Yes … Roligare dagar har vi haft. Typ nästan alla – och det var inte uteslutande på grund av att vi körde i diket, kan jag meddela.
Förberedelser
Det gick bra att packa, det mesta gjordes på kvällen.
“När ska vi gå upp?” sa jag till Björn när vi var klara. “När vill vi åka, ska vi försöka komma iväg till 8?”
“Tjaa, det blir väl bra. Ska vi gå upp 7?”
“Mm, jag tror inte vi hinner på en timme.” Jag rabblade ett resonemang. “Så går vi upp 7 borde vi vara iväg till 9.”
“Va? Det kommer ju ta max 90 minuter att komma iväg!”
“Ok.”
Vi gick upp kl 7, Björn servade barnen och jag packade sängkläder, resesängen och allt annat som inte gått att packa kvällen innan. Kl 08:50 satt jag i bilen med ungarna, Björn slängde sopor och sen hann vi 3 minuter på vägen innan Björn kom på att han glömt att lämna tillbaka nycklarna. Vi vände, och, mina vänner, vad var klockan när vi lämnade Björnrike?
08:58
Bara så att det är sagt, liksom.
Ingen hade kräkts på kanske två dygn så vi hade anledning att känna oss hoppfulla inför resan. Vi hade kollat på trafikverkets status på olika vägar, och valde den som var 40 min längre enligt Google men säkrare eftersom den inte var snötäckt.
Genomförandet
Trafiken flöt på bra, men det var halt och nojig som jag är blev vi omkörda med jämna mellanrum.
För att göra en lång historia kort så hade vi väl kört kanske 2 timmar när en lång och flack uppförsbacke följdes av ett vekt backkrön bakom vilket trafiken liksom lite doldes. När jag kom upp på krönet såg jag att vi hade en lika lång och flack nedförsbacke framför oss, och att mitt i den stod två bilar i samma körfält som vi.
Du vet, det kanske tog en sekund eller så att fatta att bilarna inte rörde sig alls. Det fanns ingen trafik framför dem, ingen varningsblinkers, ingen blinkers, bara baklysen. Jag bromsade, försiktigt först för att inte halka men när det stod klart att bilarna inte skulle flytta sig alls så var det bara att ställa sig på bromsen. ABS skrapade under foten och jag tänkte att det här … blir nog inte så bra. Det var långt kvar, men hal asfalt och lätt nedförsbacke gjorde bromssträckan förrädiskt lång. Det gick inte jättefort, men bilen ville ju inte stanna och när vi kom närmare såg jag avtagsvägen till höger om bilarna som stannat. Jag trängde mig förbi till höger om bilen framför, drev över avtagsvägen, och Björn vrålade “JÄVLAR” medan jag körde vidare ner det snöfyllda diket på andra sidan.
Jag har kört i diket en gång tidigare. Det är väl 12 år sen nu, den gången gick det verkligen inte heller fort på slutet men det slutade med att bilen långsamt tippade över på taket och jag hade panik så jag tänkte inte på att stänga av motorn. Den bilen var på verkstan i 3 månader efter det.
Den här gången hade jag ingen panik, fullt fokus, och hann överväga både att svänga över i mötande körfält (det kom en bil längre fram och jag hann tänka att det blir nog för kort bromssträcka för den med så jag la ner det), och att försöka ta kurvan in på avtagsvägen (risken var att jag skulle driva med bredsidan mot diket och riskera att tippa över på taket och då skulle vi inte komma hem den dan alls, så jag la ner det också), men kom fram till att nej, det lindrigaste och säkraste för alla och även bilen är att bara köra ner i snön. Jag hann till och med tänka på att stänga av motorn så fort vi stannat och vinkla upp hjulen lite för att underlätta bärgningen tillbaka.
På vägen förbi bilen framför oss dunkade vi i deras höger bakre hörn med vår vänster bakdörr.
När vi stannat gnällde Simon över den ovanliga vinkeln, men han lugnade ner sig. Adrian ställde några ängsliga frågor, men vi var så lugna så barnen återgick till att titta på film på paddan medan vi klättrade ur.
Jag körde stövlarna djupt i snön när jag öppnade bildörren som tungt och snabbt svängde upp på vid gavel. Ovanför mig stod redan 3-4 personer som tittade ner på oss och alla ropade vi i mun på varandra om alla var ok, var nån skadad, hur gick det osv.
Den som var mest skärrad var hon som körde den första bilen, och det förstår jag. De hade ju klarat sig utan en skråma men sett en barnfamilj plöja ner i diket bredvid dem eftersom de blockerade vägen. Hennes kompis ringde 112 medan Björn ringde bärgningsbilen.
Inget att älta
Jag var naturligtvis vållande till den lilla krocken. Eftersom jag inte hann stanna så körde jag för fort – hade jag så kört i 30 km/h och inte hunnit stanna så hade även det varit för fort. Men med tanke på de förutsättningar som rådde när jag upptäckte bilarna framför, så ångrar jag ingenting och skulle ha gjort exakt likadant om jag fick göra om det.
Men vem tusan missar avtagsvägen, stannar, och fortsätter att stå still mitt på en landsväg märkt 80 km/h i nedförsbacke när klass 2-varning för halka är utfärdad?
Hon i första bilen, som gjort just detta, bad om ursäkt många gånger om, och hennes kompis förklarade att det var en “brain fuck” som inträffat när de missat avtagsvägen och det hade bara låst sig. Jag sa bara att det inte var någon fara, det gick ju bra. Jag behövde inte säga mer, alla som var där vet att hon aldrig kommer göra så igen.
Jag förstår att hon var skärrad, för det värsta ältandet grundar sig på vad som kunde ha hänt, och att vara vållande till att andra förolyckas är bland det värsta jag kan föreställa mig.
Brandbilen
Det tog brandkåren kanske 10 minuter att komma fram. Vi plockade ut barnen ur bilen när vi fick syn på dem, och när de svängde in på avtagsvägen kom det en med tuber för att kolla om bilen brann, en annan tog hand om mig och pojkarna och sa att vi gärna fick sitta inne i hytten i värmen under tiden.
“Det finns vatten där, det är bara att ta om ni vill ha,” sa han som hjälpte oss uppför stegen in i hytten. Barnen stirrade storögt på allt som hände, och tillsammans hängde vi mot rutan och tittade på pappa, bilen, alla brandmän
– och titta nu kommer polisen också!
En brandman med långt lila hår kom och ställde tillbaka sina tuber i hytten, sen satte hon sig med oss en stund och tipsade om russin och nötter om vi ville ha, men med tanke på oroliga magar tyckte jag att det räckte med dramatik för tillfället. Hon visade pojkarna hur man använder syrgasmasken som hängde vid tuberna, och Simon stirrade storögt och hängde vid vartenda ord. Adrian blev plötsligt blyg och skulle kramas, och medan brandmannen klättrade ut igen började han från min famn plocka med alla prylar bakom ryggen på mig.
“Vad är det?”
“Det är en spärr för att inte tuberna ska tippa när brandbilen kör,” sa jag kunnigt – jag hade ju precis sett henne spänna fast dem.
“Vad är det?”
“Rör inte, Adrian. Det är tuber.”
“Vad är det?”
“Inte röra, det är inte våra saker sa jag! Jag vet inte vad det är, men det är säkert viktigt och ingenting att leka med. Sätt dig framåt istället.”
“Åkäj.”
Brandbilen bärgade vår bil medan vi fortfarande kunde sitta kvar i värmen. Sjuuukt spännande!
Sen kunde vi kliva ur, blåsa lite i polisens alkotest och lämna redogörelse på vad som hänt, och sedan kunde vi promenera upp till vandrarhemmet, till vilket avtagsvägen ledde, och skriva krockpapper och byta telefonnummer med alla och sånt där. Och gå på toa.
Resan var inte över för det
Resan var inte över för det, o nej. Vi hade ju bara börjat. Allt som allt tog stoppet krocken en timme, vilket ställde till det i tidsplanen eftersom vi hade tänkt att vara framme – med lunch i handen – hos Stefan och Maria vid det laget. Det slutade med lunch på pizzeria innan vi körde sista biten hem till våra vänner för att hälsa på dem och se deras hus för första gången.
Efter det var barnen så trötta att de tvärsomnade redan på uppfarten, och då var klockan redan runt 15. Vi körde i nästan två timmar till, innan jag fick hungerslag och styrde Björn till ett sushiställe i Tierp.
Middagen intogs, barnen gillar sushi, och sen gav Björn min citronskiva till Adrian. Jag tittade på Björn.
”Ska han verkligen ha den där?”
”Ja vaddå, du skulle väl inte ha den?”
”Nej, men alltså vi har ju lärt oss att vi inte ska ge dem citrusfrukter. Citron är knappast mildare än clementin, väl.”
”Jahaa … Nää, men det är ju så lite, det där är ju nästan ingenting.”
Jag försökte säga att du får stå för konsekvenserna i så fall, med blicken. Tveksamt om det nådde fram.
Efter att vi lämnat restaurangen, packat in oss i bilen och satt igång paddan med Mästerflygarna (igeeeen), så hann vi köra ca 75 m innan Adrian började kräkas. Allt kom upp. Det var mörkt i bilen, men av lukten att döma gick det att spåra ända bak till klämmisen jag gett dem till mellis (och som visade sig innehållit citronsyra).
Det stoppet dröjde lite, men efter ombyte (fanns i skötväskan – man är väl rutinerad), ytsanering och en ny kräkpåse i beredskap kunde vi köra vidare hela vägen hem.
Vi kom hem runt 20:30.
Världens längsta dag.