Etikett: snökaos

Budgetvagnhelvetet får barnvagnsskidor

Budgetvarianten

Vi valde en budgetsyskonvagn när vi valde Basson Duo. Anledningarna var många, men mest visste vi inte hur mycket vi skulle använda syskonvagnen så det kändes onödigt att välja någon av de mer bastanta och dyrare sorterna.

Bittert har jag fått ångra detta. Vi använder vagnen dagligen.

På bar backe funkar vagnen ändå bra; den saknar karaktär och känns lite väl lätt och ranglig, men det är inte ett problem. Problemen dyker upp i samband med snö. Eller mycket grus, som till exempel på vår grusgång*, eller en liten sandhög. Jord funkar dåligt också. Små trädrötter är inte heller skoj.

Det som händer är att hjulen, de små t-rexframbenshjulen, gräver ner sig i allt de kommer över. Det är inte sällan som hela vagnen tvärnitar och försöker slå en kullerbytta därför att nåt kom i vägen, eller kompromissen; jag kör helt ofrivilligt vagnen enbart på framhjulen genom sandhögen.

Jag tappar pedalerna

Dvs, jag blir galen. Nu kom det härom dagen jättemycket snö igen, och när vi köpte barnvagnen hade jag vissa tankar om det här med framhjulen och att eventuellt sätta skidor på dem. Det har inte blivit av, mest för att jag tyckte det verkade överflödigt och dyrt, men nu har mitt tålamod med vagnen tagit slut. Det finns vissa dagar då jag tänker att så fort jag kommer hem så sätter jag eld på eländet. Då måste vi köpa ny. Så jag tog mitt förnuft till fånga och åkte till centrum och köpte skidor.

Test av miniskidor till barnvagnen

Inte barnvagnsskidor då, utan miniskidor från Stadium**. Jag träffade en mamma på förskolan tidigare i vintras som körde på dem. Just nu är de dessutom på rea så jag köpte 2 par för 198 kr.

Man fäster dem med remmarna i ekrarna och de sitter förvånansvärt bra.

Nu finns det inga skidor i världens som helt kan avhjälpa vår vagns handikapp, men det gick i alla fall att köra den utan att ha med sig sportflaska och energy bars.

Det är min temugg du ser där, inte en sportflaska. Jag har lättare att behålla tålamodet om jag har temuggen med mig.

Eftersom jag köpt 2 par, varav det andra var tänkt till singelvagnen, så provade vi med skidor även på bakhjulen. Det gick ännu lite bättre, men vagnen är ju tung när alla trafikanterna sitter i den så det var inte som nedförsbacke i sensommarsolen direkt.

Sammanfattning

Skaffa miniskidor till barnvagnen. 99 kr är billigt för att få behålla sin mentala hälsa hela vägen hem. Nästa år kan du sätta dem på ungens fötter istället, det måste vara lättare.

Barnvagnsbloggen har gjort ett test med och utan barnvagnsskidor, som du kan läsa om här.

 

*som jag inte för mitt liv kan fatta varför de tidigare ägarna valde att lägga här istället för att asfaltera. Vår granne Bosse – han som propagerar för grannsamverkan mot mördarsniglar och hotar våra gäster som parkerar på gatan med parkeringsvakt och polis – berättade att tidigare ägaren ett år fick låna en snöslunga av nån, som han sedan körde på grusgången. Han lär ha avbrutit efter att ha skjutit sönder en bilruta och ett fönster (inte sitt eget naturligtvis)

**ej sponsrat

 

 

Såna där dagar då man äter maten från golvet

I tisdags var det så fantastiskt väder här. Jag älskar vintern när den visar sig från sin bästa sida på det sättet.

Farmor på besök

Annette, barnens farmor, var här i onsdags morse på besök så Simon var hemma från föris.

Lite olyckligt sammanträffande: Himlen öppnade sig och hällde 5-kronorsstora blöta snöflingor över världen.

Det finns inget dåligt väder…

Vi gick ut ändå – vår nästan-tvååring kan inte vara inne en hel dag om man vill ha förståndet kvar på kvällen. Annette drog Simon på snowracern och jag gick efter med Adrian i syskonvagnen. Vi kom ända till gångvägen, dvs 25 meter, innan jag blev tvungen att inse att även om jag skulle orka hela vägen till parkleken så skulle jag inte orka hem. Hjulen slutade snurra och plöjde snön framför sig, eller upp i korgen. Adrian studsade som en babyskallra och skrek i högan sky inifrån sin lilla gömma och jag var redan svettig, så Annette och Simon gick i förväg medan jag vände tillbaka till garaget för att hitta en annan lösning.

Vi fick ta babypulkan, för vi har ingen vanlig.

Men det gick ju bra. Adrian somnade.

…men man får ju vara realistisk

När vi skulle gå hem fick Simon tokspel och brölgrinade på snowracern hela vägen. Det hade med mig att göra – vild gissning baserad på sparsamma scharaderinspirerade tecken. Nåt om att jag skulle dra släden/åka på släden/bli dragen/gå bredvid/före/efter/valfritt annat än vad jag höll på med. Snoret vällde ur honom. Inget hjälpte.

Annette åkte hem strax därpå för innan det skulle bli för odrägligt att köra. Jag och Simon byggde en snögubbe, men den färdigställdes aldrig då barnet vägrade sluta tjuta. Adrian sov vidare i vagnen, vi gick in och fick ta av alla ytterkläder i badrummet. Vattnet dröp om mössorna och overallen var genomsur, mest av snor, men Simon var varm.

Lunch

Vi skulle värma rester och jag hade redan Simons tallrik i mikron. Min stod på bänken medan jag röjde matbordet från prylar. Det rådde paus i gråtandet. Jag hade ryggen mot köket.

”Miiiin!” hörde jag Simon hävda glatt och nöjt bakom mig.

Jag vände mig om, och såg honom dra ner min mattallrik från bänken.

Jag försökte hinna fram och rädda maten som klamrade sig fast i tallriken för glatta livet, men när han såg mig komma farande frös han och släppte allt.

Tomatsoppa med frikadeller och makaroner…

Gråtkalaset var med ens igång igen, och hungriga som vi var blev vi arga på varandra. Simon kom över sin ilska när han fick sin tallrik, men min låg kvar lite längre eftersom det var JAG som var tvungen att i sann småbarnsanda skrapa upp maten från golvet och sen äta den ändå.

Jag tänkte att vi fick ju städat bara 2 dagar tidigare, och applicerade 5-sekundersregeln* – du vet den där som saknar allt vad vetenskapligt stöd kan tänkas heta.

 

*snarare 5-minutersregeln; barnet måste avlägsnas från scenen, få sin mat, mamma måste andas några djupa andetag, överväga sina alternativ, samt ta en bild på eländet.