Mynta for dummies

handla mynta

Steg 1: Köp en frisk ekologisk mynta, utan ohyra om det går.

gullegullSteg 2: Ordna med någon som underhåller publiken.länge leve myntanSteg 3: Plantera. Blanda lite såpa med vatten och spraya myntan, då dör bladlössen du inte såg när du köpte den.

vattna för fan

Steg 4: Kom ihåg att vattna.

Steg 5: När monstret tagit sig, se till att hålla den i trim annars tar den över.

Det godaste man kan göra med mynta är myntate: mycket mynta, minst en kvist, i en tekopp, tevatten över det och sedan en hel del socker. Vill man kan man även ha i neutralt grönt te. Här kommer lite fler tips på vad man kan göra med myntan:

Isbitar med mynta

Jag hade en mynta en gång som bodde i en sån där jättestor självvattnande kruka med hjul under från Ikea. I krukan bodde även en basilika. En solig morgon la jag märke till att det växte mynta ur basilikan. Jag tittade efter och blev full i skratt för myntan hade, inkognito, gjort en bro av en stjälk tvärs över basilikan och lagt brofästet i jorden på andra sidan. Från bron växte starka och fina myntasjälkar som tog solen mitt framför näsan på basilikan.

Hönsmamma… eller?

Det har varit varmt idag, 16 grader i skuggan och första dagen i år jag kunnat promenera i t-tröja, trots starka vindar.

Björn krattar gräset i kvällssolen med Simon i sele på magen. Det är mycket gräs, och Björn jobbar sig varm. Jag får syn på dem från köket och ser till min förfäran att Simon endast är iförd blöja och body. Jag river åt mig en mössa från köksbordet, rusar ut och trär på den på pojkens varma huvud.

”Han blir inte varm som du, han rör inte på sig”, säger jag förebrående.

”Men jag värmer honom mot mig”, svarar Björn oskyldigt. Irriterad går jag in och hämtar ett par strumpor, och när jag ska trä på dem på Simons kalla fötter blänger jag argt på Björn.

”Vad är det?” frågar han.

”Det är inte varmt”, svarar jag sammanbitet.

Jag känner mig inte som en hönsmamma, men det känns som att jag framstår som en. Simon är bara 7 veckor gammal, för mig är han ömtålig och ungefär så långt ifrån självgående som det är möjligt att vara utan att vara kopplad till ett gäng maskiner.

Jag har svårt att släppa på kontrollen, det har jag. Jättesvårt. En del av mig tror att ingen annan, alltså ingen annan, kan se efter honom ordentligt. Jag vet att det inte alls stämmer, jag vet det, men… jag känner det inte. När Simon gråter någon annanstans än i mina armar kryper det i hela kroppen på mig. Jag hatar det. Det känns som att jag inte är mentalt rustad att klara av det. Det är klart att det är lättare om det är hos Björn han gråter än om det är i famnen på nån annan, men lätt är det inte.

Samtidigt uppskattar jag de här stunderna på kvällen när Björn tar honom och jag får lite eget space och egen tid.