Skidskolan i Hundfjället

skidskolan i Hundfjället
Skidskolan i Hundfjället har samling med Valle sista skidskoledagen.

6-årsfasen

Adrian har haft det lite rörigt omkring sig nu i kanske ett halvår eller så – det var rörigt innan också, under upptrappningen, men inte som det varit sedan han började i skolan. Det är inte olikt Simon för ett år sedan, så det mesta av det är antagligen nåt han måste igenom, men till skillnad från Simon så har Adrian ett temperament som vi inte vet varifrån det kommer. Just nu är det jobbigt för honom. Den här här fasen eller vad det är som pågår ställer till det så dant. Han är en mjuk och snäll person i botten, och jag kan se att han har svårt med effekterna som hans eldigt impulsiva framfart har ibland. Den som blir mest ledsen i hjärtat är oftast han själv. 

Fritt spelrum

På skidskolan i Hundfjället fick detta tyvärr fritt spelrum med en ung och oerfaren skidlärare och okända barn. 

Jag hade bokat pojkarna i samma grupp, även fast det var 7-9 år i den gruppen. Jag tänkte att de båda två åker för bra och är för stora för att gå med 4-6 år, och det är krångligt att de går i olika grupper. 

Första dagen gick sådär. De bråkade med varandra, och Adrian fick skulden för det. Det skulle han antagligen också ha, men det var lite stökigt och jag sa till dem båda två på kvällen att om man inte sköter sig i skidskolan, då får man inte gå kvar i gruppen. Skidläraren är ensam med alla barn som hon inte känner, det är inte så lätt för henne heller och alla måste hjälpas åt. Båda pojkarna nickade allvarligt och andra dagen gick det bra. Tredje dagen var det lite vingligt igen, och den fjärde dagen havererade det 15 min innan lektionen var slut. Då ringde Adrian mig från sin klocka, och när jag svarade sa han bara “hej mamma” och sen sa en främmande mansröst:

“Ja hej, jag heter Tobias och är pistvakt. Jag sitter här med Adrian, det blev bråk i skidskolan och skidläraren hade redan dragit när jag kom dit så jag tog med honom därifrån, det var lugnast så. Var är du nånstans nu?”

“Eeeeeh … ok, jag vet inte riktigt var jag är, men på toppen nånstans. Var är ni?”

“Vid värmestugan, kom ner till oss så väntar vi här.”

Jag åkte ner. Det var lite oklart vad som faktiskt hade hänt, men Adrian berättade senare att Sebbe, en annan pojke i skidskolegruppen, hade retat honom. Då hade Adrian slagit honom, det hade Sebbe skrattat åt, och då hade Adrian blivit jättearg. Då hade skidläraren tagit Adrian åt sidan och sagt att man inte fick slåss, och att han fick vänta vid liften medan resten av gruppen åkte upp utan honom. Då hade, enligt skidläraren, Adrian börjat sopa till främlingar vid liftkön och då hade till slut pistvakten kommit.

Jag är inte säker på att allt detta stämmer till fullo, det låter lite konstigt här och där. Till exempel verkar det väldigt märkligt att Adrian skulle gå bärsärkargång på främlingar när han är lämnad ensam. Å andra sidan så förstår jag att han hade svårt att hantera att bli lämnad kvar, utstött, helt själv. Vi får aldrig veta exakt vad som hände, vad vi däremot vet är att han hade sovit alldeles för lite ända sen vi kom. 

Femte dagen var han som en liten ängel, eller nästan. En stund. Tills Sebbe, 9 år, kom fram och stack ett pekfinger i sidan på honom. Då var vi fortfarande kvar, vi såg det. Adrian sa ifrån på skarpen, Sebbe lyssnade inte. Då gick jag till skidläraren och berättade, och sa att det nog vore bra om Sebbe och Adrian inte var bredvid varandra. Hon såg väldigt besvärad ut, som om hon kände att hon inte hade kontroll och vantrivdes – men det kanske är jag som läser in min egen tolkning där.

Hursomhelst så gav det mig och Björn egentid en dryg timme varje morgon, innan alla trötta semesterfirare släpat sig upp ordentligt, och Adrian var för det allra mesta på gott humör när han ärte med oss.

Skidläraren

Man kan kanske inte ha så höga förväntningar på de unga människorna som gör säsong som skidlärare i svenska fjällen. Jag har ingen aning om vad för utbildning de får, men de måste ju få en. Kanske fattas det vissa element i den utbildningen, till exempel hur man löser det när det blir bråk i gruppen, kanske inte. Men alltså den här skidläraren. Hon var så ung och verkade sakna inre driv – eller så dolde hon det väl. Hon log inte en enda gång under hela veckan, vad jag såg. Hon verkade inte tycka att det var så roligt. Visst, det är inte roligt med bråkiga ungar, men det är roligt att vara skidlärare när de inte bråkar och det märktes inte på henne alls. Jag tror att hon egentligen borde göra nåt annat. Skidskolan i Hundfjället är inte hennes grej.

Kanske ska vi ta en paus i vår

Vi håller på att försöka hitta en nya barnvakt till pojkarna, eftersom hon som varit hos oss i 3 år har slutat pga studier, men i ljuset var de incidenter vi hittar i diket efter Adrians framfart ibland så börjar vi undra om det är så klokt att introducera en ny ung person med begränsad erfarenhet. Alltså man måste ha förståelse och skinn på näsan, och så måste man vara lite slug om man ska ha med Adrian att göra just nu. Detsamma kan sägas om Simon, för övrigt. Det kanske är att ställa för höga förväntningar just nu.

Jag skulle avsky att se olika nannys komma och gå för att de blir avskräckta och/eller ger upp. Det skulle inte kännas bra för någon, allra minst för pojkarna. Vi ska kanske göra ett nytt försök efter sommaren istället, då borde det värsta av fasen ha lagt sig – INGEN orkar hålla på såhär så länge, det är inte möjligt.

Vi funderar.

Om resan till Hundfjället (och en milstolpe i liften!)

Bästa veckan på flera år

Vi var i fjällen för ett par veckor sedan, Hundfjället denna gång. Det var fantastiskt …! Det var den bästa veckan på många år, och så bra snö får man inte varje säsong även om man så åker dit 4 veckor per år.

Vädret …!

Vi hade fantastiskt väder också. När vi kom upp hade det nyligen snöat och det var mjukt i skogen och bredvid pisterna. Pojkarna gick i skidskola kl 9-10:15 dag 1-5 så jag, Björn och mamma hade en del tid på oss att åka fritt. Efter första förmiddagen, och efter att Simon glatt tjoande trasslat sig genom skogen i nysnön och jag åkt bakom och ylat om att få åka snowboard i detta makalösa före, så drog jag och Björn till skiduthyrningen och hyrde varsin bräda. 

Vi har länge sagt att pojkarna fortfarande är för små för att vi ska åka bräda när de åker skidor; det är mycket svårare att hjälpa dem på bräda. Vi trodde aldrig att vi skulle få åka i år heller, men så var snön bara för bra, och pojkarna ville åka i skogen – helst där det var ospårat (=drömmen) – och vi tänkte att vad tusan, vi får turas om. Mamma åker skidor som alltid, så vi vågade ta brädorna när hon var med. 

Mot slutet av veckan åkte mamma hem 2 dagar tidigare och det gick precis lika bra med bräda utan henne (tack och lov). 

En dip

Till skillnad från Lindvallen förra året, då särskilt Simon tyckte det var jobbigt, så tyckte båda pojkarna att det var kul i år. Mot slutet av veckan, när vi hade åkt varje dag både för- och eftermiddag, så började de dra i bromsen. De ville göra något annat. På morgonen den näst sista dagen, då det hade snöat hela natten och nysnön glittrade i solen utanför fönstren, så sa Adrian nej. 

“Jag vill inte åka skidor idag,” sa han.

“Jag vill inte gå ut idag,” sa han. 

Jag fick dra i den stora mentala handbromsen för att inte krokna under tyngden av vad han precis sagt. Vaddå inte åka skidor? Hädelse!

“Jag tänker inte sitta inne,” sa jag, “det är för magiskt väder. Ser du inte vintermagin i snöflingorna på ytan? Man får inte sitta inne en sån här dag. Du behöver inte åka skidor, men ut ska du.”

Jag träffade rakt på min sexårings dramanerv:

“JAHA? SÅ DU TÄNKER TVINGA UT MIG? DU TÄNKER TVINGA MIG ATT GÅ UT?!”

“Yep.”

“JAHA! MEN DÅ KAN JAG VÄL GÅ UT DÅ! JAG GÅR UT NU! HEJDÅ!!” Och så gick han. När han kommit halvvägs runt huset hade ilskan gått ur och han skrattade resten av vägen.

Milstople

Jag vet att pojkarna är i den åldern då utvecklingen går förhållandevis snabbt, ändå blir jag genuint överraskad när de passerar milstolpar som jag satte upp när de var bebisar. Som till exempel första gången de åkte lift själva, tillsammans. Alltså åh … jag vet att det kanske inte är nån stor grej i sig, eller för dem, men för mig som åkte bakom dem var det ena lyckliga 5 min.

Är de inte söta?

Mera

Mot slutet av veckan sög det så mycket i låren på mig att jag fortfarande inte riktigt återhämtat mig. Det var så värt det. 

Som alltid när jag kommer hem igen tänker jag att jag vill bo närmare bergen. Närmare vintern och närmare klätterklipporna. Och varje gång minns jag varför det inte går, och planerar en ny resa istället. 

Mitt nya mission det här året blir att skaffa en egen bräda igen. Jag har fått min brors gamla men den är för lång för mig egentligen. 

Kungsberget 4 nätter, med skidskola den här gången!

Sista minuten

För ungefär 3 veckor sen kom vi på att vi var sena, igen, med att boka skiddagar till sportlovet. Jag anser fortfarande att det är hål i huvudet att tvingas hålla dylika aktiviteter under lovveckorna, när allting är minst dubbelt så dyrt, och eftersom det gick så bra att åka utanför jullovet när vi skulle till Lindvallen i januari så bokade vi söndag till torsdag EFTER sportlovet. 

Sen ansökte vi om ledighet för Simon. 

Det visade sig att man bara får ta ledigt max 5 dagar per termin, av vilka Simon bara hade en dag kvar. Nu gick det bra ändå, med en kommentar från läraren att hon behövt få detta godkänt av rektorn i egen hög person.

Jag tänker att om vi inte hade fått ledigt, så hade vi löst det ändå eftersom det var för nära inpå avresan redan för att avboka gratis, men framöver? Vi får prata med läraren. 

Söndag – torsdag

Vi åkte hemifrån strax efter lunch i söndags. Vi stötte på en herre med hästtransport när vi tog en paus vid en mack. Han såg hur pojkarna tittade på vagnen och erbjöd dem att hälsa på hästarna. Adrian tordes inte med Simon klev käckt upp och klappade Disco på mulen, som om han aldrig hade gjort annat.

Vi kom fram i söndags eftermiddag. Solen lyste fortfarande snett genom fönstren och till min glada förvåning visade det sig att vi bokat den lägenheten som ligger närmast backen i den längan vi brukar hyra i. 

Det blir verkligen en minisemester, vi har till och med bokat skidskola. Den enda gruppen som fanns kvar ledig var den som startar kl 13, och även om jag inte var så säker så visade det sig att det var rätt nivå för dem. Pojkarna är inte överförtjusta i skidskolan, däremot gör de stora framsteg när de går där. När de efter lunch säger att de inte har nån lust att gå ut direkt igen, att de vill vara hemma en stund till, så säger vi bara att den som inte går i skidskolan får inget mysmellis (a.k.a after ski) sen på eftermiddan, för sånt får bara de som åkt skidor. Mer behövs inte. Vi har ungar som drivs av sina magar, ibland är det ganska praktiskt. 

kungsberget skidskola

Dessutom, när vi frågar hur de haft det på skidskolan, så ler de och berättar med lysande ögon att de minsann kan åka i BLÅ backar själva nu!

Vi har det oförskämt bra här, det enda som saknas är bastun enligt Björn.

Onormal vecka med Covid, personalbrist och mormor-dagis

Hemma igen

Det har varit en hektisk vecka efter att vi kom hem från Lindvallen. På förskolan härjar både misstänkt och bekräftad Covid-19 med tillhörande karantän bland personalstyrkan som nu är kraftigt decimerad. På grund av det vädjar de till familjer som kan hålla sina barn hemma att göra det, så att de ska slippa stänga helt. 

Min mor har räddat oss från vab den här veckan; hon har hämtat Adrian vid 8:30 varje dag och hållit honom sysselsatt fram till runt kl 16. Vi har henne att tacka för att vi får lön den här veckan.

Sen hörde skolan av sig och vädjade till alla föräldrar som kunde hämta tidigare att göra det, för att de skulle kunna få ihop verksamheten. Av den anledningen har vi hämtat Simon så tidigt det gått, och sen har han fått sköta sig själv en del tills vi varit klara med alla möten. Han har visserligen hälsat på i några stycken; mitt i videomöten och projektdiskussioner har Simon försiktigt kikat in från sidan, och då börjar alla vinka glatt. Sen har han kommit tillbaka med nån teckning eller annat alster som han smugit in i bild. Folk gillar såna avbrott, i alla fall första gången, barn är ju gulligt liksom, men sen räcker det. Jag har fått köra ut både honom och Adrian ur mina möten flera gånger den här veckan, men det är som det är. De tycker det är tråkigt att vara “ensamma” hemma, men det kan vara nyttigt också. Lyxen att få ha TRÅKIGT är inte något vi skämmer bort dem med.

Sammanfattning av Lindvallen

Valle i Lindvallen

Vi hade en fin vecka där. Sälenstugorna är mysiga och praktiska, men de ligger inte vid barnområdet och eftersom alla backar ligger bredvid varandra på rad åt samma håll, så blev vi tvungna att traversera större delen av liftsystemet för att komma dit och sånt tar ju lite tid. Det är inget fel på Lindvallen men det passar nog inte oss så bra, vi var överens om att vi inte behöver åka just dit fler gånger. 

Sen kan jag tillägga, som en parentes utan parentes, att Skistar inte lyckades så bra med sin information och kundservice som de gör på andra ställen. Ingen skada skedd, men en del mild irritation ändå över att tex ringa kundservice, bli satt i telefonkö utan att veta hur många som är före, bli erbjuden att bli uppringd och sen aldrig bli det, och till slut lösa problemet med att hitta rätt parkering genom att fråga grannarna. En del sånt. 

Vi har pratat om att åka en vecka till den här vintern, Björn var inne på att åka tåg till Åre Björnen, men jag tror att vi lugnt kan vänta med det till nästa år. 

En vecka i Lindvallen, januari 2022

Äntligen dags!

Pojkarna har längtat, särskilt Adrian. Förra veckan frågade han varje morgon om vi skulle “åka idag” och varje kväll om vi skulle “åka imorgon”. Svaret blev ju ja till slut, så i lördags kväll packade vi bilen och i söndags körde vi hit till Lindvallen. Resan upp gick bra, väglaget var rätt fint större delen av vägen även om det inte gick att hålla – dvs komma upp i – hastighetsbegränsningarna. Jag har blivit väldigt mycket mer försiktig sen olyckan hem från Björnrike; jag var inte oförsiktig innan, men det har satt sina spår ändå.

Två pojkar av samma skrot och korn

Det första som hände, innan vi ens kommit upp i backen i måndags, var att pojkarna gick ut först (såklart) och gav sig på att socialisera med grannarna medan vi klädde på oss. Det visade sig att en pojke, jämnårig med Simon, och en mindre pojke, ett år yngre än Adrian, också slussats ut före sina föräldrar (såklart) genom granndörren. Som Astrid Lindgren så fint beskriver det; när två pojkar av precis samma skrot och korn träffas för första gången så tänds det liksom som ett ljus i ögonen på dem. När jag hörde höjda barnröster utifrån öppnade jag dörren för att i vanlig ordning säga åt pojkarna att låta föremålen för uppmärksamheten vara ifred. Samtidigt slogs granndörren upp och en kvinna tittade ut, sannolikt i samma ärende för där stod fyra pojkar och diskuterade högt och glatt. När vi såg att alla verkade glada gav vi varandra en leende nick, sådär som man gör, och så sa hon:

“Har ni också fått ett sms om att skidskolan är inställd?”

“Va? Nej!”

Jag kollade och mycket riktigt. På grund av sjukdom var den inställd hela veckan – jag fick senare förklarat för mig att eftersom en stor del av personalen blivit sjuka och satt i karantän så måste kvarvarande personal sköta liftarna, för annars måste de stänga ner hela stället.

Första åken ville pojkarna köra mellan våra skidor, men sen la de ner det. Precis utanför vår stuglänga går en ganska lång knapplift, och längs med den backen går en ränna mellan pisten och träden och där åker de så fort de kommer åt. 

Simon har åkt en del ihop med grannpojken, Oliver, och en kväll var båda våra barn inne hos grannen en stund och helt plötsligt var jag och Björn ensamma här i stugan. Kändes lite märkligt ändå att båda två plötsligt inte var hemma. Hans mamma berättade för mig att Oliver och Simon verkar ha samma slags personlighet.

”Är det sant? Vad kul,” sa jag förvånat. ”Simon är inte direkt en mainstream-person.”

”Nä, de verkar vara precis lika sociala och utåtriktade. Han ska alltid prata med alla vi möter.”

”Jaha, där ser man. Jo, i sittliften får vi säga åt honom att låta folk vara ifred när vi märker att de inte vill prata med honom.”

Hon skrattade: ”Jag veeet! Oliver är precis likadan, vi måste se efter så att han inte stör folk som inte vill!”

Mamma gjorde oss sällskap

I förrgår kom mamma upp och igår var hennes första skiddag med oss.

Vi gick ut hårt och åkte i Fun Ride och mamma flög – och landade först på en skida och sen på inga skidor, men det gick bra. Sen trasslade hon och Björn och Simon till det i ankarliften och de fick hoppa av efter ett par meter framför mig och Adrian. 

Jag får ganska ofta anledning att lite stillsamt sådär – till exempel medan de passerar en och en åt fel håll i liften för att ta en ny – reflektera över hur lika min mor och min sambo är ibland. Jag vet inte VAD det är de har gemensamt, bara att det antagligen är nånting med hur de hanterar plötsliga saker. 

Simon & Björn

Tiden går för fort!

Nu är det bara två dagar kvar här för oss. Tiden har gått vansinnigt fort, jag fattar inte hur det kan vara så nära hemresan redan. Vi kom ju i förrgår – eller?

De första dagarna var det kallt, och snön ganska färsk. Orörd, på många ställen. Björn plockade fram sin bräda efter lunch andra dagen och åkte, och jag satt kvar i stugan medan pojkarna vilade, och led av sådan eländig avundsjuka att jag impulshyrde en egen bräda.

Visst, det är en nybörjarbräda, men det var vad som fanns och jag har fått tillfälle att åka flera åk på den. I lössnö. Bland buskar och grenar också, i och för sig – det var lite som att brädan och grenbuskarna styrde snarare än jag, men vad gjorde det. Jag var i himlen i flera sekunder per åk, så nu har jag bestämt att jag måste skaffa min egen bräda. Abstinensen är bara för mycket.

Spontan skidhelg i Kungsberget före jul

Mycket snö och många minusgrader tidigt i år gjorde att inte en enda kvist stack upp i backen.

Den goda nyheten bemöttes

För några veckor sen var det kallt i Stockholm. Alltså kallt, som i bitigt januarifjällkallt. En morgon mätte termometern -17, så jag klädde mig i mina skidkläder – gogglar och allt – och satte mig på cykeln och for till jobbet. Det var magiskt. Luften och ljuset är inte desamma i sån kyla. Den får på sätt och vis eget liv och jag känner mig sällan så pigg som när andedräkten fryser till is omkring mig.

Det var i samband med det vädret som abstinensen kom över mig, och jag började kolla snödjup i Kungsberget (80 cm!!). En vecka senare hade jag Björn med mig på idétåget och vi bokade 2 nätter, berättade för pojkarna den fantastiska nyheten, och …

Det bröt ihop. Båda två. 

“Bara TVÅ NÄTTER?!” skrek Adrian argt och besviket och kastade av sig alla kläder han hade på sig – eller det skulle han ha gjort ändå, i och för sig, men inte sådär hetsigt och jag skulle inte ha fått nån strumpa i huvudet.

Simon grät ilsket och stampade hårt uppför trappan. Det var ett fasligt liv.

“Pojkar! Pojkar!” ropade jag över kakofonin. “POJKAR!! TVÅ NÄTTER EXTRA! VI HAR INTE BYTT UT VECKAN MOT TVÅ NÄTTER, VI HAR LAGT TILL TVÅ NÄTTER EXTRA!!!”

Det var som att stänga av ljudet på en film. Tystnaden följdes av ett “Jaha, vad bra” från Adrian, och stampandet i trappan lämnade plats för studsande steg åt motsatt håll.

När de väl landat i att vi INTE stulit fem skiddagar från dem och försökt presentera det som en bra grej, blev de glada och började räkna ner till den 10e i kalendern istället för den 24e. 

Kungsberget fredag-söndag

Det här var helgen innan de skulle öppna helt för säsongen, så vi fick ett bra pris i en lägenhet som den vi hade sist. Vi åkte upp på fredag efter lunch, kom fram och packade ur medan Björns preppade lasagne stod i ugnen, bäddade och fejade och var i säng i vanlig tid. 

Vi fick två hela skiddagar med mycket, om än något varm, snö. Pojkarna hade tappat en del och åkte mellan våra skidor igen på förmiddagen, sen lossnade det för Simon. För Adrian lossnade det på söndagen, då han återupptäckte hur kul det är att styra själv. 

Overallerna jag köpte förra gången jag led av snöabstinens i höst är verkligen jättefina. Den fina färgen på Simons overall framgår dessvärre inte på bilderna och Adrians overall visade sig kamouflera sig jättefint bland snö och trädgrenar.
Adrian körde så lugnt och fint, alltså jag kunde ha sprungit ifrån honom i bara pjäxorna, men han gjorde till och med parallellsvängar och böjde så snyggt på benen. Efter ett tag blev han modigare, och då skulle jag inte ha klarat mig utan skidor.
Simon lättade till och med i guppen. Först såg han skrämd och arg ut, men sen var det koncentration resten av dagen.

Det var lite kort ändå

I backspegeln så tänker vi att det var bra med två dagar nu, så att de inte behöver börja från noll när vi åker till Lindvallen i januari, men det var för kort. Tre nätter hade varit bättre för nu var det som att vi bara hann dit och göra en handbromssladd utanför stugan och sen dra igen. De håller med om detta, och längtar jättemycket till efter jul och nyår – dvs nästa skidsemester.

3 skiddagar i Kungsberget – alla kan åka själva (!!!)

Jag ligger efter i rapporteringen om våra utflykter, men om du råkat se videon på instagram så kommer inte det som en nyhet.

Idé & Planering

Efter att vi kommit hem från Kläppen så kände jag samma sug som jag egentligen alltid gjort, det där som säger att jag egentligen inte vill bo i en storstad. Jag vill vara nära naturen – bergen, närmare bestämt – och saknar dessutom det spontana som bara verkar generellt möjligt på mindre orter. Men det är inget vi löser på stående fot – vad som däremot går att titta på är en till resa eller utflykt.

Vi var i Kungsberget en långhelg förra vintern, och trots att det var väldigt lite snö då så blev det ändå en framgång och pojkarna gillade det. Det var sent att börja kolla nu i slutet av januari på en resa dit, men efter en hel del pysslande fick jag tag på en ”Ski Apartment” torsdag till söndag, 11-14 mars. Hurra!

Bildkälla här.

Resan dit

Den veckan, dvs måndag-onsdag, gick ut på att planera mat och packa. Det är såklart speciellt att resa i dessa tider, men det tar bara 2,5 timmar att köra dit och i en lägenhet reder vi oss själva. Tricket är att få med sig allt vi behöver hemifrån.

På torsdag förmiddag ringde pappa och pratade om hotande snöoväder och trafikkaos. Jag blev i vanlig ordning stressad och orolig och packade klart fort som bara den. Istället för att hämta pojkarna på förskolan vid 15 som det var tänkt, så hämtade jag dem direkt efter lunch och så fick Björn ta sina två jobbmöten på telefon i bilen istället, vilket för övrigt gick förvånansvärt bra. 

Och snöovädret lyste med sin frånvaro hela vägen dit, kan jag tillägga.

Fina dagar i Kungsberget

Vi fick några fantastiska dagar i Kungsberget. Första dagen blötsnöade det ganska mycket, men det har väl aldrig hindrat någon och Adrian, som åkte mellan mina skidor hela dagen, åkte själv i de flackaste gröna backarna mot slutet. Jag filmade medan han småpratade.

“Det här är ju jättekul! Tänk att jag inte ville det här förut.”

“Ja, visst är det härligt?”

“Jaa! Och jag ville inte åka själv förut men nu vill jag det och det är jättehärligt!”

Han är fullständigt underbar när han får sina snilleblixtar.

Andra dagen hade vi sol. Simon åkte själv i skicrossbacken med Björn, och efter lunch ville han visa mig så vi skulle åka tillsammans allihop. Adrian stod mellan Björns skidor, men när han såg Simon dra iväg skrek han åt Björn att släppa honom. Björn drog upp mobilen, och sen drog pojkarna med Adrian i täten. 

Simon blev väldigt upprörd över att jag inte tittade när han skulle visa, och det hade han rätt i men som det föll sig så hade jag ingen aning om ifall Adrian kunde hantera sin fart och utan sele och med så mycket träd så blev jag både förtjust och orolig på samma gång. 

Vi åkte många gånger till efter det, Adrian åkte själv hela tiden och jag åkte efter Simon precis överallt. Vi råkade till och med åka ur backen och rätt ner i snåren vid ett tillfälle (det var lite brant och Simon råkade få in sin skida under min så att jag varken kunde styra eller bromsa), vilket låter dramatiskt men det gick förstås inte så fort att vi kunde slagit ihjäl oss. Det var däremot lite bökigt att komma upp ur snåret igen, men vi fick hjälp av en pappa och hans dotter som sett spektaklet.

Simon åker ”Familjesvängen”.

Tredje dagen, dvs i söndags då vi skulle åka hem, så packade vi bilen och checkade ut på morgonen. Sen var vi i backen och åkte “Familjesvängen”, en grön smal backe som slingrar sig fram genom skogen med massor av små roliga sidospår och gupp längs kanterna, och stora sittliften, och Simon åkte bredvid mig i ankarliften för första gången men det gjorde vi bara en gång; mina knäveck mådde inget vidare efter det. Pojkarna åkte själva hela tiden, utom korta bitar där det var lite brant.

Lunchpicknick i backen.

Vid 15 lämnade vi tillbaka hyrgrejorna och körde hemåt, trots att ingen ville åka hem. Då var pojkarna helt väck och ärligt talat var jag det med. Vi kom hem lagom till middan, och jag har funderat sedan dess på hur vi ska lösa det här med att åka skidor oftare om vintrarna utan att det ska behöva bli ekonomiskt ohållbart.

Det måste finnas en lösning.

Kläppenveckan gick som en dans, med skidskola-succé som bonus

Nu har vi förvisso massor med snö i Stockholm så det är inte riktigt med samma magiska snöskimmer som jag minns veckan i Kläppen. Det är bra, för det som verkligen spelar roll lyser liksom ännu klarare.

Första skiddagen

Vi hade bokat skidskola till pojkarna, men eftersom vi kom på en lördag och skidskolan började på måndagen så fick vi en hel dag tillsammans först. Björn och jag är inbitna, hängivna utförsåkare men vi åker bräda båda två. Egentligen. Inte nu. Vi kan inte lära pojkarna att åka skidor om vi står på snowboards, så vi åker skidor så att de lär sig. Om några år, när vi kan åka tillsammans på riktigt, kanske vi kan turas om att åka bräda igen. 

Det gick i alla fall ganska bra att åka med pojkarna mellan våra skidor; vi behövde inte böja oss över dem utan det gick att hålla ryggen rak, så vi åkte hela dagen. Vi hade minusgrader och strålande sol, och glada barn.

Skidskola

De har aldrig gått i skidskola förr, och förutsättningen för framgång var att barnet ska klara att vara utan sina föräldrar under lektionen

Adrian har varit lite skakig på det planet ett tag, du vet, han är 4 år och både stor pojke och liten pojke på samma gång. Herr Faktiskt, som “kan själv” och sekunden efter vrålar saker som “jag vill ALLTID att du ska klä på mig, varför GÖR DU SÅHÄR MOT MIG” eftersom jag låtit honom klä på sig själv.

skidskola småtroll Kläppen

Hursomhelst, han skulle ju ha Simon med sig, de skulle gå i samma grupp – detta är för övrigt en av relativt få fördelar jag kan peka på med att ha barn som är så nära i ålder. Första lektionen var han osäker och skulle ha mig klistrad mot sig hela tiden. Det gick bra en stund, eftersom de började med att ha samling utan skidor och pratade om namn och frukter. Adrian värmde upp, och accepterade att följa med sin lilla grupp upp i knappliften om jag stod kvar och tittade på. 

Så jag stod kvar. En timme och 15 minuter stod jag i princip stilla och tittade på, och hejade och klappade händer – åt alla ungarna till slut – och hjälpte till att valla dem tillbaka till liften när de åkte för långt på grund av att lektion nummer ett inte gick ut på att bromsa. 

Det är svårt, tycker jag, att hålla balansen vid liknande tillfällen. Jag vill inte bli den jobbiga föräldern som instruktören önskar bara skulle gå nån gång, eller den överbeskyddande mamman som inte kan släppa taget om sin unge. Å andra sidan vill jag inte heller vara den där föräldern som lämnar ett barn som inte är redo att lämnas och som sen bara grinar och inte vill komma dit igen dagen därpå, så att resten av veckan blir en kamp. Det ska ju vara roligt, det är därför vi är där. Vi är i Kläppen för barnens skull – hade vi åkt för vår skull hade vi varit i Serre Chevalier. 

Jag frågade instruktören om det var ok, och det var det förstås. Adrian kontrollerade då och då att jag var kvar, men däremellan tror jag att han glömde mig. Hoppades jag, i alla fall. 

skidskola småtroll Kläppen

Det var så himla söta där de segade sig nedför en backe så flack att en annan skulle behöva lift även åt andra hållet för att komma ner. “Vi är stjärnor!” ropade instruktören, som Adrian efter morgonens fruktdiskussion döpt om till Fröken Clementin efter färgen på hennes jacka, och ställde sig som ett kryss när hon åkte före för att kunna ta emot sina elever. 

skidskola småtroll Kläppen

Andra skidskoledagen gick jag med Adrian till samlingen igen, men när vi kom fram och han hade hälsat vände han sig mot mig och sa “jaja mamma, gå nu”. Jag, som varit så inställd på att få jobba (eventuellt ganska hårt) på att göra konceptet med skidåkning och skidskola till något glädjefyllt för barnen, upplevde en hel sekunds förvirring innan jag fann mig och sa hejdå till dem.

Seger. Det är det enda ordet som passar. Simon fann sig snabbt och hade sett fram emot skidskolan igen, och Adrian hade hakat på men det hade inte jag vågat tro på. Nu öppnade sig plötsligt en timme och 15 minuters fri skidåkartid framför mig och Björn. 

Veckan gick väldigt fort

Det var i tisdags, och den eftermiddagen kom min mamma upp och gjorde oss sällskap resten av veckan. Vi fick in ett rull på dagarna där det var skidskola på förmiddagen, lunch hemma i stugan, och sen åkte vi tillsammans på eftermiddagen.

Länge leve Frost.

På kvällen var pojkarna mycket trötta och de tittade mest på film. De älskar att titta på film och vi körde hela paketet med mysiga saker runt omkring skidåkningen också, för att de ska associera den med sånt de redan gillar, som tex film som sagt, spela på padda och speltelefon på morgonen, och så förstås russin i backen efter varje åk.

Vi hade väldigt fint väder och mycket snö, men det var kallt – ända ner mot -20° – och två dagar ringde skidskolan för att vi skulle hämta pojkarna tidigare. När vi kom dit blev det glada av att se oss och ville åka mer igen, och Fröken Clementin sa “jag lovar, de grät båda två för en stund sen för att de frös så mycket”. 

skidskola småtroll Kläppen
Fröken Clementin & (en del av) Gänget.

Framgång

Jag har fortfarande svårt att tro att de tyckte det var så roligt, särskilt det här med att gå i skidskola. En eftermiddag, när jag, mamma och Adrian åkte tillsammans så trillade Adrian. Jag åkte fram till honom, beredd på att nu skulle han ha surat ihop och vi skulle få åka hem, men Adrian vände upp ett snöigt men brett leende ansikte och sa följande:

“Mamma, jag önskar att den här dagen aldrig ska ta slut.”

Mitt hjärta sjöng. Det sjunger fortfarande, och nu mer än någonsin önskar jag att vi bodde närmare vintern.

Adrian och jag.

Simon lärde sig åka helt själv under veckan, vilket inte alls är förvånande men ändå mer än jag vågat hoppas på. Sista dagen ville ha att vi skulle filma så att han fick visa vad han kunde:

Björn filmar Simon.

”Om man inte har ramlat, så har man inte åkt skidor.” Så sa min pappa till oss när vi var små, och så sa jag ofta till pojkarna under veckan. Till slut blev de nöjda över att trilla, dvs när de inte slog sig och alltså i princip bara tippade över ända, och utbrast flera gånger ”jag har åkt skidooooor!!”. Här stänger Adrian backen (dvs liften har stängt för dagen) helt för egen maskin:

Jag filmar Adrian.

Huset

Vi bodde i området som kallas Mitt i pisten, med ski in – ski out-läge. Det består av parhus och vår stuga innehöll ett rum med dubbelsäng, ett rum med våningssäng, ett sovloft med två enkelsängar, kombinerat kök och vardagsrum samt badrum med bastu och tvättmaskin – efter Björnrike har tvättmaskin hamnat mycket högt på priolistan när vi bokar semester, och vi fick användning för den även denna gång trots att ingen blev sjuk.

Utsikt från loftet.