Sjukdomsvolley

Nyårsafton var precis lagom. Vi packade ihop oss allihop och åkte till Björns bonussyster Joanna & Ron. Jessica och PerOve var också där (Joannas syster), samt Joannas barndomskompis och hennes sambo från Irland. Större delen av kvällen fördes därför på engelska, vilket var en kul krydda till ett redan mysigt gäng.

Simon höll låda som vanligt. Han var mer reserverad än han varit förr, men efter inte särskilt lång tid började han röra sig fritt och mot slutet när vi skulle åka hem så delade han frikostigt ut kramar på löpande band. Han satt till och med i famnen på irländaren med den starka rösten.

Klockan var strax före 22 när vi lämnade dem, jag är fortfarande förvånad att Simon höll sig pigg och på gott humör hela kvällen.

När vi satte oss i bilen mådde jag fortfarande kanon, om än trött, men la märke till att halsmandeln ömmade på utsidan. När vi var nästan hemma hade jag sjukdomsont i hela kroppen och på 12-slaget mådde jag så kasst att det kändes som om jag hade en omöjlig natt framför mig.

Idag är det lite bättre. Björn har tagit en föräldradag och varit hemma med oss, och jag har sjukanmält mig. Imorgon kommer han antagligen jobba halvdag och hämta Simon på föris (vi ringde och kollade om vi kunde komma ändå, även fast vi inte anmält) efter lunch. Allt jag behöver göra är att se till att han kommer dit till 9 ungefär.

På nyårsafton var det 10 grader varmt och regn, nu är det -2 och lite snö. Jag mår SKIT. Jag är yr och har ett mysigt konstant tjut i öronen. Men, men… jag är jätteglad att jag hann fira nyår i alla fall. Det här är utan tvekan Björns förkylning, och han satt ju med den på julafton så det kunde definitivt varit värre.

Från det ena till det andra; jag har upptäckt en bildtjänst; Unsplash*. Antagligen flera århundraden efter alla andra MEN upptäckt, icke desto mindre. Gratis bilder att använda precis som man vill. Hurra 🙂

 

 
*OBS ej sponsrat såklart

Magsjukan slår till

Man har sagt mig att ingen kommer undan magsjuka, men det verkar faktiskt som om alla i lägret klarar sig den här gången. Alla utom Simon.

I fredags kom det mail från förskolan om 2 fall av magsjuka på avdelningen, tillsammans med en bestämd påminnelse om att barn som varit magsjuka måste vara hemma i minst 48 timmer efter att de kräkts sista gången.

Simon verkade klara sig bra däremot – ända tills Björn ringde mig på jobbet samma kväll vid 21:45, sa “han har spytt ner allting” och undrade var vi har all plastad frotté till sängen hans. Stackars unge. Stackar ALLA som blir magsjuka, faktiskt. Efter 3 månaders motsvarande magsjuka i början av graviditeten är jag nästan gråtfärdigt medlidsam med alla som insjuknar i illamående och kräkningar.

Resten av natten gick bra, men i lördags morse tog det fart igen. Simon satt på skötbordet med benen över kanten. Jag höll honom under armarna medan han lutade hjässan mot min bröstkorg och kedjekräktes på mina fötter och badrumsgolvet. Han hade ingenting kvar att kräkas upp, ändå fortsatte han. Den lilla kroppen skakade ryckigt, och när han fick tillräckligt med luft uttryckte han protest så gott det gick. Ingen babygråt eller så, utan mer långa läten i stil med “uääääääähh” medan saliven droppade i sega strängar mot golvet.

Vi har alla varit där, och ingen vid sina sinnens fulla bruk vill tillbaka dit. Magsjuka är bland det vedervärdigaste som händer oss alla nån gång ibland. Ve och fasa.

Han var vaken i 2 timmar, sen sov han till kl 15 och sen var det över. Matlusten var nedsatt igår och idag är han fortfarande sliten, så idag vabbar jag (för första gången någonsin) i 2 timmar innan Björn kommer hem vid 16 och jag kan dra till jobbet.

Förhoppningsvis klarar vi oss utan att bli sjuka i veckan heller.

Jag är dundersjuk

Jag är DUNDERSJUK. Framförallt i huvet, resten av kroppen är mest bara svag och feberynklig. Den här dagen tänker jag stryka ur registret sen.

Jag är inte ofta sjuk. När jag var liten kunde jag ibland känna att jag ville vara hemma från skolan – inte nödvändigtvis för att leka, mer för att vila och vara ifred (och såklart pyssla med nåt) – men min mamma lurade man inte i första taget. “Jag vill inte” funkade inte. En gång försökte jag lösa det genom att äta tandkräm, jag hade hört att man fick feber av det, men det funkade inte heller och äckligt var det dessutom.

Som vuxen är jag tacksam för mitt robusta immunförsvar, och när jag väl är sjuk håller det oftast inte i sig särskilt länge. När jag är sjuk går jag till jobbet ändå, och nu vill jag bara säga att jag vet att ingen tackar mig för det. Jag tycker däremot att jag inte mår sämre där än hemma, men där blir jag i alla fall distraherad från det.

I dagens läge är mitt jobb att hålla vår son med allt han behöver. Imorse, efter en mycket kort natt med mycket febervridande och torrhostande, kände jag med gråten i halsen att den uppgiften översteg min förmåga. Jag orkade inte. Simons morgonjoller tedde sig som auditär tortyr i både tonart och decibel. Att släpa mig upp ur sängen kändes inte ens som ett alternativ.

Björn tar pappaledigt idag, och jag ska sjukanmäla mig till försäkringskassan.

Nu ligger jag i sängen och ser med febervärkande ögon på snön som faller utanför fönstret. Jag gillar inte att ligga här.

dundersjuk vinterpromenad

Det här hade jag velat göra nu. Promenera med Simon i knarrande snö och iskyla, precis som i förrgår.
Älskar snö. Det är så vackert, liksom rent och rogivande.

Fan vad synd det är om mig just nu känner jag. Usch.

SaveSave