Att manipuleras (och besegras) av tvååringens järnvilja

Utbrott deluxe

Adrians järnvilja ger upphov till utbrott deluxe i badrummet på kvällarna, särskilt när det är Björn som försöker borsta tänder/klä av/byta blöja/smörja in/klä på/vad som helst. Björn är envis som synden, han med, så de frontalkrockar och så står de och stångas och mäter sina viljor medan Adrian blir mer och mer utom sig.

Björn gör inget fel, han gör det bara på sitt sätt och tycker att det är för h*lvete samma rutin varenda kväll, det kan omöjligen komma som en överraskning osv., och detta passar inte lille monsieur. Så han skriker.

Inte det där falsettskriket som alla småbarn utrustats med, utan ett fullkomligt hysteriskt, desperat, ångestfyllt, ilsket och förtvivlat vrålande av två ord: ”mamma” och ”nej”.

Det här väcker väldigt mycket känslor hos mig som jag gör mitt bästa för att lägga band på men, ja … jag blir distraherad. Hans skrik tar två stadiga tag om mammahjärtat och vrider det till tusen nålar. Hjärtat hör att mitt barn tror att han håller på att dö, att han blir misshandlad, att han om och om igen förtvivlat ber att hans mor ska rädda honom men hon kommer inte till undsättning, hon sviker honom på avgrundens rand och vänder honom ryggen.

Att hantera, eller inte hantera …

Det som resten av mig försöker upplysa hjärtat om är att undergången ifråga består av ett, av den fylliga odören att döma, högeligen nödvändigt blöjbyte samt tandborstning. Badrummet är ganska litet och spektaklet utspelar sig alldeles intill mig och Simon, som båda försöker tilltala offret med jämna mellanrum och skjuta in lite avbrytande energi i vansinnet. Det har noll effekt, för att inte säga negativ.

Det finns kvällar när jag övermannas av mina känslor och erbjuder mig att byta plats med Björn, som rycker på axlarna och säger ”visst”. Min hjärtekrossare kastar sig i min famn och blir med ens tyst, lutar huvudet mot min axel och kramar mig hårt, hårt. ”Mamma,” säger han mjukt och mitt hjärta gråter av kärleksoverload och nederlag. Sen måste jag borsta hans tänder och det protesteras och tar tid, men jag är lite vigare i inställning och attackplan än min älskade sambo så jag kan parera ungen lite bättre. Han får inte som han vill, men han hinner med.

Det finns flera saker här som gör att det är så svårt att palla med. Dels att han så tydligt favoriserar mig över sin far; det är som om han försökte få med mig i sitt lag mot pappa och Den Fruktansvärda Hygienen. Jag blir ledsen för båda deras skull men mest för Björns. Det är inte kul att vara föremål för ”nej, inte du, jag vill inte ha dig”.

Dels är det den där lilla känslan av att manipuleras av en tvååring. Du som känner nån som är typ så gammal vet vad jag menar, för jag tror inte ett ögonblick på att vår lilla Gulleskrutt är ensam om principen i sitt angenäma kvällsbeteende.

”Inte!”

”Vaddå inte?”

”Inte bullegutt!”

Bild från i somras.

Språkförbistring i trappan

Vi ska gå upp för trappan. Adrian går klättrar med mig efter sig.

Han stannar snart och håller upp handen mot mig:

”Topp, mamma.”

”High five! … Eller vaddå stopp?”

”Topp. Säl.”

”Är du en säl?”

”Neeeeeeeej! Sääääääääl!”

”Jag veeeet att du kan själv, jag har inte rört dig.”

”Säl. Inte oumpa.”

”Oumpa, oumpa, fallerallera … Jag lovar, jag ska inte stötta dig på rumpan förrän du trillar.”

”Ja-a. Nä-ä.”

”Ok.”

Han blev frisk lite för fort

Min sista vecka själv, dvs min sista vecka med massa egen tid innan Björn skulle gå på semester och föris sommarstänger för 2 veckor, hade jag planerat att röja upp min arbetsplats i den pågående konstruktionen av ateljé/arbetsrum som pågår där den stora skärmen står, och sen tokplugga.

Dag 1

– gick som planerat. Mycket blev gjort och arbetsytan frilades, även om det tog hela dan. På kvällen fick Adrian feber (39.9°) från ingenstans så det blev en förväntat lång natt. Du minns kanske mitt utspel om skitnätter, och vad som egentligen är problemet med dem? Det här var inte en sån natt, för jag var inställd på det. Jag var typ glad när Adrian gick med på att äta gröt kl 02:53, särskilt som jag redan hade lyckats finta i honom välling.

Dag 2

– Mysvab. Att vabba med en unge som är för sjuk för att orka bråka, men tillräckligt bra för att inte bara grina och gnälla, är helt underbart visade det sig. Det är så länge sen de var sjuka (eller har jag minneslucka nu?), har för mig att det var ganska kallt och en hel del ytterkläder inblandade då, men nu …! Alltså han var så stillsam, men ändå glad och mysig, att jag gick runt och stormtrivdes. Vi gick till affären för att handla nån grej vi saknade till middan, och sprang rakt på en barnteater som körde föreställning på torget. Tyvärr var det outhärdligt varmt i solen och på torget var det vindstilla mellan husen, så vi stod en stund i skuggen och tittade innan vi släntrade vidare till en skuggig (och tom) parklek.

Han var till och med glad och stilla när jag var in och skulle beställa tapeter till hans rum. Försäljerskan kämpade med att räkna ut hur många rullar jag skulle behöva, medan Adrian satt och småflirtade med henne och kom med ett försiktigt s u p e r g u l l i g t ”hallå?” när hon tittade bort för länge.

Dag 3

– Mera mysvab. Febern var borta men han var trött, så vi tog cykeln bort till mamma på förmiddan och så fick han sitta på verandan i skuggan och plocka ostört med de leksaker som finns där. Han satt helt insnöad i sin lek med prylarna utspridda i en ring omkring sig, medan mamma och jag drack te och småpratade. Länge satt han så, och vi reflekterade över hur skönt det måste vara för honom att inte behöva ha Simon inpå sig som tar och byter och stör för en gångs skull, särskilt som han inte var i form.

På kvällen däremot var han sitt vanliga jag igen, åt pizza som om han aldrig hade sett mat förr och hade energi för 15 pers.

Dag 4

– Sedan länge planerat besök hos Tess. Adrian var lyckligt tillbaka på föris och allt var i sin ordning. Jag hade en märklig känsla vad gällde Simon på morgonen, men han hade ingen temphöjning ens och betedde sig normalt så jag lämnade dem på förskolan med orden ”om det är nåt så ring direkt, för jag kommer att vara en timme bort idag”.

Tess bjöd på brunch; äggmuffins, smoothie och fruktcocktail. Det var gott, det var mysigt, det var som vanligt himla trevligt och mitt i när det var som mest intressant (vi snackade kreativa jobbgrejer) så ringde de från föris och meddelade att Simon plötsligt hade 38.5°. Det var bara att fortsätta snacka men att samtidigt plocka ihop sina prylar och hojta de sista smakråden i trapphuset på väg mot bilen.

På kvällen var Simon helt utslagen. Jag har aldrig sett honom så påverkad av feber tidigare, men det var kanske oundvikligt; han blir ju äldre. Han bara låg ner, hela tiden, ville inte äta och helst inte dricka. Så svårt det är att se sina barn sjuka och inte kunna göra något alls för att underlätta.

Dag 5

– Mysvab. Igen! Hurra!! Febern höll sig borta, han var medtagen och stillsam men ändå på gott humör. Mamma kom över och tillbringade lite tid med oss när Simon hjälpte mig att plantera om mina high-fiveväxter som förökar sig i en något oönskad hastighet.

Efter det åkte vi alla tillsammans till blomsteraffären för att titta på ”blomman som ätej shugoj” (flugätande krukväxt), och sen var det dags för en motvillig lunch och sen sov han tills det var dags att hämta Adrian (=jag hann träna).

Tyvärr kom febern tillbaka igen på kvällen, och han höll Björn sysselsatt stora delar av natten.

Dag 6

– Lördag. Simon vaknade skakig på morgonen och bad om vatten, vilket han fick och sen kräktes upp. Märklig grej, för han var helt samlad medan han höll på och hulkade över toaletten – dit jag burit honom efter första uppkastningen utanför klädkammaren – och sa ”de kommej inte me” mellan kräkningarna som ändå höll i sig en liten stund.

Frukosten kom också upp, på hallgolvet. Björn fick anledning att upptäcka hur mycket sprickor och hål, där kräkt mjölk kan gotta ner sig och fastna, som finns i fogarna mellan golvplattorna medan jag duschade pojken ren i badrummet och Adrian satt vid köksbordet och ropade att han skulle ner från sin stol.

Inte maginfluensa

Och nej, det här var inte maginfluensa eller kräksjuka, i den mån det är möjligt att veta det. Simon har känslig mage som inte gillade kombon nyvaken/hög feber/massor av kallt vatten i ett svep. När han börjar kräkas ger han sig inte i första taget, så är det alltid. Med uppretad mage kräks han lätt igen, och han mage var inte alls glad.

Dag 7

Packdag, för i måndags åkte vi till landet för 2 veckor.

Antal studiedagar

Antal studiedagar av 5 möjliga: 0.

Läggningsrutin(er) och orättvisor

Läggningsrutin

Vi lägger barnen varannan kväll, jag och Björn. Alltså varannan kväll lägger jag Adrian, och varannan kväll Simon.

Vår – eller ska jag säga deras? – läggningsrutin börjar kl 19 med välling till Adrian och Simon får varm/kall mjölk med frysta lingon om han vill. Det är ett mysterium för mig varför man väljer att ha frysta råa lingonbär i sin kvällsdryck, men det är å andra sidan inte jag som ska dricka den.

Sedan följer badrumscircusen med tandborstning, fuktkrämsbrottning, olovlig vattenlek, förtvivlat hysteriska sammanbrott över att blallan (blöjan) liksom kränkningarnas moder (pyjamasen) ska på, alternativt lajvande om en snigel som inte har några ben, en bäbiskatt och/eller pirater.

”Mamma! Suta nu då! Ja behöväj ingen futtkäm, ja ä en PI JAT!!” hojtar den ene medan den andre redan vrålat sig hes och nu avgrundsväser på utandningen.

Sedan delar sig spåret.

Simon

Jag lirkar/lurar/lockar/bär/jagar Simon in i hans rum, plockar fram hans napp och lägger mig på sängen och väntar på att få en bok. Det händer att han inte kommer, och då väljer jag en själv. Det händer att han inte kommer då heller, varpå jag undrar om han inte vill ha nån saga och lite längre fram i den diskussionen brukar han gräva ner sig bredvid mig och lyssna. Efter sagan vill han dricka vatten, och sen sätter jag på CD-spelaren med sago-skivan, kramar godnatt och stänger dörren.

Förr brukade han gå upp igen, komma ut ur sitt rum och hojta ”Argh!” och svänga piratigt med armen, och skratta när vi bar tillbaka honom, men det verkar ha gått över nu. Trots det sitter vi kvar en stund i soffan utanför och vaktar, medan han ligger där inne i sin säng och sjunger, pratar och spelar speldosa.

Adrian

Giv mig styrka.

Adrian har taggat på sagostunden halva kvällen. Han är så peppad att han rusar ut ur badrummet raka vägen till sitt rum och hämtar en bok som han möter mig med halvvägs tillbaka. Tillsammans går vi till sängen, jag hämtar en napp och eventuellt pyjamasen och måste hela tiden påminna om vilka uppenbara samma-som-igår-saker som vi måste göra innan vi kan läsa sagan. Han är helt med, och när det är dags att lägga sig bredvid mig är han så uppspelt och lycklig att han skrattar entusiastiskt när jag lyfter upp boken.

Han brukar få en 10-15 minuter oftast, sen sjunger jag lite och sen är det godnatt.

Adrian protesterar. Jag berättar saker som att alla ska sova, Simon också, osv. Jag lägger ner honom i hans säng. Han börjar grina ilsket. Jag lägger över täcket, pussar godnatt. Han sparkar av sig täcket och skriker medan jag går ut och stänger dörren.

Fram till hit ungefär låter det likadant oavsett vem av oss som lägger honom. Men i mitt fall så klättrar han ur sängen och kommer ut ur sitt rum redan innan jag hunnit sätta mig i soffan. Jag fångar honom, upprepar nedläggningen i sängen, varpå han upprepar sitt gubben i lådan-nummer igen. Och igen, och igen, och igen.

Och igen.

Då kan Björn gå in, om han är klar med Simon alltså, och bara lugnt ta Adrians ansikte mellan sina händer, titta honom stadigt i ögonen och säga att du ska sova nu.

Adrian protesterar ändå trött, men lägger sig ner och kommer inte upp igen.

Wtf?

När Björn kör läggningen med Adrian bråkas det en 5 min sen somnar ungen UTAN att Björn behöver ligga bredvid och spela slowmotion basket med hans huvud för att förhindra att han reser sig upp, eller stå som en målvakt på andra sidan dörren och vara beredd på att ta emot när handtaget sakta vrids nedåt.

läggningsrutin
När som helst nu… När som helst.

Jag har uppenbarligen ingen auktoritet. Jag har inte heller hjärta att vara hård det sista jag gör på kvällen, men även när jag är det så har det noll effekt – antagligen för att jag inte är konsekvent.

Men det finns hopp!

Härom kvällen bad jag Björn demonstrera sin teknik på mig. Låtsas att jag är Adrian, sa jag. Det gjorde han, och sen gick jag in till vår lilla lådgubbe igen, kopierade Björn och talade om vad som skulle hända nu. Adrian accepterade (!! OMFG !!), på sitt sätt. Dvs han fortsatte att protestera, men övertygelsen hade liksom runnit av honom och 10 min senare var det knäpptyst.

(paus för stående ovationer)

(ridå)

Var min skitnatt ett test, och i så fall, klarade jag det?

skitnattDet värsta med att inte få sova om nätterna

Det värsta med att inte få sova om nätterna när man har småbarn är inte det faktum att man inte får sova. O nej. Det värsta är att man hela tiden leds att TRO att man ska få sova, och sen knuffas ur den villfarelsen – känslomässigt jämställt ett magplask på trottoaren från ettans trampolin – om, och om, och om igen tills något annat bryter tortyrcirkeln, typ väckarklockan. Eller ett annat barn som har sovit (hur!?) klart.

Oh the joys of parenting

Det händer mycket med, och runt, Adrian nu. Jag blir lite åksjuk.

Han äter, till exempel, allt. Är det något han aldrig nekar så är det mat, i vilken form det än må vara – alltså även sandkakor och övrig imaginär kost – men igår så skulle han inte ha nån middag.

Jag vet att han äter på föris så jag blev inte mer fundersam över detta nya än att jag undrade om han tänkte bli sjuk. Men sen vägrade han vällingen innan läggdags, och jag blev jätteorolig. Inte för honom, men för min natt. Jag vet ju att han kommer att bli hungrig, jag vet att han kommer att vakna av hunger – om han inte blir jättesjuk, då vaknar han av det istället.

Han fick därför dricka sin välling medan Björn läste saga i sängen, som ett undantag, samtidigt som jag med lätt ångest längs ryggen tänkte att om det här är ett test, nu, så kan vi inte gå med på det (vällingen i sängen) imorn igen och jag måste ta min skitnatt (-nätter) vid hornen.

Ve och Fasa.

Hashtag: Skitnatt

Jag har berättat om Adrians natterror förr, men han var yngre då och har utvecklat nya sätt att nå bättre resultat.

Han höll sig till kl 03:12. Då vaknade jag av att han hade klättrat upp ur sin säng och satt sig på mitt huvud, och sa ”uuuh, uuuh, mamma, mamma, uuuh, uh” på repeat.

”Nej. Adrian, vi ska sova nu. S o v a . Sov. Lägg dig ner. Ligg! Var är nappen? Vaaaar är nappen? Hm? Där! Ligg!”

Det säger jag alltid när det här händer. Han verkar ha listat ut det. Han svarade med att skrika åt mig, men sen la han sig och försökte (kanske) sova men det gick inte. Kl 04 drevs jag alltså upp att göra välling med honom på armen.

Ibland önskar jag att det var vinter jämt. Kl 04 har nämligen solen varit vaken ett bra tag, det är fullt dagsljus ute och Adrian vaknade förstås helt och fullt. Han drack sin välling, sen tittade han på mig och skickade en ny order:

”Äta.”

”Nej. Sova.”

”Nej.”

Vi gick upp till sovrummet igen, och jag la ner honom i hans säng. Ny order:

”Handen.”

Jag måste ligga i en sovfientlig ställning med huvudet på hans rängram för att nå ner till hans hand och hålla den, men det fanns inte mycket jag inte var beredd att gå med på för att få honom att somna.

Jag somnade i min sovfientliga ställning, vaknade till med ont lite överallt och lirkade upp handen ur hans järngrepp.

Inget hände. Jag la mig tillrätta, hela mitt väsen segervrålade tyst äntligen! – då gick Björn upp, eftersom klockan hunnit bli 05:12. Jag kunde höra honom öppna trappgrinden. Jag höll andan. 05:13 var Adrian på väg upp på mitt huvud igen och jag var klarvaken. Igen.

Han fick ligga bredvid mig, jag gav upp. Det gjorde inte han. Han småsparkade, kramades, gosade, pillade, småpratade och försökte sätta sig upp ett par gånger, varpå jag tryckte ner honom i liggläge igen och tänkte att men va FAN! Kan jag få VILA i alla fall?

Adrian somnade till, sen vaknade Simon. Sen vaknade Adrian, igen, och klättrade ner ur sängen och gick in till Simon. Jag borde följa efter, tänkte jag. Jag borde förhindra bråk innan det händer för jag orkar inte med det, tänkte jag. De kanske klarar sig utan mig en stund, tänkte jag vansinnigt och tvärsomnade.

De lekte på ganska bra för Simon var på sitt snälla humör, men till sist bestämde de sig för att mor hade sovit klart. De kom in tillsammans till mig och klättrade upp i min säng, hoppade lite på mig, tog mitt täcke och satte på fläkten. Det var som om deras far gett dem en hemlig lektion i hur man gör för att få upp mamma ur sängen vare sig hon vill det eller inte.

Sånt där som får en att ifrågasätta sig själv som människa

Frukost. De måste ha frukost, varje sekund som jag ligger kvar här nu är en sekund jag skulle kunna sova sen efter att jag lämnat dem på föris, tänkte jag innan jag gick upp och startade bråket.

Egentligen var det Adrian som började, kl 04 ungefär, men jag är den som är vuxen så det ligger på mig. Det blir gärna så att jag blir lite sur av såna här nätter, och med noll tålamod, noll känslobuffert och känslan av att ha blivit provocerad under en längre tid och nu fått nog, så närmar jag mig min vardag i attackläge. Jag orkar inget annat. Jag orkar inte vara mentalt flexibel, tänka vuxna saker, sätta mig över det hela. Jag är sämre än så, tyvärr.

Detta innebär att minsta motgång möts av en frontalkrock från min sida, och minsta opponering mot det möts av konsekvens. Exempel:

Båda skriker ikapp åt varandra över sina matskålar på bordet medan de inte äter. Shh, säger jag. Sluta skrika, säger jag. Stopp! ryter jag och slår näven i bordet. De tystnar, tittar på mig och ler, inuti mig glöder det när jag sansat säger Tyst! åt var och en av dem med ögonkontakt. Sluta skrika, jag orkar inte. Jag ser att Simon drar efter andan och förekommer honom; Simon om du fortsätter skrika nu, då är det färdigt.

Simon skriker leende med blicken stadigt fäst i min, och jag tappar humöret. Jag bär honom omilt uppför trappan och stänger in honom på hans rum, smäller igen dörren och går ner. Simon grinar bakom dörren. ”Jag vill ha mat!” vrålar han förtvivlat.

Så fort jag kommer tillbaka börjar Adrian vifta med sin yoghurtsked. Det skvätter, jag lägger ner hans hand med skeden i, säger lite sammanbitet ”inte så, ät istället”. Adrian fortsätter, jag tar ifrån även honom maten och torkar honom och sätter ner honom på golvet. Han grinar och skriker ”äta!”.

Inuti, bakom mitt ilskna humör medan båda mina barn skrek efter mat som jag nekat dem, började jag undra om det inte möjligen skulle kunna vara så att jag eventuellt skulle ha kunnat hantera den här morgonen lite annorlunda.

Men det var lite sent att göra om nu. Jag tog fram datorn istället och satte Adrian framför Shaun the sheep, och arbetade mig sedan metodiskt fram längs resten av vägen mot leverans till förskola. Jag måste klä på dem, jag måste klä på mig, de skulle ha med sig extra byxor. Jag släppte ut Simon, som tjatade om mat så att jag måste förklara att han försuttit sin rätt till resten av sin frulle genom att skrika och bråka istället för att äta. Gör man så, då är man inte hungrig.

”Jo, mamma, ja ä de. Ja ä hungi!” sa han och jag smälte grät floder inuti medan jag sa att synd, du får äta mer på föris i så fall.

Ett test

Det var definitivt en prövning, och även om jag som sommarlovsfirare har möjlighet att sova ikapp på förmiddan efter en skitnatt som denna så är ändå hela dagen liksom… förstörd, i brist på bättre ord. Jag menar, alla vet att motgångar jagar i flock.

Kunde jag hantera det här, till exempel? Efter att jag monterat tillbaka ytterluckan – medan ugnen var igång och jag redan bränt mig på tummen – och den på nytt fallit i golvet 2 gånger, så nej, inte så jättebra.

SaveSave

SaveSave

Adrian klättrar: mina säkra ställen är döda

Båda mina pojkar är duktiga klättrare. Det finns fördelar, och så finns det nackdelar med detta.

Fördelar

Förutom lovande utsikter inför framtida familjeklättring som aktivitet, liksom stoltheten i att ha producerat barn med begåvning, så finns det inte så många.

Eller jo, förresten, några. Båda blir glada av klätterställningar så de springer oftast åt samma håll, och när jag hittar dem på de mest otippade (och utsatta) ställen så behöver jag inte bli skräckslagen som allra första reaktion.

Att Simon kan klättra vet vi sedan länge, och nu kopierar Adrian.

adrian klättrar
Ja, han tog den själv.

Den här också.

Liksom den här…

…och den här. Han kom upp baklänges, med fötterna först.

Nackdelar

Ja, jag är såklart mer stolt än något annat över min yngstes erövringar, men det finns tillfällen när den känslan är som bortblåst. Det är nämligen så att han klättrar urskillningslöst.

Skynket/tygspärren jag sydde till trappstegen upp till loftet på landet har ingen som helst effekt, och där uppe finns inget fallskydd värt namnet.

Mina glasögon försvann för några veckor sen. De återfanns av Björn, eftersom de låg i en av hans skor i garderoben.

”Bränt barn luktar illa”, som Björns far brukade säga när Björn var liten.

Snart blir Adrian gammal nog att förstå, och komma ihåg längre än 2 minuter, när vi pratar med honom, men fram till dess håller han oss på tårna.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave