Jag är dundersjuk

Jag är DUNDERSJUK. Framförallt i huvet, resten av kroppen är mest bara svag och feberynklig. Den här dagen tänker jag stryka ur registret sen.

Jag är inte ofta sjuk. När jag var liten kunde jag ibland känna att jag ville vara hemma från skolan – inte nödvändigtvis för att leka, mer för att vila och vara ifred (och såklart pyssla med nåt) – men min mamma lurade man inte i första taget. “Jag vill inte” funkade inte. En gång försökte jag lösa det genom att äta tandkräm, jag hade hört att man fick feber av det, men det funkade inte heller och äckligt var det dessutom.

Som vuxen är jag tacksam för mitt robusta immunförsvar, och när jag väl är sjuk håller det oftast inte i sig särskilt länge. När jag är sjuk går jag till jobbet ändå, och nu vill jag bara säga att jag vet att ingen tackar mig för det. Jag tycker däremot att jag inte mår sämre där än hemma, men där blir jag i alla fall distraherad från det.

I dagens läge är mitt jobb att hålla vår son med allt han behöver. Imorse, efter en mycket kort natt med mycket febervridande och torrhostande, kände jag med gråten i halsen att den uppgiften översteg min förmåga. Jag orkade inte. Simons morgonjoller tedde sig som auditär tortyr i både tonart och decibel. Att släpa mig upp ur sängen kändes inte ens som ett alternativ.

Björn tar pappaledigt idag, och jag ska sjukanmäla mig till försäkringskassan.

Nu ligger jag i sängen och ser med febervärkande ögon på snön som faller utanför fönstret. Jag gillar inte att ligga här.

dundersjuk vinterpromenad

Det här hade jag velat göra nu. Promenera med Simon i knarrande snö och iskyla, precis som i förrgår.
Älskar snö. Det är så vackert, liksom rent och rogivande.

Fan vad synd det är om mig just nu känner jag. Usch.

SaveSave

När bilen inte startade

Vi var på landet i helgen – mer om det senare – och eftersom det ligger på en ö så tar vi bilen till en brygga (vi har 3 st att välja mellan) och sen åker vi waxholmsbåt. Igår på väg hem, när vi klivit av båten (denna gång i Trinntorp) och skulle ta bilen, så, hör och häpna, startade den inte.

Jag är bilanalfabet. Hela processen att köpa bil var det Björn som drev – alltså jag menar inte att jag inte ville ha en, absolut, det måste vi, men jag var höggravid och sedan nybliven förvirrad mor och bildjungeln var mig övermäktig. Jag har inte läst nåt om vår bil, jag har öppnat instruktionsboken en gång, och vet inte hur man byter däck. Å andra sidan är jag bombsäker på att jag fixar det när jag måste, men man hoppas ju att man aldrig ska bli tvungen att lära sig. Att allting alltid ska gå som på räls och att alla ska vara vänner (bilen inkluderad).

Anyway, bilen startade inte. Björn och jag bestämde oss för att det var batteriet som inte orkade. Simon var övertrött och bara grinade i sitt säte medan vi båda försökte vända oss till logik, övriga på parkeringen, gamla kontakter samt Google. Björn sprang runt och frågade folk om startkablar medan jag plockade upp Simon för att försöka få tyst(are) och behålla nån form av lugn. Ingen hade startkablar, en tipsade om att ringa taxi så det slutade med att Björn tog en taxi till närmaste bilmek för att skaffa nytt batteri/startkablar/bärgning och kvar stod jag bredvid bilen med en nu halvslumrande unge i famnen och mobilen i handen.

batteritorsk på trinntorps parkering

Efter ett tag rullade det ner en mörk Porsche från vägen, körde längst bort, svängde runt och stannade i mitten med motorn igång. En man klev ur och började gå runt och fota sin bil, som inför en försäljning, och jag tänkte att här har jag min chans, han kan inte smita om han befinner sig utanför sitt fordon. Jag gick bort till honom:

“Schysst bil.”

“A… Tack.”

“Är det för att du ska sälja den som du tar bilder?”

“Nä, nej nej, det är bara för att… ja.”

Han vände sig halvt bort från mig, sådär som man gör när man inte är intresserad av att småprata med en barnförsedd främling på en parkering som man trodde skulle vara folktom så att man kunde ta sina bilder i fred, så jag slängde ur mig mitt “Du råkar inte ha startkablar?” och höll andan utan större förhoppning.

“Jo, det har jag” sa han och undrade på vilken sida av min bil ha skulle ställa sig. Jag trodde knappt det var sant. Den svarta (?) Porschen mullrade fram mot vår bil, och om bilar hade kunnat lägga armen om varandra hade den gjort det.

porschen som räddade oss

Bilen startade på ett sätt som den aldrig gjort förut, vilket får mig att misstänka att vårt batteri varit dåligt hela tiden och att det till slut gett upp i och med kylan. Jag försökte säga att “tack” inte räckte, men han ville inte veta av mer än så. “Jag förstår att det är många som inte stannar” sa han och jag visste inte alls vad jag skulle förstå av det, jag menar en (relativt) ung kvinna med ett spädbarn på armen bredvid en bil med öppen motorhuv är väl knappast en hotfull bild, men strunt samma. Han hjälpte till, och jag önskar jag fått en tydlig bild av regskylten så jag kunde skicka tackblommor.