Vi är hemma igen sedan en vecka nu, och ändå blir jag fortfarande illa till mods när jag tänker på flygresan. Inte för att den var så hemsk i sig, men det blev tydligt att jag antingen har haft för mycket tid att fundera och känna efter (och alltså jaga upp mig själv för det är jag sjukt bra på), eller att jag på riktigt utvecklat flygrädsla. Inte skräck. Inte än.
Bumpi putus på locuscocus
Hemresedagen förflöt helt enligt planen. Flygbussen skulle hämta oss utanför hotellet kl 11:40, och kl 11:35 satte sig barnen lydigt på en stenmur vid hållplatsen för att gnaga på varsitt päron.
”Om jag såg oss utifrån nu, så skulle jag vilja kalla oss för rutinerade föräldrar,” sa jag till Björn apropå lugnet kring gnagandet och droppandet på backen.
På flygplatsen ställde sig Björn med väskorna i incheckningskön medan jag tog pojkarna till Burger King för lunch. Vi fick göra en ilrusning bort till Björn igen när det blev hans tur eftersom vi måste visa oss, och sen en tillbaka för att ingen skulle plocka vårt bord, men annars gick det jättebra.
Adrian trillade, förvisso, handlöst baklänges ned från sin stol på lunchrestaurangen vid ett tillfälle. Han stod upp på stolen och sen satte han sig ner i luften bredvid den och landade med bakhuvudet rakt på det blankpolerade stengolvet. Ljudet när hans huvud träffade golvet var inte kul. Han skrek direkt, tårarna sprutade och som den rutinerade småbarnsmor jag vill kalla mig själv kollade jag om det blödde (nej) och om han tittade och följde min blick och var kontaktbar (ja). SEN kände jag efter på huvudet – och herrejösses vilken bula han redan hade.
Det var en regelrätt Kalle Anka-bula. Tankar som direkt radar upp sig i mitt huvud vid dylika tillfällen:
- Är detta allvarligt, måste vi åka till sjukhuset nu?
- Kan man flyga med sånt här på huvudet?
- Blöder han inne i hjärnan också?
- Hamnar han i koma och dör om vi flyger med detta?
- Valfri passande katastroftanke på aktuellt tema.
En snabb googling till 1177 bekräftade vad jag redan visste – dvs att bulor på huvudet lätt blir jättestora då de bara kan svälla utåt eftersom skallbenet är i vägen inåt, och att det finns mycket blodådror (min tolkning) i huden på huvudet och det är lätt att blöda mycket (eller att det ser mycket ut) – men det är ändå så himla skönt att kunna läsa det direkt i telefonen och slippa hålla på att betvivla sig själv och förgås av oro.
Flyget
Allt gick bra, men landningen blev lite stökig. Jag har flugit mycket i mina dagar och alltid suttit vid/nära fönstret, men trots det alltid tyckt att just själva landningen, alltså då hjulen ska ta i marken, varit spänt. Nu satt jag i mitten av planet och såg inte ut. Det var bäcksvart ute och det blåste så planet krängde och lät en massa, och jag visste inte om vi skulle landa om 5 sekunder eller om 2 minuter. Jag blev åksjuk och naturligtvis Simon också. Han uttryckte det genom att ropa ”KRÄKAS!!” och Adrian satt bara apatisk bredvid mig och kollade på film (han hade inte sovit på hela dan och var nu ganska väck).
Situationen blev så himla jobbig, jag hade svårt att hålla mig lugn. Vid ett tillfälle när det kändes som om planet föll rakt nedåt kom jag på mig själv med att sitta och hyperventilera. Att ha barnen med sig, just då, gör två saker med mig:
- eftersom de är med så stiger oron när jag inte har kontroll, och det är lättare att bli skraj
- eftersom de är med så kan jag inte gripas av panik. För deras skull måste jag vara lugn.
Men hursomhelst så landade vi, alla välbehållna, ingen panikslagen Lisa eller Simon. Barnen fick sitta och kolla på (mera) film på paddan medan Björn plockade väskorna från bagagebandet och jag rotade fram allas jackor och mössor och sånt.
Så. Åter till det här med begynnande flygrädsla då. Jag vill tro att den beror på att jag varit arbetslös hela hösten och haft mycket tid att tänka, och lite väl lite distraktion från det. Med det sagt så är det ju inte känslor som kommer från ingenstans, så det kan hända att de behöver mötas. Så att de inte utvecklas till skräck, alltså. Hm …