Jag är dundersjuk

Jag är DUNDERSJUK. Framförallt i huvet, resten av kroppen är mest bara svag och feberynklig. Den här dagen tänker jag stryka ur registret sen.

Jag är inte ofta sjuk. När jag var liten kunde jag ibland känna att jag ville vara hemma från skolan – inte nödvändigtvis för att leka, mer för att vila och vara ifred (och såklart pyssla med nåt) – men min mamma lurade man inte i första taget. “Jag vill inte” funkade inte. En gång försökte jag lösa det genom att äta tandkräm, jag hade hört att man fick feber av det, men det funkade inte heller och äckligt var det dessutom.

Som vuxen är jag tacksam för mitt robusta immunförsvar, och när jag väl är sjuk håller det oftast inte i sig särskilt länge. När jag är sjuk går jag till jobbet ändå, och nu vill jag bara säga att jag vet att ingen tackar mig för det. Jag tycker däremot att jag inte mår sämre där än hemma, men där blir jag i alla fall distraherad från det.

I dagens läge är mitt jobb att hålla vår son med allt han behöver. Imorse, efter en mycket kort natt med mycket febervridande och torrhostande, kände jag med gråten i halsen att den uppgiften översteg min förmåga. Jag orkade inte. Simons morgonjoller tedde sig som auditär tortyr i både tonart och decibel. Att släpa mig upp ur sängen kändes inte ens som ett alternativ.

Björn tar pappaledigt idag, och jag ska sjukanmäla mig till försäkringskassan.

Nu ligger jag i sängen och ser med febervärkande ögon på snön som faller utanför fönstret. Jag gillar inte att ligga här.

dundersjuk vinterpromenad

Det här hade jag velat göra nu. Promenera med Simon i knarrande snö och iskyla, precis som i förrgår.
Älskar snö. Det är så vackert, liksom rent och rogivande.

Fan vad synd det är om mig just nu känner jag. Usch.

SaveSave

“Inget går upp mot en pungspark…

…som start på helgen.”

Björn tillkännager morgontrött sitt konstaterande med en pigg Simon på bröstet. Simon låg först bredvid och myste – eller vi försökte tappert i alla fall – men trixade till sig den bättre platsen genom att ge sin far en välriktad spark.

Jag är fortfarande krasslig och jättetrött. Hur länge håller sånt här i sig egentligen…? Frågan är relevant; jag är väldigt, väldigt sällan sjuk. Det händer att jag är dålig, men nästan aldrig förkyld. Jag var förkyld en gång för bara några veckor sen men gången innan dess måste ha varit 2013. Ska det vara såhär nu? Dippar mitt emunförsvar för att jag fött barn? Är det schysst, verkligen? Var är rättvisan i det? Jag bara undrar.
Jag tror mina ögon dessutom håller högre temperatur än resten av mig.
Jag har feber.
I ögonen.