Såna där dagar då man äter maten från golvet

I tisdags var det så fantastiskt väder här. Jag älskar vintern när den visar sig från sin bästa sida på det sättet.

Farmor på besök

Annette, barnens farmor, var här i onsdags morse på besök så Simon var hemma från föris.

Lite olyckligt sammanträffande: Himlen öppnade sig och hällde 5-kronorsstora blöta snöflingor över världen.

Det finns inget dåligt väder…

Vi gick ut ändå – vår nästan-tvååring kan inte vara inne en hel dag om man vill ha förståndet kvar på kvällen. Annette drog Simon på snowracern och jag gick efter med Adrian i syskonvagnen. Vi kom ända till gångvägen, dvs 25 meter, innan jag blev tvungen att inse att även om jag skulle orka hela vägen till parkleken så skulle jag inte orka hem. Hjulen slutade snurra och plöjde snön framför sig, eller upp i korgen. Adrian studsade som en babyskallra och skrek i högan sky inifrån sin lilla gömma och jag var redan svettig, så Annette och Simon gick i förväg medan jag vände tillbaka till garaget för att hitta en annan lösning.

Vi fick ta babypulkan, för vi har ingen vanlig.

Men det gick ju bra. Adrian somnade.

…men man får ju vara realistisk

När vi skulle gå hem fick Simon tokspel och brölgrinade på snowracern hela vägen. Det hade med mig att göra – vild gissning baserad på sparsamma scharaderinspirerade tecken. Nåt om att jag skulle dra släden/åka på släden/bli dragen/gå bredvid/före/efter/valfritt annat än vad jag höll på med. Snoret vällde ur honom. Inget hjälpte.

Annette åkte hem strax därpå för innan det skulle bli för odrägligt att köra. Jag och Simon byggde en snögubbe, men den färdigställdes aldrig då barnet vägrade sluta tjuta. Adrian sov vidare i vagnen, vi gick in och fick ta av alla ytterkläder i badrummet. Vattnet dröp om mössorna och overallen var genomsur, mest av snor, men Simon var varm.

Lunch

Vi skulle värma rester och jag hade redan Simons tallrik i mikron. Min stod på bänken medan jag röjde matbordet från prylar. Det rådde paus i gråtandet. Jag hade ryggen mot köket.

”Miiiin!” hörde jag Simon hävda glatt och nöjt bakom mig.

Jag vände mig om, och såg honom dra ner min mattallrik från bänken.

Jag försökte hinna fram och rädda maten som klamrade sig fast i tallriken för glatta livet, men när han såg mig komma farande frös han och släppte allt.

Tomatsoppa med frikadeller och makaroner…

Gråtkalaset var med ens igång igen, och hungriga som vi var blev vi arga på varandra. Simon kom över sin ilska när han fick sin tallrik, men min låg kvar lite längre eftersom det var JAG som var tvungen att i sann småbarnsanda skrapa upp maten från golvet och sen äta den ändå.

Jag tänkte att vi fick ju städat bara 2 dagar tidigare, och applicerade 5-sekundersregeln* – du vet den där som saknar allt vad vetenskapligt stöd kan tänkas heta.

 


*snarare 5-minutersregeln; barnet måste avlägsnas från scenen, få sin mat, mamma måste andas några djupa andetag, överväga sina alternativ, samt ta en bild på eländet.

 

 

Med Tessan och Ebba på MOS

Igår var jag och Simon på Mall of Scandinavia, som vi kallar Mos eftersom ingen människa orkar säga Mall of Scandinavia mer är en gång utan att det låter som jättekonstig namedropping, och träffade Tessan och Ebba. Ingen av oss har varit där förut, och så träffas vi så sällan och Ebba var ledig och Tessan står på tröskeln till ett coolt nytt jobb så hon var också ledig, kan man tänka sig.

Anyway. Vi kom iväg hemifrån vid 11:30 efter att ha klarat av både förmiddagsvila och lunch… det var visserligen på håret att det alls blev nåt, vårt bilbatteri är värdelöst och bilen hade inte körts på en vecka så batteriet dog (sånt känner man i skrämselnerven) i samma ögonblick som bilen till slut hostade igång. GPS styrde oss till en gata där man kunde se Mosskylten på andra sidan järnvägen, sen försökte den säga att vi var off road så jag gick på skyltar och det blir sällan rätt när jag ska göra det. Jag kom ända in i garaget, men sen kom jag också ut ur garaget utan att fatta var det gått fel, så det blev ett stolt ärevarv i en rondell och sen ett nytt mycket mer beslutsamt försök* på nedervåningen.

MOS intet ont anande

Stället är jättestort, och man kunde tro att det inte skulle vara så mycket folk mitt på dagen en fredag men det var ungefär som att tro att man ska slippa köa på Gröna Lund den 10e juli kl 12:30.
Dumt, alltså.

MOS entré

Jag mötte dem på ett sushiställe (Ebba är ungen som väljer sushi framför pizza och hamburgare och sånt), sen promenerade vi runt lite och min mobilkamera vägrade ta skarpa bilder.

MOS Ebba och Tessan

Här ser vi Ebba i rosa kläder med matchande ballong och gummistövlar, och Tessan som försöker hinna med att i farten titta in i affärerna vi passerade på väg mot…

MOS Disney Toaletter lekrum

…tadaaa! Mardrömsbutiken från helvetet. Jag tog sats, som på parkeringen tidigare, och peppade mig själv från att skylten kom i sikte och hela vägen fram. Det räckte 2 meter in i affären, sen vände jag och väntade utanför i vad som kändes som en evighet. När de kom ut igen himlade Tessan med ögonen bakom Ebba och såg ut som att hon skulle behöva en drink eller 2, kanske en chockfilt också, och Ebba ville ha glass. Efter glasspausen var det dags att åka, då hade vi varit där i 1,5 timme och sett typ 1% av stället.

MOS designer gallery

Här gick vi inte in. Vi kom fram till att vi måste ses nån dag efter jul, bara hon och jag, och knata hela stället runt. Eller ja, hon sa nån gång i februari efter att hon fått sin första lön, men jag valde att översätta det.

 


* Ett mycket mer beslutsamt försök går till så att man tar mental sats, lite som på cykeln inför en uppförsbacke, koncentrerar sig som attan och pratar högt med sig själv medan man gör det så att man kan prata sig själv till rätta när man får dumma infall, alternativt skälla på sig själv om man inte hinner värja sig från sagda infall.

Tricket med bärsjal

Det har blivit dåligt med uppdateringar i helgen, jag har fått massa tid att skriva eftersom Björn tagit Simon en hel del,

image

men jag har lagt den tiden på att skriva min förlossningsberättelse. Herregud det kommer bli en så lång text. Förväntar mig egentligen inte att nån ska orka  läsa den, skriver mest för min egen skull. Jag är rädd att glömma.

image

Annette och CJ kom på lunch (de hade med sig) igår och stannade ett par timmar innan de åkte hem och lämnade plats för Johanna och Markus som kom hit med sin lilltjej som är nästan precis ett år äldre än Simon. De hade också med sig mat och så satt vi ute och åt middag medan lilltjejen klättrade upp och ner för stentrappan. Markus lärde oss knyta bärsjalen så att vi kan ha Simon i sidled i den, nåt som jag inte lyckats fatta på egen hand.

image

Det går till och med att sitta still med honom, när han väl somnat.

image

Han somnar nästan direkt. Möjligen för att han inte ser nån annan utväg när han ligger så ihoptryckt.