Hemma igen, jetlaggade som attan

Resan hem gick bra, vi slapp rusningen på Essingeleden (vad har hänt, liksom? Vi var där prick 17:00!) men fångade upp den igen vid Korsningen från Helvetet (även känd som Brommaplan).

17:30 stängde jag av motorn hemma, Pia hade skickat med oss grytan från kvällen innan – till min fars förtret – så det var bara att packa ur folket, lokalisera käket, värma det och sätta sig.

Vi gick en promenad efter middan för att handla yoghurt till frukost och hämta paket på posten. Som en familj sengångare släpade vi oss fram på gångvägen medan Simon galopperade fram och tillbaka.

Underskatta inte en tvåårings energinivå. Jag blir andfådd när jag tänker på det.

Kvällen blev lite sen för honom, mest pga tidsomställningen – till sommartid, alltså, inte från Skåne – men tidig för oss. Björn var fortfarande helt väck imorse, och jag har tagit mig an tvättberget men… entusiasmen saknas, om man säger så.

Jag är dundersjuk

Jag är DUNDERSJUK. Framförallt i huvet, resten av kroppen är mest bara svag och feberynklig. Den här dagen tänker jag stryka ur registret sen.

Jag är inte ofta sjuk. När jag var liten kunde jag ibland känna att jag ville vara hemma från skolan – inte nödvändigtvis för att leka, mer för att vila och vara ifred (och såklart pyssla med nåt) – men min mamma lurade man inte i första taget. “Jag vill inte” funkade inte. En gång försökte jag lösa det genom att äta tandkräm, jag hade hört att man fick feber av det, men det funkade inte heller och äckligt var det dessutom.

Som vuxen är jag tacksam för mitt robusta immunförsvar, och när jag väl är sjuk håller det oftast inte i sig särskilt länge. När jag är sjuk går jag till jobbet ändå, och nu vill jag bara säga att jag vet att ingen tackar mig för det. Jag tycker däremot att jag inte mår sämre där än hemma, men där blir jag i alla fall distraherad från det.

I dagens läge är mitt jobb att hålla vår son med allt han behöver. Imorse, efter en mycket kort natt med mycket febervridande och torrhostande, kände jag med gråten i halsen att den uppgiften översteg min förmåga. Jag orkade inte. Simons morgonjoller tedde sig som auditär tortyr i både tonart och decibel. Att släpa mig upp ur sängen kändes inte ens som ett alternativ.

Björn tar pappaledigt idag, och jag ska sjukanmäla mig till försäkringskassan.

Nu ligger jag i sängen och ser med febervärkande ögon på snön som faller utanför fönstret. Jag gillar inte att ligga här.

dundersjuk vinterpromenad

Det här hade jag velat göra nu. Promenera med Simon i knarrande snö och iskyla, precis som i förrgår.
Älskar snö. Det är så vackert, liksom rent och rogivande.

Fan vad synd det är om mig just nu känner jag. Usch.

SaveSave

Den årliga Kusinträffen

…med stort K.

Det är så att en gång om året samlas Björns alla kusiner på morssidan och äter julbord hemma hos någon. Det är knytis – det måste det vara för vi är ungefär 20 vuxna och 8 barn. I år var vi hos oss, och vi hade fått ansvaret för potatisen.

Hur mycket potatis kokar man till 20 vuxna? Efter en vårdslös googling räknade jag på 200 g per person, senare visade det sig att det är 75 g per person när det gäller julbord, så nu har vi massa potatis över men det gör ingenting – även om skafferidörren inte riktigt går att stänga.

Vi har hållit på hela dagen med detta förstås. Vi började städa på allvar igår, hämtade extra tallrikar och bestick och glöggkanna hos mamma, Björn bakade lussekatter och jag sydde om en julgardin till duk.

lugnet före stormen

I förmiddags gjorde Björn tryfflar som vi sedan glömde bort att bjuda på, och jag ordnade med pyntet. Det var lite klurigt att lösa långbordet men jag tog 2 gardiner och la omlott så det såg ut som en duk.

luciadukning

Folket kom vid 13-tiden, och eftersom vi träffas en gång om året så var alla främlingar för Simon så han gjorde som han alltid gör; stirrade tyst och storögt från min eller Björns famn innan han blev varm i kläderna och slog på charmen. Han satt i hoppgungan rätt länge, sen var det vila men han sov inte mycket… Det var nog svårt att koppla av med så mycket folk i huset och tack, tusen tack för uppfinnandet av babymonitorn apropå det. Efter det höll han låda tills folk började droppa av, då tog energin slut och när vi kramat siste man ur huset, dvs lilla Pim, kraschade jag i soffan med en urlakad bebis på magen.

krasch i soffan

Jag har lärt mig 2 saker idag:

  1. Man kan inte dricka julmust för att släcka törsten – det är som att hälla olja på eld.
  2. Pim. Det är utan tvekan det sötaste tjejnamnet jag nånsin hört talas om.

vakuumet efter att alla gått

Just nu sitter jag och dricker kall glögg vid vårt numera absurt överdimensionerade matbord och försöker samla tankarna i vakuumet efter att de sista åkt. Jag borde gå och lägga mig…

Det blev en bra dag trots allt, hoppas er Lucia blev lika trevlig som vår 🙂

glad lucia