Den årliga Kusinträffen

…med stort K.

Det är så att en gång om året samlas Björns alla kusiner på morssidan och äter julbord hemma hos någon. Det är knytis – det måste det vara för vi är ungefär 20 vuxna och 8 barn. I år var vi hos oss, och vi hade fått ansvaret för potatisen.

Hur mycket potatis kokar man till 20 vuxna? Efter en vårdslös googling räknade jag på 200 g per person, senare visade det sig att det är 75 g per person när det gäller julbord, så nu har vi massa potatis över men det gör ingenting – även om skafferidörren inte riktigt går att stänga.

Vi har hållit på hela dagen med detta förstås. Vi började städa på allvar igår, hämtade extra tallrikar och bestick och glöggkanna hos mamma, Björn bakade lussekatter och jag sydde om en julgardin till duk.

lugnet före stormen

I förmiddags gjorde Björn tryfflar som vi sedan glömde bort att bjuda på, och jag ordnade med pyntet. Det var lite klurigt att lösa långbordet men jag tog 2 gardiner och la omlott så det såg ut som en duk.

luciadukning

Folket kom vid 13-tiden, och eftersom vi träffas en gång om året så var alla främlingar för Simon så han gjorde som han alltid gör; stirrade tyst och storögt från min eller Björns famn innan han blev varm i kläderna och slog på charmen. Han satt i hoppgungan rätt länge, sen var det vila men han sov inte mycket… Det var nog svårt att koppla av med så mycket folk i huset och tack, tusen tack för uppfinnandet av babymonitorn apropå det. Efter det höll han låda tills folk började droppa av, då tog energin slut och när vi kramat siste man ur huset, dvs lilla Pim, kraschade jag i soffan med en urlakad bebis på magen.

krasch i soffan

Jag har lärt mig 2 saker idag:

  1. Man kan inte dricka julmust för att släcka törsten – det är som att hälla olja på eld.
  2. Pim. Det är utan tvekan det sötaste tjejnamnet jag nånsin hört talas om.

vakuumet efter att alla gått

Just nu sitter jag och dricker kall glögg vid vårt numera absurt överdimensionerade matbord och försöker samla tankarna i vakuumet efter att de sista åkt. Jag borde gå och lägga mig…

Det blev en bra dag trots allt, hoppas er Lucia blev lika trevlig som vår 🙂

glad lucia

Lyxen att kunna påbörja nytt

“Det skulle vara kul att måla om sovrummet idag”, sa jag i lördags morse innan vi ens hunnit upp ur sängen.
“M-m”, sa Björn och flydde ner i köket. Efter en stund kom han tillbaka; “men vi sa ju att vi skulle riva väggen i köket innan vi fortsätter här uppe.”
“Jamen då gör vi väl det idag då.”

Björn har velat riva den där väggen sen vi flyttade in, jag har sagt nej eftersom vi måste koncentrera oss på att få övervåningens golv lagt så att vi kunde flytta upp. Men nu när golvet är lagt, trösklarna på plats, klädkammaren klar och kommoden installerad i badrummet så finns ingen anledning att vänta. Vad vi dessutom hade sagt var att innan vi river väggen i köket skulle vi flytta glasdörrarna till min ateljé och bygga igen väggen intill, för att inte ha stora tunga glasdörrar stående lutade mot väggen i närheten av väggrivning och för att inte ha för många grejer på gång samtidigt.

Det är en sällsynt lyx att få starta dagen med att påbörja ett nytt projekt (eller delprojekt) istället för att hela tiden fortsätta på ett gammalt som aldrig tycks ta slut.

dörrflyttning

Ju förr vi river köksväggen desto bättre. I december är det vår tur att vara värdar för den årliga kusinträffen (Björns sida), och det kommer ganska mycket folk. Helst vill man kunna visa upp det färdiga resultatet förstås (helrenoverat kök, plattor istället för björkparkett, köksö, nytt golv på hela bottenvåningen, ommålat/-tapetserat i alla rum, vitmålad trappa m.m.) men jag tror vi får sänka ambitionerna en aning och vara nöjda om alla får plats bara.