Varför är det så svårt att visa respekt för hantverk?

”Dom hade väl helt vanliga kläder som man kan köpa av vilken hobbysömmerska som helst?”

Jag blir så trött när jag läser sådant. Den kommentaren kommer från ett forum och syftar på en nätbutik med handsydda babykläder. Just den nätbutiken verkar inte ha så originella grejer i och för sig, men hela kommentaren bara andas axelryckning och nedvärdering. Som om hon som skrev det menar att vaddå, det där kan ju vem som helst göra på en kvart före frukost med en symaskin från Ikea.

Ta vilken fabrikstillverkad tröja från nån av de vanliga stora kedjorna som helst. Syna den i sömmarna, bokstavligen, och kom sen och påstå att konstruktionen håller bättre kvalitet än handarbete.

Ta en färdigproducerad planch/tavla/tryck/print från valfri stor butikskedja, och jämför med ett handarbete. Kom sen och var förvånad över att handarbetet är så många gånger dyrare än massproduktionen som varannan människa hänger på sin vägg hemma.

Jag tecknar porträtt på beställning, parallellt med mitt arbete på hotellet, i vanliga fall. Jag får många förfrågningar som bara rinner ut i sanden därför att folk tycker jag är för dyr (jag är bland de billigare på marknaden). De jämför med priset för att tex låta printa ett foto på canvastavla. Jag bara kräks mentalt på dem och säger att ja, det är ju också fint, även om det inte är riktigt samma sak som en blyertsteckning som nån stackare lagt själ, hjärta och 10 arbetstimmar på.

Sömnad innebär inte samma totala monopol på ens existens som att teckna, därför orkar jag det ena men inte det andra nu. Kommentaren om ”vilken hobbysömmerska som helst” träffar däremot rakt i mitt indignerade konstnärshjärta. Lite mer allmän respekt för hantverk vore trevligt, tycker jag.

respekt hantverk barnporträtt
Ett av de porträtt jag gjort. Det är blyerts på vitt papper men det är frustrerande svårt att fota sådana här porträtt och få med alla detaljer utan att pappret ser grått ut.

Fika med delar av släkten

Mamma kom över igår med moster Catrine, morbror Mats och kusin Cornelia på fika. Ingen av dem bor i Stockholm, utom mamma då, så det händer inte att jag träffar dem särskilt ofta.

Catrine är barnsköterska på BVC, och hon kunde svara på en del av de frågor som Susanne, Simons barnsköterska på BVC här, inte klarat av att ge matnyttiga svar på hittills, som till exempel:

— När Simon sprätter till i sömnen, med armar och ben rakt ut som om han blivit skrämd, så beror det på att nervkopplingarna på bebisar inte alltid får kontakt, det är som lite glapp i synapserna. Sprättandet i sömnen beror alltså inte på att han drömmer.

— Rörelsen där han sträcker ut armarna och (nästan) ser ut som att han vill kramas när man lägger honom på skötbordet kallas mororeflex. Jag trodde att den bara triggades när man sänker underlaget och babyn tror den faller, men Catrine sa att det krävs ytterst lite för att trigga den.

Men Susanne, vår barnsköterska, är bra på andra saker; hon kan väga och mäta bebisar, det får man ändå ge henne.

Catrine är, förutom babyproffs, även en skicklig sömmerska. Hon hade med sig denna underbara lekfilt till Simon.

handgjord babyfilt

Den är så vacker att jag blir tårögd. Bodyn kom med Mats och Cornelia 🙂