Etikett: sälen

Skidskolan i Hundfjället

skidskolan i Hundfjället
Skidskolan i Hundfjället har samling med Valle sista skidskoledagen.

6-årsfasen

Adrian har haft det lite rörigt omkring sig nu i kanske ett halvår eller så – det var rörigt innan också, under upptrappningen, men inte som det varit sedan han började i skolan. Det är inte olikt Simon för ett år sedan, så det mesta av det är antagligen nåt han måste igenom, men till skillnad från Simon så har Adrian ett temperament som vi inte vet varifrån det kommer. Just nu är det jobbigt för honom. Den här här fasen eller vad det är som pågår ställer till det så dant. Han är en mjuk och snäll person i botten, och jag kan se att han har svårt med effekterna som hans eldigt impulsiva framfart har ibland. Den som blir mest ledsen i hjärtat är oftast han själv. 

Fritt spelrum

På skidskolan i Hundfjället fick detta tyvärr fritt spelrum med en ung och oerfaren skidlärare och okända barn. 

Jag hade bokat pojkarna i samma grupp, även fast det var 7-9 år i den gruppen. Jag tänkte att de båda två åker för bra och är för stora för att gå med 4-6 år, och det är krångligt att de går i olika grupper. 

Första dagen gick sådär. De bråkade med varandra, och Adrian fick skulden för det. Det skulle han antagligen också ha, men det var lite stökigt och jag sa till dem båda två på kvällen att om man inte sköter sig i skidskolan, då får man inte gå kvar i gruppen. Skidläraren är ensam med alla barn som hon inte känner, det är inte så lätt för henne heller och alla måste hjälpas åt. Båda pojkarna nickade allvarligt och andra dagen gick det bra. Tredje dagen var det lite vingligt igen, och den fjärde dagen havererade det 15 min innan lektionen var slut. Då ringde Adrian mig från sin klocka, och när jag svarade sa han bara “hej mamma” och sen sa en främmande mansröst:

“Ja hej, jag heter Tobias och är pistvakt. Jag sitter här med Adrian, det blev bråk i skidskolan och skidläraren hade redan dragit när jag kom dit så jag tog med honom därifrån, det var lugnast så. Var är du nånstans nu?”

“Eeeeeh … ok, jag vet inte riktigt var jag är, men på toppen nånstans. Var är ni?”

“Vid värmestugan, kom ner till oss så väntar vi här.”

Jag åkte ner. Det var lite oklart vad som faktiskt hade hänt, men Adrian berättade senare att Sebbe, en annan pojke i skidskolegruppen, hade retat honom. Då hade Adrian slagit honom, det hade Sebbe skrattat åt, och då hade Adrian blivit jättearg. Då hade skidläraren tagit Adrian åt sidan och sagt att man inte fick slåss, och att han fick vänta vid liften medan resten av gruppen åkte upp utan honom. Då hade, enligt skidläraren, Adrian börjat sopa till främlingar vid liftkön och då hade till slut pistvakten kommit.

Jag är inte säker på att allt detta stämmer till fullo, det låter lite konstigt här och där. Till exempel verkar det väldigt märkligt att Adrian skulle gå bärsärkargång på främlingar när han är lämnad ensam. Å andra sidan så förstår jag att han hade svårt att hantera att bli lämnad kvar, utstött, helt själv. Vi får aldrig veta exakt vad som hände, vad vi däremot vet är att han hade sovit alldeles för lite ända sen vi kom. 

Femte dagen var han som en liten ängel, eller nästan. En stund. Tills Sebbe, 9 år, kom fram och stack ett pekfinger i sidan på honom. Då var vi fortfarande kvar, vi såg det. Adrian sa ifrån på skarpen, Sebbe lyssnade inte. Då gick jag till skidläraren och berättade, och sa att det nog vore bra om Sebbe och Adrian inte var bredvid varandra. Hon såg väldigt besvärad ut, som om hon kände att hon inte hade kontroll och vantrivdes – men det kanske är jag som läser in min egen tolkning där.

Hursomhelst så gav det mig och Björn egentid en dryg timme varje morgon, innan alla trötta semesterfirare släpat sig upp ordentligt, och Adrian var för det allra mesta på gott humör när han ärte med oss.

Skidläraren

Man kan kanske inte ha så höga förväntningar på de unga människorna som gör säsong som skidlärare i svenska fjällen. Jag har ingen aning om vad för utbildning de får, men de måste ju få en. Kanske fattas det vissa element i den utbildningen, till exempel hur man löser det när det blir bråk i gruppen, kanske inte. Men alltså den här skidläraren. Hon var så ung och verkade sakna inre driv – eller så dolde hon det väl. Hon log inte en enda gång under hela veckan, vad jag såg. Hon verkade inte tycka att det var så roligt. Visst, det är inte roligt med bråkiga ungar, men det är roligt att vara skidlärare när de inte bråkar och det märktes inte på henne alls. Jag tror att hon egentligen borde göra nåt annat. Skidskolan i Hundfjället är inte hennes grej.

Kanske ska vi ta en paus i vår

Vi håller på att försöka hitta en nya barnvakt till pojkarna, eftersom hon som varit hos oss i 3 år har slutat pga studier, men i ljuset var de incidenter vi hittar i diket efter Adrians framfart ibland så börjar vi undra om det är så klokt att introducera en ny ung person med begränsad erfarenhet. Alltså man måste ha förståelse och skinn på näsan, och så måste man vara lite slug om man ska ha med Adrian att göra just nu. Detsamma kan sägas om Simon, för övrigt. Det kanske är att ställa för höga förväntningar just nu.

Jag skulle avsky att se olika nannys komma och gå för att de blir avskräckta och/eller ger upp. Det skulle inte kännas bra för någon, allra minst för pojkarna. Vi ska kanske göra ett nytt försök efter sommaren istället, då borde det värsta av fasen ha lagt sig – INGEN orkar hålla på såhär så länge, det är inte möjligt.

Vi funderar.

Om resan till Hundfjället (och en milstolpe i liften!)

Bästa veckan på flera år

Vi var i fjällen för ett par veckor sedan, Hundfjället denna gång. Det var fantastiskt …! Det var den bästa veckan på många år, och så bra snö får man inte varje säsong även om man så åker dit 4 veckor per år.

Vädret …!

Vi hade fantastiskt väder också. När vi kom upp hade det nyligen snöat och det var mjukt i skogen och bredvid pisterna. Pojkarna gick i skidskola kl 9-10:15 dag 1-5 så jag, Björn och mamma hade en del tid på oss att åka fritt. Efter första förmiddagen, och efter att Simon glatt tjoande trasslat sig genom skogen i nysnön och jag åkt bakom och ylat om att få åka snowboard i detta makalösa före, så drog jag och Björn till skiduthyrningen och hyrde varsin bräda. 

Vi har länge sagt att pojkarna fortfarande är för små för att vi ska åka bräda när de åker skidor; det är mycket svårare att hjälpa dem på bräda. Vi trodde aldrig att vi skulle få åka i år heller, men så var snön bara för bra, och pojkarna ville åka i skogen – helst där det var ospårat (=drömmen) – och vi tänkte att vad tusan, vi får turas om. Mamma åker skidor som alltid, så vi vågade ta brädorna när hon var med. 

Mot slutet av veckan åkte mamma hem 2 dagar tidigare och det gick precis lika bra med bräda utan henne (tack och lov). 

En dip

Till skillnad från Lindvallen förra året, då särskilt Simon tyckte det var jobbigt, så tyckte båda pojkarna att det var kul i år. Mot slutet av veckan, när vi hade åkt varje dag både för- och eftermiddag, så började de dra i bromsen. De ville göra något annat. På morgonen den näst sista dagen, då det hade snöat hela natten och nysnön glittrade i solen utanför fönstren, så sa Adrian nej. 

“Jag vill inte åka skidor idag,” sa han.

“Jag vill inte gå ut idag,” sa han. 

Jag fick dra i den stora mentala handbromsen för att inte krokna under tyngden av vad han precis sagt. Vaddå inte åka skidor? Hädelse!

“Jag tänker inte sitta inne,” sa jag, “det är för magiskt väder. Ser du inte vintermagin i snöflingorna på ytan? Man får inte sitta inne en sån här dag. Du behöver inte åka skidor, men ut ska du.”

Jag träffade rakt på min sexårings dramanerv:

“JAHA? SÅ DU TÄNKER TVINGA UT MIG? DU TÄNKER TVINGA MIG ATT GÅ UT?!”

“Yep.”

“JAHA! MEN DÅ KAN JAG VÄL GÅ UT DÅ! JAG GÅR UT NU! HEJDÅ!!” Och så gick han. När han kommit halvvägs runt huset hade ilskan gått ur och han skrattade resten av vägen.

Milstople

Jag vet att pojkarna är i den åldern då utvecklingen går förhållandevis snabbt, ändå blir jag genuint överraskad när de passerar milstolpar som jag satte upp när de var bebisar. Som till exempel första gången de åkte lift själva, tillsammans. Alltså åh … jag vet att det kanske inte är nån stor grej i sig, eller för dem, men för mig som åkte bakom dem var det ena lyckliga 5 min.

Är de inte söta?

Mera

Mot slutet av veckan sög det så mycket i låren på mig att jag fortfarande inte riktigt återhämtat mig. Det var så värt det. 

Som alltid när jag kommer hem igen tänker jag att jag vill bo närmare bergen. Närmare vintern och närmare klätterklipporna. Och varje gång minns jag varför det inte går, och planerar en ny resa istället. 

Mitt nya mission det här året blir att skaffa en egen bräda igen. Jag har fått min brors gamla men den är för lång för mig egentligen. 

En vecka i Lindvallen, januari 2022

Äntligen dags!

Pojkarna har längtat, särskilt Adrian. Förra veckan frågade han varje morgon om vi skulle “åka idag” och varje kväll om vi skulle “åka imorgon”. Svaret blev ju ja till slut, så i lördags kväll packade vi bilen och i söndags körde vi hit till Lindvallen. Resan upp gick bra, väglaget var rätt fint större delen av vägen även om det inte gick att hålla – dvs komma upp i – hastighetsbegränsningarna. Jag har blivit väldigt mycket mer försiktig sen olyckan hem från Björnrike; jag var inte oförsiktig innan, men det har satt sina spår ändå.

Två pojkar av samma skrot och korn

Det första som hände, innan vi ens kommit upp i backen i måndags, var att pojkarna gick ut först (såklart) och gav sig på att socialisera med grannarna medan vi klädde på oss. Det visade sig att en pojke, jämnårig med Simon, och en mindre pojke, ett år yngre än Adrian, också slussats ut före sina föräldrar (såklart) genom granndörren. Som Astrid Lindgren så fint beskriver det; när två pojkar av precis samma skrot och korn träffas för första gången så tänds det liksom som ett ljus i ögonen på dem. När jag hörde höjda barnröster utifrån öppnade jag dörren för att i vanlig ordning säga åt pojkarna att låta föremålen för uppmärksamheten vara ifred. Samtidigt slogs granndörren upp och en kvinna tittade ut, sannolikt i samma ärende för där stod fyra pojkar och diskuterade högt och glatt. När vi såg att alla verkade glada gav vi varandra en leende nick, sådär som man gör, och så sa hon:

“Har ni också fått ett sms om att skidskolan är inställd?”

“Va? Nej!”

Jag kollade och mycket riktigt. På grund av sjukdom var den inställd hela veckan – jag fick senare förklarat för mig att eftersom en stor del av personalen blivit sjuka och satt i karantän så måste kvarvarande personal sköta liftarna, för annars måste de stänga ner hela stället.

Första åken ville pojkarna köra mellan våra skidor, men sen la de ner det. Precis utanför vår stuglänga går en ganska lång knapplift, och längs med den backen går en ränna mellan pisten och träden och där åker de så fort de kommer åt. 

Simon har åkt en del ihop med grannpojken, Oliver, och en kväll var båda våra barn inne hos grannen en stund och helt plötsligt var jag och Björn ensamma här i stugan. Kändes lite märkligt ändå att båda två plötsligt inte var hemma. Hans mamma berättade för mig att Oliver och Simon verkar ha samma slags personlighet.

”Är det sant? Vad kul,” sa jag förvånat. ”Simon är inte direkt en mainstream-person.”

”Nä, de verkar vara precis lika sociala och utåtriktade. Han ska alltid prata med alla vi möter.”

”Jaha, där ser man. Jo, i sittliften får vi säga åt honom att låta folk vara ifred när vi märker att de inte vill prata med honom.”

Hon skrattade: ”Jag veeet! Oliver är precis likadan, vi måste se efter så att han inte stör folk som inte vill!”

Mamma gjorde oss sällskap

I förrgår kom mamma upp och igår var hennes första skiddag med oss.

Vi gick ut hårt och åkte i Fun Ride och mamma flög – och landade först på en skida och sen på inga skidor, men det gick bra. Sen trasslade hon och Björn och Simon till det i ankarliften och de fick hoppa av efter ett par meter framför mig och Adrian. 

Jag får ganska ofta anledning att lite stillsamt sådär – till exempel medan de passerar en och en åt fel håll i liften för att ta en ny – reflektera över hur lika min mor och min sambo är ibland. Jag vet inte VAD det är de har gemensamt, bara att det antagligen är nånting med hur de hanterar plötsliga saker. 

Simon & Björn

Tiden går för fort!

Nu är det bara två dagar kvar här för oss. Tiden har gått vansinnigt fort, jag fattar inte hur det kan vara så nära hemresan redan. Vi kom ju i förrgår – eller?

De första dagarna var det kallt, och snön ganska färsk. Orörd, på många ställen. Björn plockade fram sin bräda efter lunch andra dagen och åkte, och jag satt kvar i stugan medan pojkarna vilade, och led av sådan eländig avundsjuka att jag impulshyrde en egen bräda.

Visst, det är en nybörjarbräda, men det var vad som fanns och jag har fått tillfälle att åka flera åk på den. I lössnö. Bland buskar och grenar också, i och för sig – det var lite som att brädan och grenbuskarna styrde snarare än jag, men vad gjorde det. Jag var i himlen i flera sekunder per åk, så nu har jag bestämt att jag måste skaffa min egen bräda. Abstinensen är bara för mycket.