Nyår 2021: Adrian slog personbästa i feber

barn feber

Adrian har varit sjuk länge

Den 26 december blev Adrian väldigt sjuk. Han var ju dålig över julafton redan men den här kvällen steg febern och för varje gång jag drog hudtermometern över pannan på honom så var han hetare. Björn brukar alltid säga att man inte ska vara så orolig för feber; febern är kroppens sätt att försvara sig mot bakterier och virus som får svårare att föröka sig i högre temperaturer, så vi väntade med att ge Adrian medicin. Taktiken brukar vara att ge honom när vi går och lägger oss, för att han ska ha över natten (och för att jag ska kunna slappna av). Men när jag mätte 40,8°, såg de digitala siffrorna lysa rött i mörkret vid sängkanten och kände oron börja sticka i huden på samma sätt som när foten har somnat, fast i ultrarapid, så struntade jag i taktiken och gav honom ändå. 

Jag var själv inte kry och Björn höll på att bli dålig han med. Efter att Adrian fått sin Ipren ringde jag 1177 för att be om råd, eftersom det står på deras hemsida att vid 41,0 så ska man söka läkarvård oavsett omständigheter. Jag fick sitta 45 min i telefonkö, och under tiden rasade febern ner till 38,2° så när jag väl kom fram tog känslorna över och jag gråtpratade med en sjuksköterska som gav tydliga råd för kommande dygn, samt försäkrade mig att det inte alls är säkert att man dör vid 42° feber. Hon sa att febern inte är farlig i sig, utan orsaken till den. 

Jag kunde såklart inte gå och lägga mig någon annanstans än i Adrians rum den kvällen, så jag sov på utdragssängen i 4 nätter. Den madrassen är ganska tunn, så nu är jag blåmärksöm på höften av det, men det var ganska lugnt. Efter tre nätter tänkte jag att det var dags att flytta tillbaka till min egen säng, men då fick Adrian 40° feber igen så det vara bara att lägga sig. 

Värst att bara se på

Det är alltid jobbigt när barnen är sjuka, men jag tycker det är absolut värst (av de saker som brukar hända, inte värst av allt jag kan komma på) när de får hög feber, för det kan man inte kontrollera. Det är bara att sitta bredvid och se det ha sin gång och vara beredd att åka till sjukan om det skulle visa sig vara farligt.

Nu är han frisk … ta i trä. Han var lite trött efter så många dagars feber, men det märks att det är ur kroppen på honom. Händer ingenting konstigt så får han gå till förskolan imorn och det ser han väldigt mycket fram emot. 

Nyår

Nyår blev med andra ord som vilken annan slö dag som helst, det enda som var extra i år var att Carina, Björns faster, tillbringat några dagar med oss när vi varit som sjukast. Än är hon frisk, men jag tror inte hon får vara det så länge till. Hon åkte hem igår eftermiddag, och jag hoppas verkligen att förkylningen blir lindrig för henne. 

Gott Nytt År!

2022 kommer jag att …

  • Lämna på förskolan för sista gången
  • Skola in Adrian i förskoleklass
  • Få en ettagluttare i huset
  • Planera ett uterum
  • Fira ett år på min nya arbetsplats

… och en massa annat. Har du funderat på om det väntar någon milstolpe för dig det här året? Om inte så gör det när du känner dig pigg; då känns det roligare.

Jag är dundersjuk

Jag är DUNDERSJUK. Framförallt i huvet, resten av kroppen är mest bara svag och feberynklig. Den här dagen tänker jag stryka ur registret sen.

Jag är inte ofta sjuk. När jag var liten kunde jag ibland känna att jag ville vara hemma från skolan – inte nödvändigtvis för att leka, mer för att vila och vara ifred (och såklart pyssla med nåt) – men min mamma lurade man inte i första taget. ”Jag vill inte” funkade inte. En gång försökte jag lösa det genom att äta tandkräm, jag hade hört att man fick feber av det, men det funkade inte heller och äckligt var det dessutom.

Som vuxen är jag tacksam för mitt robusta immunförsvar, och när jag väl är sjuk håller det oftast inte i sig särskilt länge. När jag är sjuk går jag till jobbet ändå, och nu vill jag bara säga att jag vet att ingen tackar mig för det. Jag tycker däremot att jag inte mår sämre där än hemma, men där blir jag i alla fall distraherad från det.

I dagens läge är mitt jobb att hålla vår son med allt han behöver. Imorse, efter en mycket kort natt med mycket febervridande och torrhostande, kände jag med gråten i halsen att den uppgiften översteg min förmåga. Jag orkade inte. Simons morgonjoller tedde sig som auditär tortyr i både tonart och decibel. Att släpa mig upp ur sängen kändes inte ens som ett alternativ.

Björn tar pappaledigt idag, och jag ska sjukanmäla mig till försäkringskassan.

Nu ligger jag i sängen och ser med febervärkande ögon på snön som faller utanför fönstret. Jag gillar inte att ligga här.

dundersjuk vinterpromenad

Det här hade jag velat göra nu. Promenera med Simon i knarrande snö och iskyla, precis som i förrgår.
Älskar snö. Det är så vackert, liksom rent och rogivande.

Fan vad synd det är om mig just nu känner jag. Usch.

SaveSave

”Inget går upp mot en pungspark…

…som start på helgen.”

Björn tillkännager morgontrött sitt konstaterande med en pigg Simon på bröstet. Simon låg först bredvid och myste – eller vi försökte tappert i alla fall – men trixade till sig den bättre platsen genom att ge sin far en välriktad spark.

Jag är fortfarande krasslig och jättetrött. Hur länge håller sånt här i sig egentligen…? Frågan är relevant; jag är väldigt, väldigt sällan sjuk. Det händer att jag är dålig, men nästan aldrig förkyld. Jag var förkyld en gång för bara några veckor sen men gången innan dess måste ha varit 2013. Ska det vara såhär nu? Dippar mitt emunförsvar för att jag fött barn? Är det schysst, verkligen? Var är rättvisan i det? Jag bara undrar.
Jag tror mina ögon dessutom håller högre temperatur än resten av mig.
Jag har feber.
I ögonen.