När alla sömntåg har gått och man står ensam kvar på perrongen

Du vet när man är så där trött att… eller det kanske du inte vet, alla upplever inte det här. Min far, till exempel, har samma min när jag försöker prata med honom om detta som han har när vi diskuterar färglära – alltså han ser ut som om jag pratade isländska med honom. Sen skrattar han retsamt åt mig, säger nåt i stil med “det där problemet har aldrig jag, jag brukar sätta mig i sängen, sikta på kudden, somna och hoppas att jag träffar den”, och ger mig en klapp på axeln. Så om du också är en av de överjordiska människor som inte alls vet vad jag menar, var glad för det. Himmelskt glad.

Du KANSKE vet när man är så där trött att man liksom mår lite illa, när man känner ansträngningen av att andas, när man försöker tjuva till sig lite vila överallt och hela tiden, när man stirrigt fastnar med blicken nästan oavbrutet och har svårt att slita den, när man kanske står ut genom att hålla sig igång non stop, när det är uppförsbacke överallt och man är nära att brista i gråt när en oförutsedd ansträngning oönskat tränger sig in i ens liv och tycks förstöra allt – som typ att bli nerkissad när man byter blöja, eller tappa ut den enda maten man har hemma på golvet.

Den tröttheten.

När dagen är slut – för tvärtemot vad man tror så tar den slut – så lägger man sig tidigt för att ta igen förlorad sömn och bli människa igen. Det är i det ögonblicket som jag misstänker att min kropp fungerar sämre än genomsnittet. Alltså, jag har svårt att slappna av, eftersom jag gått och levt på energireserver hela dan och vägrat slappna av. Det tar tid för mig att somna.

Igår var en sån kväll. Jag låg och kände sömnen erövra en tå i taget, och väntade. När det inte var så långt kvar lyfte Björn på täcket och vände sig och släppte in kall luft, och jag var plötsligt klarvaken igen. Men det är lugnt, så kan det vara, alla måste få existera på lika villkor osv. Samma sak, samma händelseförlopp, samma kalla luft och samma klarvakenhet en gång till. Yes, fan också. Det gör ingenting. Börja om.
Samma sak en gång till.
Kärnan i mig tappade det fullständigt men jag tvingade sammanbitet kvar lugnet.
Simon tappade nappen, jag hittade den inte så han fick den som låg på nattduksbordet. Han rullade fram och tillbaka som på ett skepp i storm, så jag höll honom i handen men då tog han nappen och började slå den mot spjälorna. Jag tappade tålamodet.

Det kändes som att det var sabotage, med flit, och jag var så arg. Jag fattade ju att det inte var så men ilskan brydde sig inte. Jag var för trött. Jag vände mig mot Björn:

“Alltså det här går inte. Jag orkar inte. Man kunde ju tro att det var nån form av sammansvärjning! Nu går jag härifrån!”

Jag tog kudden och flydde fältet, och stackars Björn fick ta resten av en livlig natt från min sida av sängen.

Man skulle kunna tro att jag somnade ögonblickligen då och sov hela natten, men ICKE. Jag var så upprörd, att det tog säkert en timme till att lugna ner sig, alla sömntågen gick och nattrafiken är glesare. Jag kanske lyckades framåt 01.

Förvärkar från helvetet

Jag sa ju att det inte var nån risk att det skulle komma igång igår, och det gjorde det typ inte heller, men jag kan säga att runt kl 3 i natt var jag inte lika säker. Kl 03:26, närmare bestämt.

Jag fick en ytterst blygsam liten blödning precis innan vi la oss, och jag har ju läst att förlossningen kan starta så. Kl 03:26 var jag fortfarande klarvaken. Då hade jag haft eländiga förvärkar sen kl 22 så ofta att det var stört omöjligt att hinna sova mellan dem. Jag började tänka att jag inbillade mig, att det var nåt som var fel, för jag har aldrig haft SÅ ont av dem tidigare och upplevde inte riktigt att jag fick nån vila alls så jag började klocka dem. Systematiskt 3 minuters vila var det, tydligen. Jag gick upp, jag gjorde smörgåsar, bläddrade igenom hela facebook, tog en lång varmdusch, och började framåt 04:30 desperat leta efter TENS-apparaten som inte stod att finna någonstans. Så jag gick upp och väckte Björn.

“Var är TENS-grejen?”

“Va?”

En ny värk, eller vad det nu var, brände över ryggen.

“TENS. Var. Är. Den.”

“Jag vet inte. Behöver du den nu? Har du ont?”

“Aj.”

“Stackare. Har du foglossning?”

“Neeeeeej….”

Han gick ner och letade, hittade den bakom soffan och satte sig ner med mig — som just då inte hade ont.

“Tack, du kan gå och lägga dig igen nu om du vill, nu har jag nåt att göra.”

“Jag känner mig som en skitstövel som går och lägger sig när du mår såhär… Du måste LOVA att väcka mig om det finns nånting, nånting alls, som jag kan göra!”

Han gick upp, jag fipplade med apparaten, fick inte igång den och la mig ner i utmattning. Då ebbade värkarna ut, och 05:21 blev det stilla.

Jag ringde förlossningen i förmiddags för att få höra att allt var normalt och det var det. Det kan dröja ett par dagar till, sa hon. Tack, sa jag.

Plötsligt är det inte längre ok att förlossningsväskan fortfarande inte är färdigpackad, att pappret med min blodgrupp försvunnit i flytten eller att jag fortfarande inte skaffat amnings-bh eller -linne.

Det blev konkret, jag har inte längre all tid i världen, och idag har varit en sjukligt seg dag. Jag vill helst inte köra bil heller, man vet aldrig, det kan bli en mardröm. Jag är rädd att nästa natt ska bli likadan, så jag har sovit så mycket det gått, dvs inte jättemycket. Man blir ju knäpp av att strösova sådär, kroppen tror att den fått tillräckligt med sömn så man somnar inte, men man är ändå helt slut.

Nu till det viktiga i sammanhanget:

Det var ok. Jag blev inte rädd.