Från sängen till köket i gravidvecka 29

Smidig som en kyrkport från 1600-talet bänder jag mig, med spikrak rygg, upp ur sängen på sömntunga armar. Halvvägs hugger det i ryggen och jag fryser mitt i rörelsen, vrider mig försiktigt från sida till sida för att häva låsningen, och fortsätter en liten bit i taget tills jag sitter på sängkanten.

Jag lutar mig framåt, för att lägga tyngden på fötterna, och hackar mig genom även denna procedur som ett mobilsamtal med dålig täckning. Väl på fötter pausar jag och dansar en sergerdans i huvudet. Någon fysisk dans kommer inte hända, jag ler självironiskt vid tanken.

Jag skiftar vikten över till ena foten för att ta ett steg. Benet är stelt som en stylta och höften vill inte lyfta det, så jag tar sats och försöker slänga fram benet för att sedan gå ikapp det. Fotsulan hasar en halv fotlängd framåt. Ny segerdans.

Jag hasvaggar så tyst jag kan mot sovrumsdörren. Jag lägger handen på dörrhandtaget och kommer på att jag glömt mobilen på sängbordet. Jag sneglar över axeln och väger för och emot. Mobilen vinner, och en minut senare kan jag, lätt andfådd, stänga dörren om en inte längre så ostörd Björn.

Trappan ner till köket är morgonens eldprov. Jag stannar på trappavsatsen och laddar entusiastiskt som en höjdhoppare inför avstamp. Tanken slår mig att jag kanske skulle gå all-in och höjdhoppa ner? Det skulle gå fortare.

Jag ler självironiskt. Kul att man kan roa sig själv.

Knät viker sig inför första trappsteget, inga muskler reagerar och jag landar tungt, liksom faller kontrollerat, 25 cm nedanför. Bara 12 steg kvar. Jag stapplar vidare, tyst som en självhyschande festfirare. När trappan är slut är de flesta leder och muskler uppbrutna och jag kan röra mig mer obehindrat. Höfterna ilar och strålar fortfarande, men de ger sig nog snart.

I’m OK.

gravid v 29
Håll med om att det ser himla mycket ut som om jag gömt en kudde under tröjan.

 

 

Förvärkar från helvetet

Jag sa ju att det inte var nån risk att det skulle komma igång igår, och det gjorde det typ inte heller, men jag kan säga att runt kl 3 i natt var jag inte lika säker. Kl 03:26, närmare bestämt.

Jag fick en ytterst blygsam liten blödning precis innan vi la oss, och jag har ju läst att förlossningen kan starta så. Kl 03:26 var jag fortfarande klarvaken. Då hade jag haft eländiga förvärkar sen kl 22 så ofta att det var stört omöjligt att hinna sova mellan dem. Jag började tänka att jag inbillade mig, att det var nåt som var fel, för jag har aldrig haft SÅ ont av dem tidigare och upplevde inte riktigt att jag fick nån vila alls så jag började klocka dem. Systematiskt 3 minuters vila var det, tydligen. Jag gick upp, jag gjorde smörgåsar, bläddrade igenom hela facebook, tog en lång varmdusch, och började framåt 04:30 desperat leta efter TENS-apparaten som inte stod att finna någonstans. Så jag gick upp och väckte Björn.

”Var är TENS-grejen?”

”Va?”

En ny värk, eller vad det nu var, brände över ryggen.

”TENS. Var. Är. Den.”

”Jag vet inte. Behöver du den nu? Har du ont?”

”Aj.”

”Stackare. Har du foglossning?”

”Neeeeeej….”

Han gick ner och letade, hittade den bakom soffan och satte sig ner med mig — som just då inte hade ont.

”Tack, du kan gå och lägga dig igen nu om du vill, nu har jag nåt att göra.”

”Jag känner mig som en skitstövel som går och lägger sig när du mår såhär… Du måste LOVA att väcka mig om det finns nånting, nånting alls, som jag kan göra!”

Han gick upp, jag fipplade med apparaten, fick inte igång den och la mig ner i utmattning. Då ebbade värkarna ut, och 05:21 blev det stilla.

Jag ringde förlossningen i förmiddags för att få höra att allt var normalt och det var det. Det kan dröja ett par dagar till, sa hon. Tack, sa jag.

Plötsligt är det inte längre ok att förlossningsväskan fortfarande inte är färdigpackad, att pappret med min blodgrupp försvunnit i flytten eller att jag fortfarande inte skaffat amnings-bh eller -linne.

Det blev konkret, jag har inte längre all tid i världen, och idag har varit en sjukligt seg dag. Jag vill helst inte köra bil heller, man vet aldrig, det kan bli en mardröm. Jag är rädd att nästa natt ska bli likadan, så jag har sovit så mycket det gått, dvs inte jättemycket. Man blir ju knäpp av att strösova sådär, kroppen tror att den fått tillräckligt med sömn så man somnar inte, men man är ändå helt slut.

Nu till det viktiga i sammanhanget:

Det var ok. Jag blev inte rädd.

 

Foglossning

Vi brukar ha TV4 Nyhetsmorgon på TV på jobbet, Malou efter tio tar ju vid när det är slut och brukar få rulla på medan vi själva äter frukost.

För nån månad sedan handlade det om foglossning:

Jag vet att man kan få fruktansvärda problem, så jag tackar ödmjukt högre makter för att jag får vara så pass frisk som jag är. Jag har foglossning över blygdbenet bland annat, men jag kan inte ens säga att jag lider av det. Det är obekvämt, och ett hinder för vissa rörelser, men det är inte värre än så.

Ta i trä — jag har ju ett par veckor kvar…