En vecka i Lindvallen, januari 2022

Äntligen dags!

Pojkarna har längtat, särskilt Adrian. Förra veckan frågade han varje morgon om vi skulle “åka idag” och varje kväll om vi skulle “åka imorgon”. Svaret blev ju ja till slut, så i lördags kväll packade vi bilen och i söndags körde vi hit till Lindvallen. Resan upp gick bra, väglaget var rätt fint större delen av vägen även om det inte gick att hålla – dvs komma upp i – hastighetsbegränsningarna. Jag har blivit väldigt mycket mer försiktig sen olyckan hem från Björnrike; jag var inte oförsiktig innan, men det har satt sina spår ändå.

Två pojkar av samma skrot och korn

Det första som hände, innan vi ens kommit upp i backen i måndags, var att pojkarna gick ut först (såklart) och gav sig på att socialisera med grannarna medan vi klädde på oss. Det visade sig att en pojke, jämnårig med Simon, och en mindre pojke, ett år yngre än Adrian, också slussats ut före sina föräldrar (såklart) genom granndörren. Som Astrid Lindgren så fint beskriver det; när två pojkar av precis samma skrot och korn träffas för första gången så tänds det liksom som ett ljus i ögonen på dem. När jag hörde höjda barnröster utifrån öppnade jag dörren för att i vanlig ordning säga åt pojkarna att låta föremålen för uppmärksamheten vara ifred. Samtidigt slogs granndörren upp och en kvinna tittade ut, sannolikt i samma ärende för där stod fyra pojkar och diskuterade högt och glatt. När vi såg att alla verkade glada gav vi varandra en leende nick, sådär som man gör, och så sa hon:

“Har ni också fått ett sms om att skidskolan är inställd?”

“Va? Nej!”

Jag kollade och mycket riktigt. På grund av sjukdom var den inställd hela veckan – jag fick senare förklarat för mig att eftersom en stor del av personalen blivit sjuka och satt i karantän så måste kvarvarande personal sköta liftarna, för annars måste de stänga ner hela stället.

Första åken ville pojkarna köra mellan våra skidor, men sen la de ner det. Precis utanför vår stuglänga går en ganska lång knapplift, och längs med den backen går en ränna mellan pisten och träden och där åker de så fort de kommer åt. 

Simon har åkt en del ihop med grannpojken, Oliver, och en kväll var båda våra barn inne hos grannen en stund och helt plötsligt var jag och Björn ensamma här i stugan. Kändes lite märkligt ändå att båda två plötsligt inte var hemma. Hans mamma berättade för mig att Oliver och Simon verkar ha samma slags personlighet.

”Är det sant? Vad kul,” sa jag förvånat. ”Simon är inte direkt en mainstream-person.”

”Nä, de verkar vara precis lika sociala och utåtriktade. Han ska alltid prata med alla vi möter.”

”Jaha, där ser man. Jo, i sittliften får vi säga åt honom att låta folk vara ifred när vi märker att de inte vill prata med honom.”

Hon skrattade: ”Jag veeet! Oliver är precis likadan, vi måste se efter så att han inte stör folk som inte vill!”

Mamma gjorde oss sällskap

I förrgår kom mamma upp och igår var hennes första skiddag med oss.

Vi gick ut hårt och åkte i Fun Ride och mamma flög – och landade först på en skida och sen på inga skidor, men det gick bra. Sen trasslade hon och Björn och Simon till det i ankarliften och de fick hoppa av efter ett par meter framför mig och Adrian. 

Jag får ganska ofta anledning att lite stillsamt sådär – till exempel medan de passerar en och en åt fel håll i liften för att ta en ny – reflektera över hur lika min mor och min sambo är ibland. Jag vet inte VAD det är de har gemensamt, bara att det antagligen är nånting med hur de hanterar plötsliga saker. 

Simon & Björn

Tiden går för fort!

Nu är det bara två dagar kvar här för oss. Tiden har gått vansinnigt fort, jag fattar inte hur det kan vara så nära hemresan redan. Vi kom ju i förrgår – eller?

De första dagarna var det kallt, och snön ganska färsk. Orörd, på många ställen. Björn plockade fram sin bräda efter lunch andra dagen och åkte, och jag satt kvar i stugan medan pojkarna vilade, och led av sådan eländig avundsjuka att jag impulshyrde en egen bräda.

Visst, det är en nybörjarbräda, men det var vad som fanns och jag har fått tillfälle att åka flera åk på den. I lössnö. Bland buskar och grenar också, i och för sig – det var lite som att brädan och grenbuskarna styrde snarare än jag, men vad gjorde det. Jag var i himlen i flera sekunder per åk, så nu har jag bestämt att jag måste skaffa min egen bräda. Abstinensen är bara för mycket.

Kommentera