Jobba lugnt
Jag sitter och jobbar i ateljén. Datorfläkten surrar, axlarna känns, ryggen känns, hjärnan envisas med att parallellspela möjliga plots i kommande säsong av Lucifer och samtidigt försöka fatta något som jag fick ett kort intro på i juni, innan semestern. Klockan surrar på armen; Rör på dig. Jag reser mig och försöker nå taket – det går inte idag heller – och hör hur Björn kommer hem med barnen i hallen.
“MAMMAAAAAAAAAAAA!!” Simon vrålar, Adrian får (antagligen) en knuff och börjar kristallglasskrika, ytterdörren smäller igen och cirkusen är igång.
Jag sätter mig ner igen. Koncentrationen uteblir helt, jag hör på tjuten utanför arbetsrummet och stirrar på datorn. Jag kommer inte jobba mer idag. Jag kan FÖRSÖKA jobba tills jag har “jobbat klart”, men varför? Vem tackar mig för det?
Jag tänker att jag lika gärna kan gå ut till min familj och vara med dem, det är inte som att jag kommer få nåt mer gjort idag och jag har ju saknat ungarna halva dan, men istället sitter jag kvar. Som en trotsåring skjuter jag ut hakan för mig själv och mumlar nåt vanligt om fuck it och att andas.
Jag har PMS dessa dagar. Tålamod, ork och allmänt lyckorus lyser i sin frånvaro till förmån för valfritt mörker. Jag vet att jag inte är nån större tillgång i det här skicket, så varför ska jag välja kaotiskt, om än högt älskat, sällskap framför lugnet jag behöver; vem vinner på det?
Så jag gömmer mig en stund till.