snart slut, så jag passar på.

Den är jättetrevlig.

Kommentera