Vart man gör av all barnkonst; platsproblemet har äntligen en lösning

Jag har funderat till och från på var tusan vi ska göra av all barnkonst som pojkarna producerar. Visst kan man sätta upp på väggarna, ge bort till välvilliga släktingar eller lägga upp på vinden, och allt det där täcker väl en del av behovet men absolut inte hela. 
barnkonst på vajer
Vi har en vajer med klämmor i trappan med barnens senaste särskilt lysande alster.

Hejdlös produktivitet

Simon är oerhört produktiv. Fram till hans 4-årskontroll på BVC var det mest abstrakta teckningar med tillhörande insäljande historia (även känt som “kludd”), men strax efter det besöket var det som att poletten trillade ner och sen dess har han fyllt alla papper han kommit över med sin barnkonst. “Fyllt” är kanske fel ord, det är inte alltid det han gör; det klipps, tejpas, klistras, snurras, monteras och kastas (“kolla mamma, den flyger!!”) också.

Det är verkligen roligt att han är så kreativ. Han viker gärna papper på olika sätt och fyller i viklinjerna, och sen ritar han utifrån dem. Han vill gärna att närvarande vuxen också ska rita, och han låter sig inte begränsas av material. Han gör halsband, pärlplattor, färglägger “kopior” (dvs printade bilder för färgläggning), degar, “experiment” (dvs han blandar saker han når i köket i en kastrull och får hjälp att koka upp det), tillverkar pappers-”instrument”, flygplan, kikare (längsta blev ca 1,5 m lång innan den böjde sig) och hela robotar av lego. 

Det är helt fantastiskt.

Det är också fullständigt skrymmande. 

Han jobbar mer än gärna med förpackningar av olika slag, vilket ibland blir till fantastiskt voluminösa barnkonst-installationer som intar köksbänken på obestämd tid. Ibland tejpar han upp dem på sin dörr, och använder dem som stöd eller ankare för att spänna upp trådar tvärs över hela allrummet. – Men, vad är det för trådar han använder, undrar kanske du. Jo, det är mina sytrådar av andrahandssortering bomullstråd (dvs tråd jag inte använder), och det finns en hel del av den varan.

barnkonst med förpackning och sytråd
“Fota så man ser trådarna, mamma.”

Hantering krävs

För en tid sedan bestämde Björn att fenomenet behöver regleras på något sätt – vi måste kunna röra oss fritt i vårt eget hem – och tillsammans kom de överens om att den ena lådan under Simons säng skulle bli konstförvaring. Detta funkade utmärkt – tills lådan blev överfull.

Så, i sviterna efter magsjukan här förra veckan, så tog Simon och jag itu med att rensa. Jag föreslog att alla stora saker, som inte fick plats i en pärm, skulle fotas och printas på ett papper som får plats i pärmen. Simon tänkte efter, och gick med på att vi kunde slänga  allt som fotades.

sortering av barnkonst

Vi hann bara genom knappt halva sänglådan den dagen men det blev en pärm med de teckningar som kunde förvaras där, och sen en sjuhelvetes massa bilder (214 st) och 2 knökfulla pappkassar på väg till återvinningen.

Exempel på skapelser som lämnar plats åt ny barnkonst

Det återstår minst lika mycket till (och Adrians bidrag till familjens konstsamling har jag inte ens börjat peta på). Men det är roligt också, för han är himla stolt över sin konstpärm och visar den gärna så fort han får chansen, och han ser fram emot när vi kan fortsätta rensningen. Jag förstår att det är kul att gå igenom allt han gjort, det är trots allt flera års samlade verk som ska processas.

Fyraårsbesiktning på BVC med överförklaringar och flygande monster

Fyraårsbesiktning

Det infaller som bekant en BVC-besiktning i samband med 4-årsdagen, så Simon var där i veckan. Med mig. 

Vi hade fått info i förväg om vad som skulle hända, men den kollade vi bara när vi fick kallelsen – vilket känns som ett halvår sen – och jag är inte säker på att Simon kom ihåg nåt från den. Jag gjorde det i alla fall inte. 

fyraårsbesiktning
Bildkälla

Alltså:

  • längd
  • vikt
  • rita
  • syn
  • hörsel
  • memory
  • och så pratar vuxna med varandra.

Det finns inte så mycket att säga om detta, mer än att allt gick bra. Han hör framför allt superbra. Det var bara problematiskt att rita en gubbe av släktet huvudfoting; Simon gillar att rita men jag har aldrig sett att han har producerat föreställande konst. Det har mer varit abstrakta verk med en invecklad tillhörande historia à la Moderna Museet, så BVC-sköterskan Lena fick ett “flygande monster” istället för sin gubbe, och eftersom Simon inte kan skriva sitt eget namn så krävde han att hon skulle signera den i hans ställe.

Hon verkade nöjd ändå, och vi fick åka därifrån godkända (plural, för jag lyckades med att inte lägga mig i ungefär hundra gånger när BVC-Lena överförklarade instruktionerna till allt och Simon som konsekvens av det slutade lyssna och kommunikationsförbistringen härjade mellan dem. Jag borde också ha fått ett klistermärke för det var rätt svårt) och trygga i att nästa gång det blir aktuellt med vaccin med ägg i (som han blivit allergisk mot) blir om 2 år. Den dagen den sorgen – det finns säkert alternativ till allergiker, hoppas vi.


PS: Du missar väl inte läsarundersökningen? Skulle bli väldigt tacksam om du ville ge mig en minut av din tid. Du hittar den här:

Klicka på bilden.

Spåren som skapandet av en konstnärlig identitet lämnar efter sig

Jag håller på att städa ateljén, som ska bli kombinerat arbetsrum och gästrum. Det såg överdrivet eländigt ut när jag började imorse, nu såhär 5 timmar senare är det typ halvklart och jag är helt slut.

Där inne har flera års tingens-motsvarighet-till-dammråttor byggt bo – och, att döma av mängden överraskningar på vägen, även förökat sig – och hindrat allt från kreativt utlopp till förflyttning åt något som helst håll.

Värst är det när man stöter på sånt där som man inte förmår slänga, men inte ens kommer ihåg att man har. Sånt där man blir sentimental av och stannar upp och bläddrar i.

skapandet av konstnärlig identitet

Här har vi en bråkdel av det. Vad tusan gör man med alla spåren som skapandet av en konstnärlig identitet lämnar efter sig?

Naturligtvis ser jag tydliga likheter med vår tids större konstnärer, objektiv som jag är. Gör inte du?

Tadana VI, 1957, olja på duk av Tadeusz Kantor

 

Varför är det så svårt att visa respekt för hantverk?

“Dom hade väl helt vanliga kläder som man kan köpa av vilken hobbysömmerska som helst?”

Jag blir så trött när jag läser sådant. Den kommentaren kommer från ett forum och syftar på en nätbutik med handsydda babykläder. Just den nätbutiken verkar inte ha så originella grejer i och för sig, men hela kommentaren bara andas axelryckning och nedvärdering. Som om hon som skrev det menar att vaddå, det där kan ju vem som helst göra på en kvart före frukost med en symaskin från Ikea.

Ta vilken fabrikstillverkad tröja från nån av de vanliga stora kedjorna som helst. Syna den i sömmarna, bokstavligen, och kom sen och påstå att konstruktionen håller bättre kvalitet än handarbete.

Ta en färdigproducerad planch/tavla/tryck/print från valfri stor butikskedja, och jämför med ett handarbete. Kom sen och var förvånad över att handarbetet är så många gånger dyrare än massproduktionen som varannan människa hänger på sin vägg hemma.

Jag tecknar porträtt på beställning, parallellt med mitt arbete på hotellet, i vanliga fall. Jag får många förfrågningar som bara rinner ut i sanden därför att folk tycker jag är för dyr (jag är bland de billigare på marknaden). De jämför med priset för att tex låta printa ett foto på canvastavla. Jag bara kräks mentalt på dem och säger att ja, det är ju också fint, även om det inte är riktigt samma sak som en blyertsteckning som nån stackare lagt själ, hjärta och 10 arbetstimmar på.

Sömnad innebär inte samma totala monopol på ens existens som att teckna, därför orkar jag det ena men inte det andra nu. Kommentaren om “vilken hobbysömmerska som helst” träffar däremot rakt i mitt indignerade konstnärshjärta. Lite mer allmän respekt för hantverk vore trevligt, tycker jag.

respekt hantverk barnporträtt
Ett av de porträtt jag gjort. Det är blyerts på vitt papper men det är frustrerande svårt att fota sådana här porträtt och få med alla detaljer utan att pappret ser grått ut.