Varför är det så svårt att visa respekt för hantverk?

”Dom hade väl helt vanliga kläder som man kan köpa av vilken hobbysömmerska som helst?”

Jag blir så trött när jag läser sådant. Den kommentaren kommer från ett forum och syftar på en nätbutik med handsydda babykläder. Just den nätbutiken verkar inte ha så originella grejer i och för sig, men hela kommentaren bara andas axelryckning och nedvärdering. Som om hon som skrev det menar att vaddå, det där kan ju vem som helst göra på en kvart före frukost med en symaskin från Ikea.

Ta vilken fabrikstillverkad tröja från nån av de vanliga stora kedjorna som helst. Syna den i sömmarna, bokstavligen, och kom sen och påstå att konstruktionen håller bättre kvalitet än handarbete.

Ta en färdigproducerad planch/tavla/tryck/print från valfri stor butikskedja, och jämför med ett handarbete. Kom sen och var förvånad över att handarbetet är så många gånger dyrare än massproduktionen som varannan människa hänger på sin vägg hemma.

Jag tecknar porträtt på beställning, parallellt med mitt arbete på hotellet, i vanliga fall. Jag får många förfrågningar som bara rinner ut i sanden därför att folk tycker jag är för dyr (jag är bland de billigare på marknaden). De jämför med priset för att tex låta printa ett foto på canvastavla. Jag bara kräks mentalt på dem och säger att ja, det är ju också fint, även om det inte är riktigt samma sak som en blyertsteckning som nån stackare lagt själ, hjärta och 10 arbetstimmar på.

Sömnad innebär inte samma totala monopol på ens existens som att teckna, därför orkar jag det ena men inte det andra nu. Kommentaren om ”vilken hobbysömmerska som helst” träffar däremot rakt i mitt indignerade konstnärshjärta. Lite mer allmän respekt för hantverk vore trevligt, tycker jag.

respekt hantverk barnporträtt
Ett av de porträtt jag gjort. Det är blyerts på vitt papper men det är frustrerande svårt att fota sådana här porträtt och få med alla detaljer utan att pappret ser grått ut.

Alltså, fatta, till och med män!

I torsdags kom en gäst som bott hos oss i 3 dagar och köpte en öl och satte sig i lobbyn. Det var bara vi där så han började prata med mig.

”Hur långt gången är du?” öppnade han upp konversationen med.

Skit i det du, tänkte jag och svarade 7.

Med det som bränsle berättade han om sin familj, sina 3 barn och hans sambos 2 ungar, totalt 5 alltså. Efter att ha tagit reda på att jag väntar mitt första barn fokuserade han sin berättelse runt sitt ex 3 förlossningar. Särskild vikt lades vid hur fruktansvärt ont det gör, hur det vi kvinnor går igenom är något som ingen man är rustad att klara av, och hur äckligt men häftigt det är att som man vara med på förlossningen.

Alltså, fatta, till och med män går på mig med info som jag inte bett om och som jag verkligen, men alltså verkligen inte vill ha.

Fuck off, liksom. Låt mig vara. Jag är smärträdd, kan jag få förbereda mig på mitt eget sätt, snälla?