VAB, snö, pulkastöld och en eloge till mig

Ögoninflammation

Barnen har haft ögoninflammation såhär lagom inför jul. Det har vi ingen erfarenhet av, men enligt 1177 ska det hållas rent och bytas handdukar och örngott osv ofta och sen gå över på ungefär 5 dagar.

Eftersom det är så smittsamt (jag och Björn klarade oss) – och för att ögat måste tvättas flera gånger om dan –  så måste pojkarna vara hemma trots toppform i övrigt.

Björn vabbade i måndags. Det hade snöat, äntligen, under helgen så han tog med sig pojkarna, snowracern och pulkan till pulkabacken en bit bort. Sen ville ungarna klättra i klätterställningen, så de gick dit och när Björn sen skulle hämta snowracern och pulkan så fanns de inte kvar.

Tjuvar!

Oj vad jag fick höra om tjuvar sen när jag kom hem. Och hur arga vi alla var på dem! Simon tyckte att vi skulle ringa polisen, och Adrian sitt indignerade missnöje genom hela kvällen.

Detta var alltså bakgrunden till varför jag tog ungarna med mig till affären i tisdags morse/förmiddag. Jag kan inte vabba en hel dag med så mycket snö utanför dörren utan att åka pulka, så jag satte dem i vagnen och stretade iväg.

En eloge till mig

På vägen tillbaka, så fort vi kommit bort från all barskrapad mark – dvs gator och parkeringar – , knöt jag fast pulkorna i vagnen och drog ungarna på dem istället.

Kände mig lite som en häst framför en släde, när vi passerade julgransförsäljaren bredvid kiosken. Han satt och kurade inne i sin upplysta glashytt, men när han fick se oss komma så reste han sig med ögonkontakt och började krångla sig ut ur hytten. Jag trodde han skulle komma ut och säga nåt i stil med att vi inte fick passera där.

“Det där var det bästa jag sett på länge!” hojtade han när han öppnade dörren.

“Är det?”

“Ja alltså wow vad fint! Jag blir så glad när jag ser sånt här! Jag har sett många mammor engagerade i sina barn, men det här tar verkligen priset!”

“Jahaa, vad kul!” Jag var osäker på vad vi pratade om, men gissar att det hade med mitt pulkarrangemang att göra.

“Ja, du ska ha en eloge för det här, verkligen. Kom förbi senare så ska du få en gran av mig, alldeles gratis. Påminn mig om jag inte kommer ihåg ditt ansikte, men det tror jag att jag gör.” Han gjorde en gest mot pulkorna.

“Men oj! Tack så mycket!” – vad ska man säga, liksom – “Vad roligt!”

Det här gjorde förstås min dag. Det är fortfarande lite oklart exakt vad det var jag skulle ha en eloge för … men skit i det! Eloge till mig, såklart!

Jag var lite frestad att ta en liten gran i vagnen på studs, no questions asked, tänkte att vi kanske kunde ha den i hallen uppe, men insåg att det inte skulle gå. Jag skulle inte orka hela vägen hem – och sen har vi ju vår plastgran redan, som jag för övrigt blev inspirerad att montera samma eftermiddag.

Så för att vara en vabb-tisdag så fick vi ändå lite gjort.

Äntligen får vi åka pulka!

För några veckor sen berättade jag om Simons pulkateknik, som gick ut på att nån annan åkte i pulkan och han sprang efter. Det var väl inte riktigt vad vi hade hoppats på inför den här vintern, men lät det vara – vad ska man annars göra. Det viktiga i sammanhanget är bara att han lär sig att ha kul i snön.

Äntligen

Nu har det släppt. För 2 eller 3 helger sen så blev snön tillräckligt djup för att man skulle kunna åka pulka på den igen. Ingen blev gladare än jag, så jag drog med mig familjen ut till pulkabacken, med inställningen att få stå still och långsamt frysa fast medan Simon flyttade runt i olika snöhögar och åt snö, men att kanske kunna åka lite själv med Adrian.

Jag drog Simon i pulkan, och när vi kom upp för den lilla backen alldeles runt hörnet så sa Simon:

“Mamma jag vill åka ner där med dig,” och pekade nedför backen.

“Vill du? Ok!” sa jag och försökte hålla min interna explosion av entusiasm i schack medan jag bökade ner mig själv bakom Simon i pulkan.

“Är du beredd?” frågade jag, för att kolla att han inte skulle ångra sig och bli ledsen.

“Ja,” sa han, leende från örsnibb till örsnibb.

Mera!

Han skrek av skratt på vägen ner, kastade sig ur pulkan och skrek “en gång till” innan vi ens hunnit stanna helt. Jag fattade ingenting, men drog glatt upp honom för backen ganska många gånger till innan han sa:

“Mamma, jag vill åka lång backe. Bättre där,” och pekade mot den stora “riktiga” pulkabacken längre bort.

Det syns inte så bra på bilden, men den är ganska lång. Förr om åren fanns det en skidlift här, men den har flyttats.

Helgaktivitet

Varje dag, varje helg sedan dess så har vi åkt pulka och kälke med barnen. Efter en halvtimme ungefär tar vi fikapaus och äter banan i backen. Simon vågar åka själv på pulkan också, men föredrar mest att åka med nån av oss.

kälke och pulka

Vi tänker att även om vi inte anser att ungarna behöver hjälm när de åker pulka med oss, eftersom det är under så väldigt kontrollerade former, så anser vi att de alltid ska ha det när de åker för då kommer det aldrig bli nån diskussion.

Det svåra med det är som vanligt inte att få barnen att acceptera eller gå med på det ena eller andra, utan att VI ska vänja oss. Helgen som var hade vi tex glömt hjälmarna på föris…

Såna där dagar då man äter maten från golvet

I tisdags var det så fantastiskt väder här. Jag älskar vintern när den visar sig från sin bästa sida på det sättet.

Farmor på besök

Annette, barnens farmor, var här i onsdags morse på besök så Simon var hemma från föris.

Lite olyckligt sammanträffande: Himlen öppnade sig och hällde 5-kronorsstora blöta snöflingor över världen.

Det finns inget dåligt väder…

Vi gick ut ändå – vår nästan-tvååring kan inte vara inne en hel dag om man vill ha förståndet kvar på kvällen. Annette drog Simon på snowracern och jag gick efter med Adrian i syskonvagnen. Vi kom ända till gångvägen, dvs 25 meter, innan jag blev tvungen att inse att även om jag skulle orka hela vägen till parkleken så skulle jag inte orka hem. Hjulen slutade snurra och plöjde snön framför sig, eller upp i korgen. Adrian studsade som en babyskallra och skrek i högan sky inifrån sin lilla gömma och jag var redan svettig, så Annette och Simon gick i förväg medan jag vände tillbaka till garaget för att hitta en annan lösning.

Vi fick ta babypulkan, för vi har ingen vanlig.

Men det gick ju bra. Adrian somnade.

…men man får ju vara realistisk

När vi skulle gå hem fick Simon tokspel och brölgrinade på snowracern hela vägen. Det hade med mig att göra – vild gissning baserad på sparsamma scharaderinspirerade tecken. Nåt om att jag skulle dra släden/åka på släden/bli dragen/gå bredvid/före/efter/valfritt annat än vad jag höll på med. Snoret vällde ur honom. Inget hjälpte.

Annette åkte hem strax därpå för innan det skulle bli för odrägligt att köra. Jag och Simon byggde en snögubbe, men den färdigställdes aldrig då barnet vägrade sluta tjuta. Adrian sov vidare i vagnen, vi gick in och fick ta av alla ytterkläder i badrummet. Vattnet dröp om mössorna och overallen var genomsur, mest av snor, men Simon var varm.

Lunch

Vi skulle värma rester och jag hade redan Simons tallrik i mikron. Min stod på bänken medan jag röjde matbordet från prylar. Det rådde paus i gråtandet. Jag hade ryggen mot köket.

“Miiiin!” hörde jag Simon hävda glatt och nöjt bakom mig.

Jag vände mig om, och såg honom dra ner min mattallrik från bänken.

Jag försökte hinna fram och rädda maten som klamrade sig fast i tallriken för glatta livet, men när han såg mig komma farande frös han och släppte allt.

Tomatsoppa med frikadeller och makaroner…

Gråtkalaset var med ens igång igen, och hungriga som vi var blev vi arga på varandra. Simon kom över sin ilska när han fick sin tallrik, men min låg kvar lite längre eftersom det var JAG som var tvungen att i sann småbarnsanda skrapa upp maten från golvet och sen äta den ändå.

Jag tänkte att vi fick ju städat bara 2 dagar tidigare, och applicerade 5-sekundersregeln* – du vet den där som saknar allt vad vetenskapligt stöd kan tänkas heta.

 


*snarare 5-minutersregeln; barnet måste avlägsnas från scenen, få sin mat, mamma måste andas några djupa andetag, överväga sina alternativ, samt ta en bild på eländet.