San Miniato vid Loro Ciuffenna, tredje och sista etappen

Lite märkligt, måhända, att berätta vidare om vår Italienresa såhär långt i efterhand… Hm? Men så kan det gå, det är mycket annat som händer hela tiden. Läs alla inläggen om resan här.

Residence San Miniato

Från början var det planerat att vi skulle bo 3 nätter i Pisa, men efter Simons vattkoppor och förtvivlan över att inte få bada så insåg vi att det inte skulle gå. Eller ja, det skulle inte gå lika bra som att åka nån annanstans.

Vi hittade i sista minuten ett ställe utanför Loro Ciuffenna, ett ”residence” där vi bokade lägenheten ”Miniato 1”. Stället skulle ha pool, tvättmöjligheter, parkering, frukost och hästar; dvs allt som Pisa inte hade.

Residence San Miniatos bilder från hemsidan.
Vår bild dagen efter ankomst.

”Mamma bada! BADA! DÄR!!”

Han vet vad han vill, den lille mannen. Frisk från sina vattkoppor och fri att återuppta sitt nya superintresse, dvs att bada i pool, lades all fokus på poolen.

Det var en ganska bra pool; bassängen var djup över hela, men det fanns en liten extrabassäng med knädjupt vatten som skiljdes åt från den stora med ett stabilt galler. Det var inte jättemycket folk där och vi var ofta de enda besökarna, vilket gjorde att Simon kunde få bli bekväm i vattnet i lugn och ro.

Med sällskap.

Det var ju inte som att man fick ligga kvar i solen bredvid och iaktta leken,  halvberedd att rusa upp. Nej. Pojken skulle ha en medberoende och han valde mig.

När han tröttnade på att bada så fick inte jag gå upp, jag skulle fortsätta i hans ställe och leka leken åt honom.

”Mamma bada! BADA! DÄR!!” kommenderade han och pekade. ”NEJ, mamma, nej, neeeej! HOPPA!!” – jag fick alltså inte ens ta mig i och ur vattnet på mitt eget sätt. Nu gillar jag att bada och gick med på detta ett tag, men besvikelsen blev stor varje gång det var dags att gå upp.

Loro Ciuffenna

Den lilla, lilla staden ligger på en 20 min promenad från där vi bodde och bjöd på härlig utsikt och mycket vackra vyer. Björn gick en promenad med Adrian en dag medan jag och Simon sov siesta:

En av alla otippade svårigheter man ställs inför med syskonvagn.

Där fanns en hel del restauranger, så vi valde att äta lunch hemma och middag ute. Vi tänkte att det var enklare så.

Läs om den kvällen här: Hade vi barn när vi sa så?

Vi var på en finrestaurang en kväll, av misstag eftersom Tripadvisor sa att den var bra för barnfamiljer, men annars lyckades vi hålla oss till mer hanterbara miljöer där grisandet liksom förväntades vara en del av besöket.

Sammanfattning

San Miniato Residence: Bra läge, parkering i skugga, möjlighet till frukost i receptionen, tillgång till tvättmaskin (halleluja), ok pool, och hästar. Bra lägenhetshotell alltså, men med dålig städning och bristande info om densamma. Vi åkte på överraskningen att betala slutstädning på 80€, vilket var störigt eftersom

  1. ingen kom ihåg att informera oss om det när vi checkade in (och ingen sådan info fanns i bokningen) och
  2. det var dåligt städat när vi kom dit, med bestick som inte var helt rena från tomatskal och sånt.

Loro Ciuffenna: Vackert som tusan. Där finns en hel del restauranger, men inte så mycket att se i övrigt. Hanterbart bilavstånd till saker att göra däremot.

Bilen innan avfärd mot flyget hem.

Hade vi barn när vi sa så?

Vi satt på en restaurang i Italien, Björn och jag och barnen. Vi hade hittat stället på TripAdvisor där det stod att det skulle vara god mat och ”passande för barnfamiljer”. Det första stämde.

Vi fick inte in vagnen genom den smala dörren nere vid gatan, så barnen fick kliva ur och Simon gå själv uppför mycket höga stentrappsteg medan jag bar Adrian och Björn kämpade med vagnen – att lämna den nedanför trappan skulle ha hindrat övriga gäster från att komma in, eller gå hem också för den delen.

Stället var tjusigt. ”Tjusigt” som i kristallglas, konstfullt vikta linneservetter, tända ljus och svag klassisk musik. Vagnen anvisades en plats ihopfälld och ställd på tå bredvid en dryckesmaskin högre upp i trappan, och 2 barnstolar hivades fram med eleganta gester till vårt bord.

Simon tappade snart tålamodet. Att vara 2 år och hungrig, och tvingas SITTA ner, STILLA, och  V Ä N T A  på maten är inte lätt. Björn laddade Shaun the Sheep på sin telefon och gav den till Simon, som börjat leka fågel med sin servett tvärs över bord och glas och öppen låga.

Det blev lugnt.

”Jag minns inte vad vi sa,” sa jag när lugnet installerat sig. ”Just nu är jag 100% för det, men jag har för mig att vi sa, för länge sen alltså, att restaurang skulle vara umgängestid. Alltså vi kunde typ inte fatta varför folk tog med sig barnen på restaurang och gav dem paddan att kolla på genom hela besöket. Kommer du ihåg det?”

”Ja.”

Tystnad.

”Hade vi barn när vi sa så?”

”Haha! Nej, jag tror inte det,” sa Björn.

Här har vi Adrian som, efter att ha avverkat hela brödkorgen och för att hållas från att papegojskrika så att glasen sprack, fick roa sig med att inventera skötväskan på golvet.

Ghiacci Vecchi, första etappen i Italien

Här kommer andra avsnittet om vår semester i Italien:

Ghiacci Vecchi Residence, Venturina Terme, Italien
4-10 juli

Frukosten första morgonen var inte så mycket att hänga i granen; stor förvirring rådde om både upplägg och utbud så vi handlade att äta hemma i fortsättningen.

Semesterns andra dag var jag på fötter igen efter vansinnesresan. Natten var stökig, men jag hade i alla fall intrycket av att ha sovit vilket hjälper oerhört med humöret, liksom att ha (glutenfri) mat att starta dagen på.

Massa lekplatser

Ghiacci Vecchi visade sig vara världens bästa ställe för barnfamiljer. Våra barn är fortfarande i minsta laget men det gjorde ingenting alls. Hela stället är strösslat med små lekparker i olika utföranden, och området är fullt med luftiga trädkronor på smala stammar så de flesta är i skugga hela dagen.

Ursäkta min kassa mobilkamera…
Den här är bättre, den kommer från deras egen sida. Vissa förbättringar har uppenbarligen skett däremellan.

Pool

Det finns ingen babypool, men barndelen av poolen är så pass grund att Simon bottnade med vatten upp till bröstet bara. Det upptäckte vi däremot inte förrän på fredagen, 3e dagen där, eftersom han aldrig varit i en sån pool tidigare och det var mycket folk och han hade fullt sjå med att springa runt kanten och rädda alla leksaksdjur som flöt omkring i vattnet.

Deras egen bild.

3e dagen då, som sagt, så vågade han sig i vattnet på kvällen när det var mycket mindre folk där. Han ville INTE gå upp igen. Vi badade länge, Simon blev blå om läpparna och vibrerade som en tvättmaskin men han hoppade till mig från kanten om och om igen och blev helt förkrossad när vi tillslut tvingade upp honom ur vattnet. Han la sig platt på mage och hulk-grinade rakt ner i marken, och vi fick bära honom på axeln hem för att ordna med middag.

En timme senare, när vi satt ute vid ett av de trevliga allmänna borden och åt middag, ville han inte ha mat (!) utan la sig i mitt knä (!!) och låg helt stilla (!!!). Febern steg fort till 39,5° och resten av den natten kan du läsa om här.

Boende

Vi hade bokat 6 nätter, men efter 2 dagar gick jag till receptionen och frågade om det fanns möjlighet att byta från vår för oss opraktiska lägenhet i deras ”farm house” till en bungalow, så att vi skulle få bo i markplan och slippa släpa vagnen upp och ner för trapporna. De 2 sista nätterna fick vi bo i bungalow, och även om en hel förmiddag gick åt till den flytten så var det verkligen värt det.

Deras egen bild igen.

När det var dags att lämna Ghiacci Vecchi kände vi båda två att vi hade kunnat stanna längre och var inne på att boka igen för nästa år.

Ja, det sitter en uggla i trädet.

 

Mardrömsresedagen till Italien

Här kommer berättelsen om hur bra det gick för oss den dagen då vi åkte till Italien.

Kvällen innan

Kvällen innan, dvs den 3e juli, packar vi allt som går att packa. Vi plastar in barnvagnen, förbereder påse och spännremmar för babyskyddet och lägger fram de kläder som alla ska ha på sig.

Flyget ska gå kl 06:50 från Arlanda. Det betyder att vi måste vara på långtidsparkeringen kl 04:50, så åka hemifrån kl 04:25 och alltså gå upp 03:45.

Björn lider av resfeber så han tar Adrian och jag sover i gästrummet så att i alla fall en av oss har en chans att tänka raka tankar.

Vi åker hemifrån

Han och jag går upp i tid (!), äter frukost, packar bilen, väcker barnen, klär på dem och sätter dem i bilen. När vi rullar ut från grusgången är vi bara 7 min sena så allt går som smort.

På långtidsparkeringen blir vi anvisade en plats och hinner bara parkera bilen innan minibussen som ska köra oss till terminalen stannar intill och hjälper oss på med bagaget.

Arlanda

När vi sitter i minibussen känner jag hur trött jag är, och när vi kommer in i avgångshallen som sorlar av vad som verkar vara hela Stockholms befolkning blir både Björn och jag stående och stirrar på avgångstavlan utan att fatta vad vi ska göra härnäst.

Det tar oss en timme att komma till säkerhetskontrollen – detta efter att ha 1) stått i fel incheckningskö, 2) stått i fel bagage drop-kö och 3) upptäckt att flyget är 3 timmar försenat och därpå stått i kö för att få matcheckar.

Pojkarna har tappat tålamodet med att sitta i låneparaplyvagnarna medan Björn står i bagagekön.

Hela reseplaneringen blir förskjuten, men det går bra ändå. Jag och Simon går till ett matställe och äter frukost (min andra, Simons första) kl 8. Björn är inte hungrig och Adrian har redan fått sin frullemjölk.

Sedan följer vi skyltar till en lekhörna, där vi slår oss ner och väntar medan Simon klättrar omkring bland bilar, tåg och flygplan.

Björn lär Simon hur man flyger.

Tiden går långsamt, den nya avgångstiden flyttas fram till 10:05 och jag går runt och söver Adrian i selen på magen. Jag oroar mig för hyrbilen, men tänker att de har fått vårt flightnummer så nog måste de hålla den tills vi kommer fram.

På flyget

Boardingen öppnar kl 09:50, och eftersom det tar mer än 15 min att mula in folk i ett fullsatt plan så försenas vi ytterligare men det rycker vi på axlarna åt.

Starten går bra, Adrian får vatten med jämna mellanrum för att svälja och tryckutjämna, Simon vill inte ha men han suger frenetiskt på sin napp och verkar må ok.

Vi har 3 säten och Björn sitter vid fönstret med Simon i knät och kollar på Shaun the Sheep medan jag vaggar fram och tillbaka i mittgången med en nu vaken och högeligen aktiv bebis som inte är nöjd i någon ställning alls, och som bara lugnar ner sig om främmande människor ler och pratar med honom.

“Tjing för fönsterplatsen på vägen hem,” säger jag över axeln när jag passerar våra säten för 212e gången och Adrian glatt vevar en lång herre i huvet och papegojskriker. Simon har somnat på Björns armveck och därmed stasat av halva armen, men Björn törs inte röra sig och kanske väcka honom, så han sitter och har redigt ont och svarar:

“Jah! Taget.”

Landningen går också bra, Simon blånekar vatten men nappen vippar taktfast och Adrian skriker hysteriskt mellan vattenklunkarna eftersom han tvingas sitta fastspänd.

På Pisa Airport

Det tar tid att få väskorna. Hyrbilsfirman ligger vid den andra terminalen och det är 5 min promenad i stekande sol dit. Vi packar upp vagnen på plats, jag hänger babyskyddet bakpå den och går medan Björn kör våra 2 resväskor.

När vi väl hittar vår hyrbilsfirma kryper det fram, efter 2 ifyllda formulär, passkopiering och körkortskontroll, att de inte kan hantera något annat än kreditkort. Vi har bara debit card med oss.

Bilen är förbetald, men eftersom de inte kan blockera en deposit på ett debit card så kan vi inte få bilen. “No cash.” De ringer bokningscentralen och låter mig prata med dem. Det slutar med att jag blir arg, hävdar att jag aldrig har blivit informerad om tvånget på kreditkort, och hon ger mig valet att antingen flyttar hon bokningen till en bil som kostar dubbelt så mycket på en annan firma inne i Pisa, eller så avbokar hon och då får jag betala 820 SEK i avbokningsavgift.

Jag känner att situationen håller på att glida mig ur händerna. Vi är sanslöst trötta, barnen har inte annat än vatten och lite frukt kvar och jag orkar inte med att släpa allt in till Pisa – jag vet inte hur långt det är dit, hur ofta bussarna går, om det är lätt att hitta firman osv och gråten sätter sig på lur i halsen.

“Jag har ju inget val, eller hur?” säger jag offensivt till bilkvinnan i telefonen och avbokar.

Och så står vi där, strandade mitt i salen där hyrbilsfirmorna ligger vägg i vägg med varandra, och bokningscentralen precis har sagt att “alla större bilar är uthyrda på Pisa Airport”.

Vi byts av, jag och Björn. Jag tar plats bredvid pojkarna som sitter fastspända i vagnen och ser olyckliga ut, och Björn börjar springa omkring och tränga sig i köer och fråga firma efter firma om de har bilar kvar.

Jag jobbar ju inom servicebranchen. Jag vet hur lätt det är att komma efter någon som klantat till det ordentligt; allt man behöver göra är att vara vänlig och hjälpsam mot kunden, så kommer kunden avguda dig.

När vi till slut får tag på en bil, hos Europcar, och hon bakom disken kommer med 2 olika alternativ, ingen väntetid, vi får titta på bilarna och välja när vi sett dem och dessutom kan hon lite svenska så vill jag bara krama henne. Att bilen blir 3 gånger så dyr som den jag först bokat känns helt oviktigt. Björn passar barnen medan jag följer med henne ut; jag har förvånande mycket bättre ögonmått än honom så jag får avgöra vilken storlek på bil vi klarar oss med.

Vi lämnar flygplatsen

När vi till slut fått ordning på bilbarnstol, försäkring och betalning (med DEBIT CARD) och kör upp på motorvägen säger jag stillsamt till Björn:

“Älskling? Det kanske var bra att det blev såhär… För vi hade fått svårt att få plats i den bilen som jag hade bokat. Jag insåg det när jag såg den.”

“Jaha, ja men vilken tur då!” säger Björn positivt och stryker mig över armen.

Vi kommer fram

Pojkarna somnar igen i bilen. Jag och Björn sitter och önskar att vi hade kunnat göra detsamma. Motorvägen är ordentligt ojämn och stökig, men bilen vi hyrt är helt ny så det gör inte så mycket. Man har sagt mig att folk kör som galningar i Italien, och det stämmer att vi blir omkörda i imponerande hastigheter mest hela tiden. Vi har 1,5 timme att köra och är inte längre stressade.

Vi kommer fram till Ghiacci Vecchi Residence, vi checkar in och receptionisten tar med Björn i en golfbil runt området medan jag vaktar barn och bil.

Vi anvisas parkering, hämtar en bagagevagn (modell stor, med lufthjul) och kör allt vi har den korta biten till lägenheten.

Boendet

Lägenheten visar sig ligga en trappa upp (utan hiss) och innehålla ett loft. Loftet tillträds via en mycket smal och framför allt brant trappa och det är tillräckligt långt mellan pinnarna i räcket där uppe för att Simon ska kunna gå rakt emellan dem och falla ner. Jag undrar i mitt stilla sinne om detta också är nåt jag informerats om men ändå lyckats missa. Vi kan inte använda loftet till annat än att gömma undan olämpliga leksaker, såsom skurhink och trasa, från Simon men det duger gott ändå; loftet gör sovrummet svalare.

Barnsängarna vi bett om får vi fälla upp och bädda själva. Vadderingen är nednött och ingen extra madrass finns, så barnen får sova i milt sagt hårda sängar. Som tur är har vi packat med Simons kudde, och jag tänker att det blir nog bra det här ändå.

Vi äter middag i restaurangen på området, vi är så trötta och det är så varmt att vi mest sitter och försöker hålla ut tills vi får gå och sova. Simon, däremot, får ny energi och vi går ett varv runt området efter maten. Han inspekterar den lilla lekplatsen närmast lägenheten och jag blir biten av 4 myggor samtidigt.

Dagen som aldrig tog slut

Kvällsrutinen haltar något, eftersom vi inte orkar packa upp ordentligt och inte har koll på var allting finns. Simons säng står i köket, så han kan förstås inte somna förrän vi alla är klara och kan släcka ljuset.

Adrian somnar efter mycket övertalning på bollen och 3 försök att lägga ner honom i sängen. Jag tar nattskiftet eftersom Björn sovit mindre än mig natten innan.

Det tar aldrig slut. Ungen vaknar en gång i kvarten känns det som, och efter nån timme eller tre tar jag upp honom till mig. Resten av natten (dvs typ hela) ligger han och ålar, sparkar, gnyr, rullar, fipplar, vaknar helt och pillar medan Björn halvsnarkar så att taket är nära att lyfta. När morgonen kommer och Björn är utvilat semestertaggad säger jag:

“Jag är trött. Jag har knappt sovit. Jag har inget som helst tålamod, och jag kan inte förstå hur jag ska lyckas ta mig igenom den här dagen, OCH jag har blåmärken på revbenen efter fjädrarna i madrassen.”

Björn förstår, såklart – förutom det där med blåmärken – , och när jag under frukosten tillägger att “det känns som att den här dagen sitter ihop med den igår”, så stirrar han på mig och ser rädd ut.

Hela dagen försöker jag vila när jag kan. Jag är så trött att jag inte kan säga det utan att börja gråta. Jag försöker sova ute i skuggan på en solstol medan Adrian sover i vagnen på förmiddan, men då kommer en Handy Man och börjar flytta runt stenplattorna på gången intill. Efter lunch försöker jag sova inne samtidigt som Simon, men då vägrar han sova så till slut tar jag med honom ut till Björn i parken. När det alltså väl blir möjligt att vila är jag så innerligt tröttledsen och uppgiven att jag packar upp istället.

Natten därpå tar Björn Adrian och jag sover punkterat av revbensvärk och Adrian-cirkusen intill, men i och med att den senare inte är min att hantera så gör det inte så mycket.

Borde ha vetat bättre

Såhär i efterhand tycker jag att jag hanterade reseplaneringen förvånansvärt orutinerat med tanke på hur mycket jag rest. En hel del av detta hade kunnat undvikas om jag hade koncentrerat mig och dubbelkollat mina bokningar… men det är lätt att vara efterklok. Vi har hursomhelst lärt oss väldigt mycket om vad vi vill och inte vill ha på en resa med hela familjen.

Tillbaka hemma efter 2 veckors intensivkurs i ”Utlandssemester Med Småbarn”

Resan hem gick så bra att jag önskar att alla dagar var resdagar – jämfört med resan DIT, alltså. Vi är tillbaka hemma igen, alla är nu friska (trots att Björn hotade med dunderförkylning på flyget hem eftersom han hamnade i en luftstråle och frös), Adrian har bara små prickar kvar efter sina koppor och Simons är helt borta.

Våra 2 veckor i Italien har varit fantastiska. Jag har inte kunnat uppdatera under resans gång eftersom… ja, eftersom. Du kommer att förstå, jag ska förstås berätta mer om hur vi hade det och framför allt hur vi hade det, men det kommer bli lite peu en peu, eller pö om pö som mamma säger för det går inte att ta allting på en gång, det orkar ingen med.

På schemat kommer bland annat följande framöver:

  • Resan dit
  • Ghiacci Vecchi, första etappen (vattkoppor)
  • Hos Alessio, andra etappen (glöm romantisk middag)
  • San Miniato, tredje och sista etappen (”Mamma bada! BADA! DÄR!!”)
  • Sammanställning över vår läxa; Hur man reser med småbarn

Under tiden fortsätter ju sommaren här hemma. Jag pluggar Photoshop och Björn tränar på att vara pappaledig. Simon tränar på att vara utan blöja och Adrian tränar på det mesta.

Vi har båda svårt att fatta att vi är hemma igen. Björn tycker att det här känns tokigt och att vi egentligen är kvar där nere, medan jag sitter här och tycker det känns som om vi aldrig var borta. Som om jag drömt allt. Livligt.

På måndag åker vi till Öland och hälsar på hos barnens farmor. Jag är lite osäker på hur länge vi blir borta, och på om vi verkligen ska våga oss på Astrid Lindgrens Värld på vägen hem eller inte, men det blir inte mer än en vecka i alla fall.