Vägen hem från Teneriffa

Vi är hemma igen sedan en vecka nu, och ändå blir jag fortfarande illa till mods när jag tänker på flygresan. Inte för att den var så hemsk i sig, men det blev tydligt att jag antingen har haft för mycket tid att fundera och känna efter (och alltså jaga upp mig själv för det är jag sjukt bra på), eller att jag på riktigt utvecklat flygrädsla. Inte skräck. Inte än.

Bumpi putus på locuscocus

Hemresedagen förflöt helt enligt planen. Flygbussen skulle hämta oss utanför hotellet kl 11:40, och kl 11:35 satte sig barnen lydigt på en stenmur vid hållplatsen för att gnaga på varsitt päron.

”Om jag såg oss utifrån nu, så skulle jag vilja kalla oss för rutinerade föräldrar,” sa jag till Björn apropå lugnet kring gnagandet och droppandet på backen.

På flygplatsen ställde sig Björn med väskorna i incheckningskön medan jag tog pojkarna till Burger King för lunch. Vi fick göra en ilrusning bort till Björn igen när det blev hans tur eftersom vi måste visa oss, och sen en tillbaka för att ingen skulle plocka vårt bord, men annars gick det jättebra.

Adrian trillade, förvisso, handlöst baklänges ned från sin stol på lunchrestaurangen vid ett tillfälle. Han stod upp på stolen och sen satte han sig ner i luften bredvid den och landade med bakhuvudet rakt på det blankpolerade stengolvet. Ljudet när hans huvud träffade golvet var inte kul. Han skrek direkt, tårarna sprutade och som den rutinerade småbarnsmor jag vill kalla mig själv kollade jag om det blödde (nej) och om han tittade och följde min blick och var kontaktbar (ja). SEN kände jag efter på huvudet – och herrejösses vilken bula han redan hade.

Det var en regelrätt Kalle Anka-bula. Tankar som direkt radar upp sig i mitt huvud vid dylika tillfällen:

  • Är detta allvarligt, måste vi åka till sjukhuset nu?
  • Kan man flyga med sånt här på huvudet?
  • Blöder han inne i hjärnan också?
  • Hamnar han i koma och dör om vi flyger med detta?
  • Valfri passande katastroftanke på aktuellt tema.

En snabb googling till 1177 bekräftade vad jag redan visste – dvs att bulor på huvudet lätt blir jättestora då de bara kan svälla utåt eftersom skallbenet är i vägen inåt, och att det finns mycket blodådror (min tolkning) i huden på huvudet och det är lätt att blöda mycket (eller att det ser mycket ut) – men det är ändå så himla skönt att kunna läsa det direkt i telefonen och slippa hålla på att betvivla sig själv och förgås av oro.

Flyget

Allt gick bra, men landningen blev lite stökig. Jag har flugit mycket i mina dagar och alltid suttit vid/nära fönstret, men trots det alltid tyckt att just själva landningen, alltså då hjulen ska ta i marken, varit spänt. Nu satt jag i mitten av planet och såg inte ut. Det var bäcksvart ute och det blåste så planet krängde och lät en massa, och jag visste inte om vi skulle landa om 5 sekunder eller om 2 minuter. Jag blev åksjuk och naturligtvis Simon också. Han uttryckte det genom att ropa ”KRÄKAS!!” och Adrian satt bara apatisk bredvid mig och kollade på film (han hade inte sovit på hela dan och var nu ganska väck).

Situationen blev så himla jobbig, jag hade svårt att hålla mig lugn. Vid ett tillfälle när det kändes som om planet föll rakt nedåt kom jag på mig själv med att sitta och hyperventilera. Att ha barnen med sig, just då, gör två saker med mig:

  1. eftersom de är med så stiger oron när jag inte har kontroll, och det är lättare att bli skraj
  2. eftersom de är med så kan jag inte gripas av panik. För deras skull måste jag vara lugn.

Men hursomhelst så landade vi, alla välbehållna, ingen panikslagen Lisa eller Simon. Barnen fick sitta och kolla på (mera) film på paddan medan Björn plockade väskorna från bagagebandet och jag rotade fram allas jackor och mössor och sånt.

Länge leve paddan!

Så. Åter till det här med begynnande flygrädsla då. Jag vill tro att den beror på att jag varit arbetslös hela hösten och haft mycket tid att tänka, och lite väl lite distraktion från det. Med det sagt så är det ju inte känslor som kommer från ingenstans, så det kan hända att de behöver mötas. Så att de inte utvecklas till skräck, alltså. Hm …

Mardrömsflygningen – om att göra en orosanmälan för okända barn

Flygningen hem från Malta förra veckan, när jag reste med två före detta klasskompisar, var det värsta jag varit med om. Jag har rest och flugit en hel del, men det här var (tack och lov) nånting nytt.

Sen barnen kom in i våra liv har allting förändrats – såklart – men en av de tydligaste sakerna är vad ögonen ser. När barnen inte är med, i sammanhang där de heller aldrig skulle kunna delta, dras mina ögon till lekplatser och annat som pojkarna kunde tänkas uppskatta. På samma sätt lägger jag märke till familjer, och barn, och konflikter. Jag är känsligare för sådant nu. Det är en av föräldraskapets bieffekter.

Flygningen

Planet skulle lyfta från Malta kl 19:30. När vi satt oss på våra platser kom sällskapet som skulle sitta på raden framför oss. Först kom en kvinna som var påverkad, och hon hade sin mamma med sig. Kvinnan hördes högt och tydligt, hennes mamma höll sig dämpad. När de bökat sig ner i sina säten ringde kvinnan till nån, började samtalet med ”OM jag DÖR”, och satt sedan och testamenterade sina ägodelar per telefon medan resten av dem satte sig. Kvinnans pappa, dräggfull och högljudd, stod och höll sig i sätesryggarna medan hans andra dotter (också vuxen) under ljudliga förmaningar började packa in väskor i utrymmet ovanför.

orosanmälan från flygning
Malta genom flygplansfönstret.

Jag lyssnade inte mer på dem än så, hoppades mest att de skulle lugna sig så att det inte skulle bli tjafs och förseningar. När planet steg började ett barn skrika. Dräggpappan hojtade över hela planet:

”I med nappen i den där!”

”Det där är inte okej,” sa jag till mina kompisar, illa berörd och obrydd om de på raden framför hörde eller inte. Dräggpappan hojtade mera, flickan skrek mera, och då började dräggpappans andra dotter skrika tillbaka. Det visade sig att det var hennes lilla tvååring (uppskattningsvis) det handlade om.

På hela raden framför oss satt alltså en familj med en flicka som var kanske två år, och både mormor (visade det sig), morfar, mamma och moster var så packade att de störde halva planet. Flickan grät hysteriskt och övertrött, mamman skrek åt henne och vägrade hålla i henne. Rör mig inte, jag orkar inte, jag vill inte. Flickan vrålade ”mamma” så att det skar i hjärtat och kämpade mot sin far för att klättra till sin mor som svarade med att slå undan hennes armar, skrika Jag vill inte ha dig, och byta plats. Den vidriga ohälsa som pågick framför oss var liksom outhärdlig. Flickans familj partade på hela vägen och beställde mer alkohol, tills hennes mamma kräktes i sin egen handväska och hela cirkusen fick gå en sväng på toa. De borde inte ha fått beställa mera, personalen borde ha satt stopp, men det gjorde de inte.

Pappan verkade vara den som fick ta allt, eftersom han inte hördes. Alls. Flickans moster, testamentkvinnan, hade flygskräck och grät hejdlöst under landningen, och först då upptäckte jag att den här lilla flickan hade en storasyster. Hon och pappan var fan de enda i sällskapet som skött sig.

Vid två tillfällen ville jag resa mig och erbjuda mig att försöka hjälpa till med flickan, men det skulle inte ha hjälpt henne att en främling kom och la sig i hysterin ovanpå allt. Istället satt jag och höll för öronen och försökte intensivt koncentrera mig på min senaste Netflix-serie för att inte bryta ihop. Det var vidrigt från start till landning.

Tårarna brände fortfarande bakom ögonlocken när jag och mina vänner gick mot parkeringen och diskuterade vad vi sett, och de var lika illa berörda som jag. Särskilt hon som har egna barn.

Gillar inte Ryanair mer nu än förut, direkt. Bildkälla här.

Orosanmälan

Vad gör man egentligen vid såna tillfällen? Jag menar, jag satt och försökte hitta förklaringar till hur alltihop skulle kunna vara tillfälligt och att vardagen inte skulle vara så illa som den framstod nu, och vem är jag att döma andra föräldrar? Det var inget uppenbart fysiskt våld som pågick, det var mest en onykter mamma som liksom pressats långt förbi vad hon klarar av … Men … det kändes så mycket värre än så. Det VAR värre än så. Jag är övertygad om att det där snarare var vardagen vi såg, inte en engångsgrej. Mormor verkade ganska van.

I efterhand ville jag göra en orosanmälan till socialen. Problemet med det är förstås att jag inte har några uppgifter om den här familjen. Jag vet inte vad de hette, och jag vet ju inte ens om de är hemmahörande i Stockholms län – vi flög med Ryanair till Skavsta; de kan lika gärna bo i Nyköping.

Allt det där vet å andra sidan Ryanair. Jag har alla uppgifter de behöver för att hitta namnen. De får naturligtvis inte ge ut personuppgifter till mig, men jag ringde socialen och frågade om de, i egenskap av myndighet eller nåt, hade rätt att begära namnen från Ryanair. De svarade att om inte Ryanair själva gör en orosanmälan så har de ingen chans att få reda på vilka den här familjen är, och Ryanair svarar inte annat än med generiska mail från Irland (?).

Jag ångrar innerligt att jag inte gjorde personalen uppmärksam på vad som pågick. Hade jag gjort det, hade vi/jag kanske kunnat göra något nu.

Det enda jag kan göra är att ta med mig att i liknande situationer så måste personalen uppmärksammas på problemet. Man kan inte räkna med att de ska se vad vi som sitter stilla och inte har nåt att göra ser. Annars kan ingen orosanmälan göras.

Lätt packning inför flygresan

Semestern står runt hörnet. Öland hägrar med sina långa stränder, sitt mysiga hus och vackra koppar.

I morgon flyger vi till Kalmar. Där blir vi hämtade av Simons farmor som kör oss till sitt hus i Byxelkrok. 5 lugna dagar ser vi fram emot med utflykter, strandpromenader, och… ja, annat.

Om vi har packat? Nej, såklart inte. Det är väl ingen sport att packa mer än ett par timmar innan avfärd. Var ligger utmaningen i det?

En packlista är i alla fall komponerad. Utöver allas kläder och necessärer, så behövs följande detaljer:

  1. Simons resesäng
  2. Simons babyskydd
  3. Simons barnvagn

Sen ska dykardräkten med, dvs regnställ och gummistövlar, i händelse av skyfall för tro inte att det är ett alternativ att vara inne.

Ikväll kommer pappa och marmor Pia på besök, och nu vaknade Simon precis vilket lämnar oss ett fönster på 1,5 timme till packning – om vi inte vill extremsporta lite ikväll och packa efter midnatt.

Taxin går 06:40 i morgon bitti.

Var glad och nöjd för vet du vad…

Sms-konversation med kompis:

Hon: Skönt med semester! Vart ska ni bo? Är det sista chansen för dig at flyga nu?

Jag: Vi ska till Playa del Inglès… sista semestern i regelrätt mening ja.

Då får ni passa på o njuta! Men livet tar ju inte slut för att ni får barn 😉 men sista semestern är det ju då!

Jo, men.. asså, det är ju bara riktig semester om man är fri att somna när och var som helst 😉

Hahaha ja då får du passa på för den tiden är garanterat förbi när bebben ploppat ut! Jag hade hoppats på lite vila nu på efm men då vägrar dottern sova så nu har jag henne i bärselen istället! Happy times?!

Vänta du bara, om 10 år kommer du säga till nyblivna mammor som klagar att jomen det där är bara NU, SEN förstår du, SEN är det bara guld och gröna skogar. Forever.

Tänk sen när du har en tonåring som vägrar. En sån släpar man inte runt i bärsele hursomhelst.

Njut medan du kan övermanna ditt barn. Det tror jag tonårsföräldrar tycker.

Vad dystert det blev. Var är mitt lyckorus som utlovas alla gravida kvinnor? Jag känner mig blåst!

Hahaha!!