Andra föräldraledigheten är officiellt påbörjad

Jag är medlem i Liberoklubben, så är det. Jag är medlem i Pampersklubben också, eller jag får i alla fall rabattkuponger från dem, men eftersom vi inte hittar nån miljömärkning på deras produkter så undviker vi dem.

Som medlem i denna eminenta klubb får man en Libero startbox när förlossningsdatum börjar närma sig – det finns för övrigt många sorters gravidboxar man kan komma över gratis, läs mer här – och nu var jag och hämtade min i onsdags på Ica Maxi vid jobbet.

libero-startbox-2016

Jag gillar framför allt Hormoner & Hemorrojderfoldern, dels för att jag älskar deras blogg, dels för att de får mig att le åt saker jag inte tycker är speciellt kul, och så för att de får synas. I övrigt är det i princip samma som för 1,5 år sedan, förutom att Ica hade slängt med lite saker som kan vara bra att ha antingen i förlossningsväskan eller under första tiden hemma.

Jag är nu föräldraledig igen, i torsdags var min sista dag på jobbet. Jag fick fika och blommor – eller jag fick i och för sig baka kladdkakan och fikaduka själv, men det var för att chefen hotade med att köpa en tårta annars och i egenskap av nöt- och mandelallergiker samt glutenintolerant preggo så kan jag aldrig äta det hon kommer tillbaka med. Men blommorna fick jag i alla fall, en underbar bukett som redan nu ser sorglig ut.

mammaledig-blombukett

mammaledig-blomma-succulenteTidigare på dagen kom städchefen förbi och hade med sig en liten blomma till mig också. Hon var noga med att understryka att det var en succulente, och att den ska klara sig upp till en månad utan vatten. Jag vet inte om min oförmåga att komma överens med växter nått henne ryktesvägen, men om så är fallet är jag bara tacksam. Jag får så dåligt samvete när folk ger mig krukväxter och jag bara mördar dem.

 

Det känns bra att sluta jobba nu. Jag hade kunnat sluta en vecka tidigare, det hade inte gjort nåt, men det här gick ju bra även om jag sista veckan varit ofantligt trött. Nu är det som om kroppen slappnade av, som om jag undermedveten förbjudit den att förbereda förlossningen fram tills nu. Sammandragningarna avlöser varandra sedan ett par dagar tillbaka, och de hindrar mig från att sova bra.

Jag var på MVC i fredags, alla värden är bra, blodtryck och hjärtljud är som det ska, och även om bebisens huvud krupit ned och lagt sig till rätta så går det fortfarande att rucka lite grann. Jag är i vecka 39 enligt henne (barnmorskan), i vecka 40 enligt gravidappen. Jag antar att det beror på hur och vem som räknar – är det jag som räknar, till exempel, så är jag nu i gravidvecka 55 och blir antagligen den första kvinnan att genomföra en elefantgraviditet.

Jag frågade henne om hon skulle bli förvånad om förlossningen skulle starta, säg, i morgon. Hon svarade att med tanke på hur less jag är, bebisens placering och på hur min kropp beter sig så nej, det skulle inte förvåna henne. Trots det bokades nästa möte om 3 veckor igen, då vi ska prata om sent ultraljud som alltid görs i vecka 41 samt eventuell igångsättning. Vi bokade även tiden för återbesöket i januari.

“Nog för att det är mysigt att komma hit och så, men jag hoppas verkligen att vi inte ses förrän i januari”, sa jag trött när vi skildes åt.

SaveSave

SaveSave

Mammaledighet!!!

“Jag har världens bästa kollegor.”

Så säger alla som trivs på sina arbeten, men mina måste definitivt klassas till världseliten.

Jag förväntade mig som sagt fika när jag kom till jobbet igår. Jag föreställde mig nåt i stil med vad vi brukar göra när folk fyller år, dvs alla tar sig tid att sitta ner i 20 min runt soffbordet med kaffe, te och nån köpt tårta från Ica.

Icke.

Det var dukat till minilångbord, och vår hotellchef höll på att montera en egenbakad pavlova i köket. Vi blev lite fler än vanligt eftersom 2 från systerhotellet kom över också, och så satt vi där med mig på kortsidan och pratade namnförslag, babytrams och förändring. Chefen gav mig en bukett rosor, ett paket och ett kort. I paketet låg en babyupplaga av svarta Converse hon köpt på sin resa till New York för ett tag sedan. Så söta att jag måste hålla tillbaka impulsen att bita i dem.

hejdåpresenter

Sen började gråtfesten.

Först började kollegan från systerhotellet, hon kunde inte stanna så länge och blev rörd när vi sa hej då.

“Nej gråt inte! Snälla, ingen får gråta, då börjar jag också. Jag har inget filter!” försökte jag men det var ju redan kört.

Näst på tur var vår städtant, men hon ska ju flytta tillbaka till sitt land om en vecka efter 14 år i Sverige så hon blev rörd över det.

Sen brast det för min ersättare, som ju precis ska börja och tyckte det var så fint av oss att vara så glada över henne.

Sist men inte minst — störst, faktiskt, för hon är en känslomässig klippa — blev min partner in crime, min receptionskollega, alldeles stum när vi skulle säga hej då. En tår eller två tog sig ut i ögonvrårna och hon vände sig om och gick utan att säga nåt mer.

Kvar satt jag, alldeles varm i hjärtat. Senare på kvällen kom Maskot, frukosttjejen, förbi med en presentask godis och en kram och lite snack om livet. Även hon blev tårögd, men hon är å andra sidan dunderförkyld.

Allt som allt kändes det nästan som om jag aldrig kommer komma tillbaka, som att vi aldrig mer kommer ses, men alltså jag ska ju förmodligen inte vara borta ens ett helt år…!

Så jo, jag har världens bästa kollegor. Jag kommer att sakna dem.

respekt

SaveSave

SaveSave