När Björn ramlade på liggcykeln: “Jag tror jag ser en bit av skelettet”

Tiden tycks släpa sig fram, och ändå går dagarna så fort. Hur är det ens möjligt?

Förra fredagen lämnade jag pojkarna på förskolan på morgonen, och vi har ordnat det så att om jag lämnar så hämtar Björn, och tvärtom. Björn, som är anställd på ett ställe som då och då tvingas skicka ut entusiastiskt skarpa påminnelser om fortsatt förbud att komma in till kontoret, jobbar hemifrån och jag tycker det är bra på ett sätt, eftersom risken att han fastnar i trafiken på väg hem från jobbet är betydligt lägre än i vanliga fall. Förutom i fredags. Klockan 14:30 – pojkarna ska hämtas kl 16 – ringde han mig:

“Hej, jag har klantat mig.”

“Jaha?”

“Jag är på Norr Mälarstrand och har kört omkull på cykeln. Jag blöder och det är nåt vitt därunder, jag tror det är en bit av skelettet. Ambulansen är på väg nu. Jag hinner inte hämta barnen.”

“Vaddå? Vänta – va?! Hur skadad är du?”

“Jag vet inte – oj nu blev jag yr så jag ska nog lägga mig ner … men det är bara benet som är skadat. Inget annat.”

Jag kunde höra att han var uppjagad. Jag plockade upp stressen – känslomänniska som jag är – och ringde mamma och la lite av den på henne också. Mamma var ute och spelade golf, så hon bollade vidare stressvågen på sin golfkompis som tydligen sa nåt klokt om att mamma skulle påminna Björn om att han faktiskt har barn och alltså inte ska utsätta sig för snarlika situationer. 

Jag tror att Björn håller med om det senare, det är bara det att “situationen”, om man frågar honom, handlade om en felaktig glass. Du förstår, någon hade haft mage att sälja honom en glass som smakade diskmedel, så då kastade han den åt sidan mot buskarna medan han cyklade, med samma rörelse som när man spelar tennis (har jag sett på TV). 

Cykeln i fråga är Björns nya liggcykel. Den har bara två hjul, till skillnad från de vanliga(re)(?) trehjuliga man kan se ibland. När han köpte den – pass på, de säljs inte i Sverige så han köpte den från en privatperson i Holland som hade byggt den själv – så levererades den i småbitar och han fick sätta ihop den själv. Det tog ett tag, han har aldrig gjort det förut. Det var också mycket tydligt, när han skulle inviga den, att det är stor skillnad mellan att hålla balansen framåtlutad och att hålla balansen på rygg, men även om han hade velat ge sig så låg det för mycket möda bakom den där cykeln för att inte insistera.

Hursomhelst. Glasskastet genererade en slags rekyl i sidled och Björn brände rakt in i ett järnstaket innan han hunnit fatta vad som hände. Sen ringde han ambulansen, och efter det ringde han mig.

Jag fick bråttom att packa ihop mig och åka hem från jobbet – eller vänta, nej, på väg till bilen insåg jag att nycklarna var kvar hemma. Jag var utelåst. Jag åkte alltså till Hötorgets närakut, dit ambulansen lugnt kört Björn med kommentaren att han hade kunnat ta en taxi lika gärna. Jag fulparkerade på trottoaren, bråttom som jag hade för att hinna hem och hämta pojkarna i tid, och rusade in på rummet där Björn med medtagen min halvlåg i vad som påminde om en tandläkarstol.

Just som jag kom in i rummet satte läkaren en sprutnål i såret. Jag tittade fascinerat på under säkert en hel sekund innan jag kom ihåg varför jag var där och att jag kanske inte borde dröja mig kvar i rummet. 

“Jasså,” sa jag med blicken fortfarande på såret och hörde själv hur tonen lät förstå att vaddå, var det inte värre än sådär?

Han gav mig nycklarna och jag åkte hem och hämtade pojkarna. Strax efter middan kom Björn hem, rejält rörelsehindrad med fjorton stygn och antibiotika.

Björns cykel, väl hemma igen efter att jag åkt och hämtat den senare på kvällen. Jo faktiskt, den gick in i bilen, till och med lättare än min egen normala cykel.

Lysande utsikter

Som start på helgen blev det inte så kul som det låter, ändå. Jag tycker det är svårt att helt oförberedd plötsligt stå helt ensam med barnen, och dessutom försvara en med rätta ganska ynklig sambo mot pojkarnas vilda framfart i soffan och samtidigt sköta allt som måste skötas; jag tänker framför allt på maten nu.

Det där går ju bra annars – visst, jag blir helt slut men det är liksom ändå lugnt, men oförberedd? Lägg på det oron som kom ikapp i efterhand, vreden över att han understått sig att göra sig illa, och känslokalabaliken som rullade fram i kölvattnet efter detta och som pojkarna naturligtvis plockade upp. 

Men hallå, tänk på stackars Björn, tänker kanske du nu? Det är trots allt han som lider i den här historien? Jo, visst. Men jag vet hur det känns. Jag vet precis hur ont det kan göra, hur begränsad man blir, hur oroligt det känns i kroppen och hur svårt det är att sova. Jag hade ändå hellre varit den med trasigt knä i soffan förra helgen. Det är antagligen den där ensamheten som spökar igen.

Det som är intressant i allt det här, är det större perspektivet; det går troll i våra semestrar. Ok, Teneriffa i november förra året gick väldigt bra, men det har varit mycket avbokningar och olyckor och sjukdomsfall och jag vet inte vad. Va fan. 

Vi har inte avbokat stugan nästa vecka, mest för att det var för sent men också för att vi såklart hoppas på att det ska gå bra ändå. Den ligger ju bara 3,5 timmar bort; är det ohållbart så åker vi hem. 

Det blir säkert jättebra.

Hur är det nu då?

Mjo, det går åt rätt håll. Björn beställde hem kryckor, som han dagen efter att han fått dem fick höra på återbesöket på närakuten att han inte ska använda. Men det gör inget, sånt kan vara bra att ha hemma ändå. Han haltar ordentligt, men han fixar vertikalt läge ganska länge och kan både laga mat och börja packa så smått. Mamma och Jonas har hjälpt oss med hämtning på förskolan i veckan också så det har ändå gått bra. Visst, jag har jobbat non stop 6:30-22, men igår kväll kunde jag äntligen sätta mig ner i soffan i lugn och ro och skriva lite – vilket kom som en chock.

Förresten, det låter konstigt men jag har varit helt övertygad om, liksom vetat, att det bara var en tidsfråga innan han skulle trilla på den där cykeln. Jag hade däremot trott att det skulle bli lite mindre dramatiskt. Å tredje sidan så har jag länge anat var Simon fått sin skadedramatiska sida ifrån.

Idag jobbar jag halvdag, har jag tänkt, sen ska jag packa och planera mat och sen hämta barnen och sen är det officiellt semester. Och i morgon kommer Barnvakten igen. Fan, det hade jag glömt.

😎


Sensmoral: Köp inte glass med tvivelaktigt ursprung; det kan leda till fjorton stygn i knät.

Vägen hem från Teneriffa

Vi är hemma igen sedan en vecka nu, och ändå blir jag fortfarande illa till mods när jag tänker på flygresan. Inte för att den var så hemsk i sig, men det blev tydligt att jag antingen har haft för mycket tid att fundera och känna efter (och alltså jaga upp mig själv för det är jag sjukt bra på), eller att jag på riktigt utvecklat flygrädsla. Inte skräck. Inte än.

Bumpi putus på locuscocus

Hemresedagen förflöt helt enligt planen. Flygbussen skulle hämta oss utanför hotellet kl 11:40, och kl 11:35 satte sig barnen lydigt på en stenmur vid hållplatsen för att gnaga på varsitt päron.

“Om jag såg oss utifrån nu, så skulle jag vilja kalla oss för rutinerade föräldrar,” sa jag till Björn apropå lugnet kring gnagandet och droppandet på backen.

På flygplatsen ställde sig Björn med väskorna i incheckningskön medan jag tog pojkarna till Burger King för lunch. Vi fick göra en ilrusning bort till Björn igen när det blev hans tur eftersom vi måste visa oss, och sen en tillbaka för att ingen skulle plocka vårt bord, men annars gick det jättebra.

Adrian trillade, förvisso, handlöst baklänges ned från sin stol på lunchrestaurangen vid ett tillfälle. Han stod upp på stolen och sen satte han sig ner i luften bredvid den och landade med bakhuvudet rakt på det blankpolerade stengolvet. Ljudet när hans huvud träffade golvet var inte kul. Han skrek direkt, tårarna sprutade och som den rutinerade småbarnsmor jag vill kalla mig själv kollade jag om det blödde (nej) och om han tittade och följde min blick och var kontaktbar (ja). SEN kände jag efter på huvudet – och herrejösses vilken bula han redan hade.

Det var en regelrätt Kalle Anka-bula. Tankar som direkt radar upp sig i mitt huvud vid dylika tillfällen:

  • Är detta allvarligt, måste vi åka till sjukhuset nu?
  • Kan man flyga med sånt här på huvudet?
  • Blöder han inne i hjärnan också?
  • Hamnar han i koma och dör om vi flyger med detta?
  • Valfri passande katastroftanke på aktuellt tema.

En snabb googling till 1177 bekräftade vad jag redan visste – dvs att bulor på huvudet lätt blir jättestora då de bara kan svälla utåt eftersom skallbenet är i vägen inåt, och att det finns mycket blodådror (min tolkning) i huden på huvudet och det är lätt att blöda mycket (eller att det ser mycket ut) – men det är ändå så himla skönt att kunna läsa det direkt i telefonen och slippa hålla på att betvivla sig själv och förgås av oro.

Flyget

Allt gick bra, men landningen blev lite stökig. Jag har flugit mycket i mina dagar och alltid suttit vid/nära fönstret, men trots det alltid tyckt att just själva landningen, alltså då hjulen ska ta i marken, varit spänt. Nu satt jag i mitten av planet och såg inte ut. Det var bäcksvart ute och det blåste så planet krängde och lät en massa, och jag visste inte om vi skulle landa om 5 sekunder eller om 2 minuter. Jag blev åksjuk och naturligtvis Simon också. Han uttryckte det genom att ropa “KRÄKAS!!” och Adrian satt bara apatisk bredvid mig och kollade på film (han hade inte sovit på hela dan och var nu ganska väck).

Situationen blev så himla jobbig, jag hade svårt att hålla mig lugn. Vid ett tillfälle när det kändes som om planet föll rakt nedåt kom jag på mig själv med att sitta och hyperventilera. Att ha barnen med sig, just då, gör två saker med mig:

  1. eftersom de är med så stiger oron när jag inte har kontroll, och det är lättare att bli skraj
  2. eftersom de är med så kan jag inte gripas av panik. För deras skull måste jag vara lugn.

Men hursomhelst så landade vi, alla välbehållna, ingen panikslagen Lisa eller Simon. Barnen fick sitta och kolla på (mera) film på paddan medan Björn plockade väskorna från bagagebandet och jag rotade fram allas jackor och mössor och sånt.

Länge leve paddan!

Så. Åter till det här med begynnande flygrädsla då. Jag vill tro att den beror på att jag varit arbetslös hela hösten och haft mycket tid att tänka, och lite väl lite distraktion från det. Med det sagt så är det ju inte känslor som kommer från ingenstans, så det kan hända att de behöver mötas. Så att de inte utvecklas till skräck, alltså. Hm …

Hemresan från Björnrike via diket på 84:an

Yes … Roligare dagar har vi haft. Typ nästan alla – och det var inte uteslutande på grund av att vi körde i diket, kan jag meddela.

Förberedelser

Det gick bra att packa, det mesta gjordes på kvällen.

“När ska vi gå upp?” sa jag till Björn när vi var klara. “När vill vi åka, ska vi försöka komma iväg till 8?”

“Tjaa, det blir väl bra. Ska vi gå upp 7?”

“Mm, jag tror inte vi hinner på en timme.” Jag rabblade ett resonemang. “Så går vi upp 7 borde vi vara iväg till 9.”

“Va? Det kommer ju ta max 90 minuter att komma iväg!”

“Ok.”

Vi gick upp kl 7, Björn servade barnen och jag packade sängkläder, resesängen och allt annat som inte gått att packa kvällen innan. Kl 08:50 satt jag i bilen med ungarna, Björn slängde sopor och sen hann vi 3 minuter på vägen innan Björn kom på att han glömt att lämna tillbaka nycklarna. Vi vände, och, mina vänner, vad var klockan när vi lämnade Björnrike?

08:58

Bara så att det är sagt, liksom.

Ingen hade kräkts på kanske två dygn så vi hade anledning att känna oss hoppfulla inför resan. Vi hade kollat på trafikverkets status på olika vägar, och valde den som var 40 min längre enligt Google men säkrare eftersom den inte var snötäckt.

Genomförandet

Trafiken flöt på bra, men det var halt och nojig som jag är blev vi omkörda med jämna mellanrum.

För att göra en lång historia kort så hade vi väl kört kanske 2 timmar när en lång och flack uppförsbacke följdes av ett vekt backkrön bakom vilket trafiken liksom lite doldes. När jag kom upp på krönet såg jag att vi hade en lika lång och flack nedförsbacke framför oss, och att mitt i den stod två bilar i samma körfält som vi.

Du vet, det kanske tog en sekund eller så att fatta att bilarna inte rörde sig alls. Det fanns ingen trafik framför dem, ingen varningsblinkers, ingen blinkers, bara baklysen. Jag bromsade, försiktigt först för att inte halka men när det stod klart att bilarna inte skulle flytta sig alls så var det bara att ställa sig på bromsen. ABS skrapade under foten och jag tänkte att det här … blir nog inte så bra. Det var långt kvar, men hal asfalt och lätt nedförsbacke gjorde bromssträckan förrädiskt lång. Det gick inte jättefort, men bilen ville ju inte stanna och när vi kom närmare såg jag avtagsvägen till höger om bilarna som stannat. Jag trängde mig förbi till höger om bilen framför, drev över avtagsvägen, och Björn vrålade “JÄVLAR” medan jag körde vidare ner det snöfyllda diket på andra sidan.

bil i diket

Jag har kört i diket en gång tidigare. Det är väl 12 år sen nu, den gången gick det verkligen inte heller fort på slutet men det slutade med att bilen långsamt tippade över på taket och jag hade panik så jag tänkte inte på att stänga av motorn. Den bilen var på verkstan i 3 månader efter det.

Den här gången hade jag ingen panik, fullt fokus, och hann överväga både att svänga över i mötande körfält (det kom en bil längre fram och jag hann tänka att det blir nog för kort bromssträcka för den med så jag la ner det), och att försöka ta kurvan in på avtagsvägen (risken var att jag skulle driva med bredsidan mot diket och riskera att tippa över på taket och då skulle vi inte komma hem den dan alls, så jag la ner det också), men kom fram till att nej, det lindrigaste och säkraste för alla och även bilen är att bara köra ner i snön. Jag hann till och med tänka på att stänga av motorn så fort vi stannat och vinkla upp hjulen lite för att underlätta bärgningen tillbaka.

På vägen förbi bilen framför oss dunkade vi i deras höger bakre hörn med vår vänster bakdörr.

När vi stannat gnällde Simon över den ovanliga vinkeln, men han lugnade ner sig. Adrian ställde några ängsliga frågor, men vi var så lugna så barnen återgick till att titta på film på paddan medan vi klättrade ur.

Jag körde stövlarna djupt i snön när jag öppnade bildörren som tungt och snabbt svängde upp på vid gavel. Ovanför mig stod redan 3-4 personer som tittade ner på oss och alla ropade vi i mun på varandra om alla var ok, var nån skadad, hur gick det osv.

Den som var mest skärrad var hon som körde den första bilen, och det förstår jag. De hade ju klarat sig utan en skråma men sett en barnfamilj plöja ner i diket bredvid dem eftersom de blockerade vägen. Hennes kompis ringde 112 medan Björn ringde bärgningsbilen.

Inget att älta

Jag var naturligtvis vållande till den lilla krocken. Eftersom jag inte hann stanna så körde jag för fort – hade jag så kört i 30 km/h och inte hunnit stanna så hade även det varit för fort. Men med tanke på de förutsättningar som rådde när jag upptäckte bilarna framför, så ångrar jag ingenting och skulle ha gjort exakt likadant om jag fick göra om det.

Men vem tusan missar avtagsvägen, stannar, och fortsätter att stå still mitt på en landsväg märkt 80 km/h i nedförsbacke när klass 2-varning för halka är utfärdad?

Hon i första bilen, som gjort just detta, bad om ursäkt många gånger om, och hennes kompis förklarade att det var en “brain fuck” som inträffat när de missat avtagsvägen och det hade bara låst sig. Jag sa bara att det inte var någon fara, det gick ju bra. Jag behövde inte säga mer, alla som var där vet att hon aldrig kommer göra så igen.

Jag förstår att hon var skärrad, för det värsta ältandet grundar sig på vad som kunde ha hänt, och att vara vållande till att andra förolyckas är bland det värsta jag kan föreställa mig.

Brandbilen

Det tog brandkåren kanske 10 minuter att komma fram. Vi plockade ut barnen ur bilen när vi fick syn på dem, och när de svängde in på avtagsvägen kom det en med tuber för att kolla om bilen brann, en annan tog hand om mig och pojkarna och sa att vi gärna fick sitta inne i hytten i värmen under tiden.

“Det finns vatten där, det är bara att ta om ni vill ha,” sa han som hjälpte oss uppför stegen in i hytten. Barnen stirrade storögt på allt som hände, och tillsammans hängde vi mot rutan och tittade på pappa, bilen, alla brandmän

bil i diket

– och titta nu kommer polisen också!

En brandman med långt lila hår kom och ställde tillbaka sina tuber i hytten, sen satte hon sig med oss en stund och tipsade om russin och nötter om vi ville ha, men med tanke på oroliga magar tyckte jag att det räckte med dramatik för tillfället. Hon visade pojkarna hur man använder syrgasmasken som hängde vid tuberna, och Simon stirrade storögt och hängde vid vartenda ord. Adrian blev plötsligt blyg och skulle kramas, och medan brandmannen klättrade ut igen började han från min famn plocka med alla prylar bakom ryggen på mig.

“Vad är det?”

“Det är en spärr för att inte tuberna ska tippa när brandbilen kör,” sa jag kunnigt – jag hade ju precis sett henne spänna fast dem.

“Vad är det?”

“Rör inte, Adrian. Det är tuber.”

“Vad är det?”

“Inte röra, det är inte våra saker sa jag! Jag vet inte vad det är, men det är säkert viktigt och ingenting att leka med. Sätt dig framåt istället.”

“Åkäj.”

bil i diket

Brandbilen bärgade vår bil medan vi fortfarande kunde sitta kvar i värmen. Sjuuukt spännande!

Sen kunde vi kliva ur, blåsa lite i polisens alkotest och lämna redogörelse på vad som hänt, och sedan kunde vi promenera upp till vandrarhemmet, till vilket avtagsvägen ledde, och skriva krockpapper och byta telefonnummer med alla och sånt där. Och gå på toa.

Resan var inte över för det

Resan var inte över för det, o nej. Vi hade ju bara börjat. Allt som allt tog stoppet krocken en timme, vilket ställde till det i tidsplanen eftersom vi hade tänkt att vara framme – med lunch i handen – hos Stefan och Maria vid det laget. Det slutade med lunch på pizzeria innan vi körde sista biten hem till våra vänner för att hälsa på dem och se deras hus för första gången.

Efter det var barnen så trötta att de tvärsomnade redan på uppfarten, och då var klockan redan runt 15. Vi körde i nästan två timmar till, innan jag fick hungerslag och styrde Björn till ett sushiställe i Tierp.

Middagen intogs, barnen gillar sushi, och sen gav Björn min citronskiva till Adrian. Jag tittade på Björn.

“Ska han verkligen ha den där?”

“Ja vaddå, du skulle väl inte ha den?”

“Nej, men alltså vi har ju lärt oss att vi inte ska ge dem citrusfrukter. Citron är knappast mildare än clementin, väl.”

“Jahaa … Nää, men det är ju så lite, det där är ju nästan ingenting.”

Jag försökte säga att du får stå för konsekvenserna i så fall, med blicken. Tveksamt om det nådde fram.

Efter att vi lämnat restaurangen, packat in oss i bilen och satt igång paddan med Mästerflygarna (igeeeen), så hann vi köra ca 75 m innan Adrian började kräkas. Allt kom upp. Det var mörkt i bilen, men av lukten att döma gick det att spåra ända bak till klämmisen jag gett dem till mellis (och som visade sig innehållit citronsyra).

Det stoppet dröjde lite, men efter ombyte (fanns i skötväskan – man är väl rutinerad), ytsanering och en ny kräkpåse i beredskap kunde vi köra vidare hela vägen hem.

Vi kom hem runt 20:30.

Världens längsta dag.

Succén i Björnrike fortsätter

Avslut på dag 1

Efter kvällsskidåkningen kom jag och Björn hem på alldeles strålande glatt humör. Vi åt middag som de andra lämnat kvar på bordet åt oss, pratade med mamma och Jonas om hur det gått medan barnen sprang omkring och lekte med varandra (!).

Inte en lugn stund

Efter ett tag stängde de in sig i det rummet där mamma och Simon sover. De har en våningssäng, och Simon är störtförtjust över att få sova i överslafen. Adrian klättrar obehindrat upp och ner där han med. Plötsligt hördes en tung duns och en smäll därinne, jag störtade in och där låg han, Adrian, precis som jag anade, och skrek på all utandning. Såklart att han hade trillat, baklänges, ner från stegen och när jag tittade upp på Simon, som var kvar i sin säng, så slängde han sig på magen och gömde ansiktet.

När han gör så, så skäms han. Jag förstod att han var delaktig, och frågade vad som hänt. Det visade sig att han hade knuffat ner sin bror från stegen.

“Nej, jag knuffade inte honom! Jag gjorde så här,” sa han och visade.

“Jaha, så du knuffade honom med huvudet?”

“Ja.”

Jag blev så arg att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Dels på Simon, han vet att man inte får knuffas och framför allt inte när det är längre till golvet än vanligt, men mest på mig själv. Simon må ha gjort ett hyss men han är för ung för att fatta och lägga band på sig i såna där situationer. Det är VÅRT ansvar att se till att han inte får chans att göra verklig skada; de borde inte ha fått leka bakom stängd dörr.

Adrian var förstås upprörd, gned sig för huvudet och pratade och grät och berättade att han hade ramlat, och så blev han tokvarm. Det ångade om huvudet på honom, och jag luftade oro för min kunniga mor om eventuell hjärnskakning, men Adrian var helt med hela tiden och visade inga tecken på något mer allvarligt än en bula. Sen blev han jättetrött. Han är nästan aldrig jättetrött. Han försökte somna mot min axel, så vi borstade tänderna och sen kräktes han igen, på min arm den här gången.

Då sa min mor att eftersom han redan hade irriterad och känslig mage, och fallet orsakade så starkt adrenalinpåslag, så var det inte så konstigt att han kräktes igen.

Anyway, jag stoppade honom i säng och han somnade innan jag hann lyfta upp sagoboken.

Dag 2

Dagen därpå var vi ut en sväng på skidor med dem – och innan du börjar tänka smarta saker som “48 timmar” och “om alla höll det skulle ingen bli sjuk”, så vill jag bara säga att det. Går. Inte. Det går inte att vara inne med pojkarna en hel dag när de är i full form eller näst intill – och det gick faktiskt ganska bra, trots något nedsatt energinivå och lite oroliga magar.

Simon åkte med Björn och jag med Adrian, sen bytte vi. Det blev säkert 4-5 åk i lilla barnbacken innan de sa att de inte ville mer, och det ser jag som en konfettiyrande totalseger. Både Simon och Adrian sa “en gång till” vid minst ett tillfälle, och mitt hjärta … alltså lyckan!

På eftermiddan var mamma och Jonas tacksamt – de hade ont i både ben och knän – inne med pojkarna medan jag och Björn hyrde bräda och åkte av hjärtans lust tills de stängde.

utsikt från stolsliften Grizzly