Smidig som en kyrkport från 1600-talet bänder jag mig, med spikrak rygg, upp ur sängen på sömntunga armar. Halvvägs hugger det i ryggen och jag fryser mitt i rörelsen, vrider mig försiktigt från sida till sida för att häva låsningen, och fortsätter en liten bit i taget tills jag sitter på sängkanten.
Jag lutar mig framåt, för att lägga tyngden på fötterna, och hackar mig genom även denna procedur som ett mobilsamtal med dålig täckning. Väl på fötter pausar jag och dansar en sergerdans i huvudet. Någon fysisk dans kommer inte hända, jag ler självironiskt vid tanken.
Jag skiftar vikten över till ena foten för att ta ett steg. Benet är stelt som en stylta och höften vill inte lyfta det, så jag tar sats och försöker slänga fram benet för att sedan gå ikapp det. Fotsulan hasar en halv fotlängd framåt. Ny segerdans.
Jag hasvaggar så tyst jag kan mot sovrumsdörren. Jag lägger handen på dörrhandtaget och kommer på att jag glömt mobilen på sängbordet. Jag sneglar över axeln och väger för och emot. Mobilen vinner, och en minut senare kan jag, lätt andfådd, stänga dörren om en inte längre så ostörd Björn.
Trappan ner till köket är morgonens eldprov. Jag stannar på trappavsatsen och laddar entusiastiskt som en höjdhoppare inför avstamp. Tanken slår mig att jag kanske skulle gå all-in och höjdhoppa ner? Det skulle gå fortare.
Jag ler självironiskt. Kul att man kan roa sig själv.
Knät viker sig inför första trappsteget, inga muskler reagerar och jag landar tungt, liksom faller kontrollerat, 25 cm nedanför. Bara 12 steg kvar. Jag stapplar vidare, tyst som en självhyschande festfirare. När trappan är slut är de flesta leder och muskler uppbrutna och jag kan röra mig mer obehindrat. Höfterna ilar och strålar fortfarande, men de ger sig nog snart.
I’m OK.