Fyraårsbesiktning på BVC med överförklaringar och flygande monster

Fyraårsbesiktning

Det infaller som bekant en BVC-besiktning i samband med 4-årsdagen, så Simon var där i veckan. Med mig. 

Vi hade fått info i förväg om vad som skulle hända, men den kollade vi bara när vi fick kallelsen – vilket känns som ett halvår sen – och jag är inte säker på att Simon kom ihåg nåt från den. Jag gjorde det i alla fall inte. 

fyraårsbesiktning
Bildkälla

Alltså:

  • längd
  • vikt
  • rita
  • syn
  • hörsel
  • memory
  • och så pratar vuxna med varandra.

Det finns inte så mycket att säga om detta, mer än att allt gick bra. Han hör framför allt superbra. Det var bara problematiskt att rita en gubbe av släktet huvudfoting; Simon gillar att rita men jag har aldrig sett att han har producerat föreställande konst. Det har mer varit abstrakta verk med en invecklad tillhörande historia à la Moderna Museet, så BVC-sköterskan Lena fick ett ”flygande monster” istället för sin gubbe, och eftersom Simon inte kan skriva sitt eget namn så krävde han att hon skulle signera den i hans ställe.

Hon verkade nöjd ändå, och vi fick åka därifrån godkända (plural, för jag lyckades med att inte lägga mig i ungefär hundra gånger när BVC-Lena överförklarade instruktionerna till allt och Simon som konsekvens av det slutade lyssna och kommunikationsförbistringen härjade mellan dem. Jag borde också ha fått ett klistermärke för det var rätt svårt) och trygga i att nästa gång det blir aktuellt med vaccin med ägg i (som han blivit allergisk mot) blir om 2 år. Den dagen den sorgen – det finns säkert alternativ till allergiker, hoppas vi.


PS: Du missar väl inte läsarundersökningen? Skulle bli väldigt tacksam om du ville ge mig en minut av din tid. Du hittar den här:

Klicka på bilden.

Hönsmamma… eller?

Det har varit varmt idag, 16 grader i skuggan och första dagen i år jag kunnat promenera i t-tröja, trots starka vindar.

Björn krattar gräset i kvällssolen med Simon i sele på magen. Det är mycket gräs, och Björn jobbar sig varm. Jag får syn på dem från köket och ser till min förfäran att Simon endast är iförd blöja och body. Jag river åt mig en mössa från köksbordet, rusar ut och trär på den på pojkens varma huvud.

”Han blir inte varm som du, han rör inte på sig”, säger jag förebrående.

”Men jag värmer honom mot mig”, svarar Björn oskyldigt. Irriterad går jag in och hämtar ett par strumpor, och när jag ska trä på dem på Simons kalla fötter blänger jag argt på Björn.

”Vad är det?” frågar han.

”Det är inte varmt”, svarar jag sammanbitet.

Jag känner mig inte som en hönsmamma, men det känns som att jag framstår som en. Simon är bara 7 veckor gammal, för mig är han ömtålig och ungefär så långt ifrån självgående som det är möjligt att vara utan att vara kopplad till ett gäng maskiner.

Jag har svårt att släppa på kontrollen, det har jag. Jättesvårt. En del av mig tror att ingen annan, alltså ingen annan, kan se efter honom ordentligt. Jag vet att det inte alls stämmer, jag vet det, men… jag känner det inte. När Simon gråter någon annanstans än i mina armar kryper det i hela kroppen på mig. Jag hatar det. Det känns som att jag inte är mentalt rustad att klara av det. Det är klart att det är lättare om det är hos Björn han gråter än om det är i famnen på nån annan, men lätt är det inte.

Samtidigt uppskattar jag de här stunderna på kvällen när Björn tar honom och jag får lite eget space och egen tid.