3 skiddagar i Kungsberget – alla kan åka själva (!!!)

Jag ligger efter i rapporteringen om våra utflykter, men om du råkat se videon på instagram så kommer inte det som en nyhet.

Idé & Planering

Efter att vi kommit hem från Kläppen så kände jag samma sug som jag egentligen alltid gjort, det där som säger att jag egentligen inte vill bo i en storstad. Jag vill vara nära naturen – bergen, närmare bestämt – och saknar dessutom det spontana som bara verkar generellt möjligt på mindre orter. Men det är inget vi löser på stående fot – vad som däremot går att titta på är en till resa eller utflykt.

Vi var i Kungsberget en långhelg förra vintern, och trots att det var väldigt lite snö då så blev det ändå en framgång och pojkarna gillade det. Det var sent att börja kolla nu i slutet av januari på en resa dit, men efter en hel del pysslande fick jag tag på en “Ski Apartment” torsdag till söndag, 11-14 mars. Hurra!

Bildkälla här.

Resan dit

Den veckan, dvs måndag-onsdag, gick ut på att planera mat och packa. Det är såklart speciellt att resa i dessa tider, men det tar bara 2,5 timmar att köra dit och i en lägenhet reder vi oss själva. Tricket är att få med sig allt vi behöver hemifrån.

På torsdag förmiddag ringde pappa och pratade om hotande snöoväder och trafikkaos. Jag blev i vanlig ordning stressad och orolig och packade klart fort som bara den. Istället för att hämta pojkarna på förskolan vid 15 som det var tänkt, så hämtade jag dem direkt efter lunch och så fick Björn ta sina två jobbmöten på telefon i bilen istället, vilket för övrigt gick förvånansvärt bra. 

Och snöovädret lyste med sin frånvaro hela vägen dit, kan jag tillägga.

Fina dagar i Kungsberget

Vi fick några fantastiska dagar i Kungsberget. Första dagen blötsnöade det ganska mycket, men det har väl aldrig hindrat någon och Adrian, som åkte mellan mina skidor hela dagen, åkte själv i de flackaste gröna backarna mot slutet. Jag filmade medan han småpratade.

“Det här är ju jättekul! Tänk att jag inte ville det här förut.”

“Ja, visst är det härligt?”

“Jaa! Och jag ville inte åka själv förut men nu vill jag det och det är jättehärligt!”

Han är fullständigt underbar när han får sina snilleblixtar.

Andra dagen hade vi sol. Simon åkte själv i skicrossbacken med Björn, och efter lunch ville han visa mig så vi skulle åka tillsammans allihop. Adrian stod mellan Björns skidor, men när han såg Simon dra iväg skrek han åt Björn att släppa honom. Björn drog upp mobilen, och sen drog pojkarna med Adrian i täten. 

Simon blev väldigt upprörd över att jag inte tittade när han skulle visa, och det hade han rätt i men som det föll sig så hade jag ingen aning om ifall Adrian kunde hantera sin fart och utan sele och med så mycket träd så blev jag både förtjust och orolig på samma gång. 

Vi åkte många gånger till efter det, Adrian åkte själv hela tiden och jag åkte efter Simon precis överallt. Vi råkade till och med åka ur backen och rätt ner i snåren vid ett tillfälle (det var lite brant och Simon råkade få in sin skida under min så att jag varken kunde styra eller bromsa), vilket låter dramatiskt men det gick förstås inte så fort att vi kunde slagit ihjäl oss. Det var däremot lite bökigt att komma upp ur snåret igen, men vi fick hjälp av en pappa och hans dotter som sett spektaklet.

Simon åker “Familjesvängen”.

Tredje dagen, dvs i söndags då vi skulle åka hem, så packade vi bilen och checkade ut på morgonen. Sen var vi i backen och åkte “Familjesvängen”, en grön smal backe som slingrar sig fram genom skogen med massor av små roliga sidospår och gupp längs kanterna, och stora sittliften, och Simon åkte bredvid mig i ankarliften för första gången men det gjorde vi bara en gång; mina knäveck mådde inget vidare efter det. Pojkarna åkte själva hela tiden, utom korta bitar där det var lite brant.

Lunchpicknick i backen.

Vid 15 lämnade vi tillbaka hyrgrejorna och körde hemåt, trots att ingen ville åka hem. Då var pojkarna helt väck och ärligt talat var jag det med. Vi kom hem lagom till middan, och jag har funderat sedan dess på hur vi ska lösa det här med att åka skidor oftare om vintrarna utan att det ska behöva bli ekonomiskt ohållbart.

Det måste finnas en lösning.

Det gäller att hitta sin ljusglimt i tillvaron

Spännande tider

Det är spännande tider, må jag säga. Eller har vi redan avhandlat det, typ tusen gånger? Spännande tider, verkligen, när utflykten till stora coop blir en ljusglimt. Det här med att jobba hemma, stanna hemma, undvika folksamlingar och allt vad det är leder förstås till omvärdering av det man faktiskt kan göra. Som att handla.

Nu är Björn och jag krassliga, men innan det hände så var Adrian med mig och handlade efter dansen, och vi höll på att inte komma därifrån för att ubåten var så himla spännande.

ljusglimt på coop

Årets första och enda pulkaåk

Annan ljusglimt var härom dagen när jag var hemma med Adrian, eftersom det inte fanns någon personal alls på hans avdelning på förskolan, och det hade snöat under natten.

“SNÖÖÖ!!” tjoade jag och, när han inte ville följa med ut direkt, hotade med att det redan höll på att smälta.

Vi tog med oss pulkan och åkte ett åk i slänten här i närheten. Det gled som förväntat på den tunna flygiga nysnön, som knappt fäst vid det fortfarande gröna gräset, dvs dåligt. Så vi gick en prommis med pulkan på släp, och jag som inte varit ute på ett par dagar tyckte det var oerhört trevligt.

ljusglimt 2020

Av någon anledning blev Adrian plötsligt sur på mig och gick runt och tjurade i säkert 30 minuter utan förklaring, men sen blev vi lika oförklarligt sams igen och när vi kom hem fick han syn på leksaksskidorna i garaget. Medan det sista av nattens snö sakta smälte bort inför våra ögon kämpade min lille trotsåring tappert med spänna-på-skidorna tills det var dags att äta lunch.

ljusglimt

Permitterad

Också en ljusglimt, faktiskt. Jag har blivit permitterad från jobbet på 40 %, dvs jag går ner till att jobba 60 % med en lönesänkning på 6 %. Det är i och för sig nästan fullt strålkastarljus snarare än en ljusglimt. Här har jag gått runt ett tag och funderat på om jag i egenskap av småbarnsförälder borde gå ner till 80 %, så som jag har rätt att göra, och så ger man mig 60 % istället utan särskilt stor lönesänkning alls. Extra bra är det för att det naturligtvis är på jobbets initiativ; det som tagit emot på 80 %-fronten är just att jag är nyanställd på 100 % och det kändes så dumt att direkt gå ner på 80 %.

Å, men vad ska jag GÖRA med all denna TID? Äsch, jag tänkte ett tag att här har jag min chans att se ikapp alla säsonger av Game of Thrones (som jag sparat), men det blir nog snarare självstudier i kombination med diverse syprojekt. Om nu barnen får fortsätta komma till förskolan, vill säga. Man vet ju aldrig. Spännande tider, som sagt.